Bilder från Saltspring Island

Funderingar kring album

Jag fortsätter så smått mitt februariprojekt, som är att gå igenom en samling dogmabilder från främst förra året och välja ut en del att ladda upp.

Jag tycker att det är roligt att blogga på fotosidan, men jag har kluvna känslor kring att ladda upp bilder. Har oftast motivationskris. Tyvärr vet jag inte varför. När jag tittar på någon annan fotograf så blir jag lätt lite besviken om det inte finns några bilder att titta på. Å andra sidan kan jag också bli frustrerad om det är en fruktansvärd massa bilder i ett album. Det kan bli tröttsamt att titta igenom allesammans.

Förhoppningen om bildkommentarer räcker inte för att motivera till uppladdning. Det är för sällan man får några. Det sägs att om man kommenterar flitigt själv, så får man fler kommentarer, och det är kanske sant. Men man får vara glad om de kommentarer man får i mängd motsvarar några procent av de kommentarer man gör. Så jag får lov att hitta motivationen någon annanstans. Det är i alla fall roligt att dela med sig. 

Att jaga kommentarer skapar också en liten press. Det känns då som om jag måste välja ut bara riktigt bra bilder. Det hämmar fotoglädjen. För att bli bra måste man fotografera mycket, utan att bekymra sig så mycket om ifall bilderna blir bra eller ej. Att sedan sitta och granska dem kritiskt och bara ladda upp de allra bästa är kanske förnuftigt, men det har visat sig att bilder jag själv varit skeptiskt till men laddat upp ändå, de har ibland har fått väldigt uppmuntrande kommentarer.

När jag tittar igenom vad jag skrivit här så inser jag att jag saknar en ordentlig idé för min bildpublicering. Det handlar inte om en bestämd kvalitetsambition (då är det risk att det inte blir några bilder att publicera) utan att ha veta vad slags bilder jag vill publicera och varför.  Om den idén sedan visar sig mindre lyckad så kan jag ju ändra den. Men, som sagt, jag har ingen. Och därför känner jag mig ofta frustrerad redan vid tanken på att ladda upp en bild i ett album.

Lustigt nog bekymrar mig den här saken knappast alls när det gäller min blogg och bilder jag laddar upp på den.

Dessa grubblerier verkar ärligt talat inte särskilt konstruktiva. Fast jag är troligen inte ensam om dem.

Nå, vad gör man? Jag har i alla fall bestämt mig för att fortsätta mitt lilla projekt nu, och ladda upp dogmabilder och lägga dem i dogmapoolen. Genom att jobba med saken kanske jag så småningom kan komma fram till hur jag egentligen vill ha det med mina bilder här på fotosidan.

Någon av mina bloggläsare var älskvärd nog att uttryckligen be mig att publicera bilderna i bloggen också. Det gör jag gärna, jag skulle på sätt och vis helst bara publicera dem i bloggen. Men varför inte både och?

Jag har inte brukat lägga in bilder från mina album direkt i bloggen också. Men att lägga in samma bild i både bloggen och i ett album blir onödigt jobbigt, så nu ska jag framöver kanske börja köra mer med publicering i album av bilder för bloggen. Det kanske också kan vara ett sätt att komma över motivationskrisen att publicera i album.

Tja, fortsätter jag så här så vet jag snart varken ut eller in :-) Kära läsare, du får ha överseende!

Så här kommer nu en liten svit dogmabilder. Någon har jag visat förut i bloggen, men ingen av dem är tidigare publicerad i något album. Bilderna är tagna på böndernas torghandel i stan i höstas. Jag har använt min lilla Kodak Easyshare. Den har som vanligt gjort ett bra jobb med att konvertera till svartvitt. Men det var lite besvärligt ljus, stark sol med höga kontraster. Så det har blivit som det blivit med högdagrarna. Närmast ska man väl se dessa bilder som gatufoto. Jag tänker inte skicka in dem till någon tävling :-)

Dela:

Fotoprojekt januari och februari

För januari hade jag två viktiga fotoprojekt. Det första var deltagande i en fotoutställning. Det andra var att gå igenom och ordna upp hela mitt digitala fotoarkiv.

Utställningen är det inte så mycket att säga om. Jag hade med två foton som jag visat här på bloggen. Säkert har många människor sett utställningen, för den hängde i foajén på vårt kulturhus. Där kan vara fullt med folk i samband med konserter och andra arrangemang, och det är bara att hoppas att många besökare hade glädje av de utställda bilderna. Men mycket feed back har jag inte fått, och kanske inte så många andra heller. När jag själv gick där och tittade så drog jag den slutsatsen att större delen av lokalen inte alls var lämplig för fotoutställningar. Och de som kom dit var när allt kommer omkring där för andra orsaker än för att titta på vår utställning. Ska därtill läggas att just mina foton hängde på en extremt dålig plats.

Även om bilderna höll en genomgående hög kvalitet så gjorde dessutom utställningen ett spretigt och svåröverblickbart intryck. Det kan ha berott på lokalen lika väl som på hängningen.

Det var i och för sig en intressant erfarenhet med den här utställningen, men jag kommer knappast att medverka en gång till i den här lokalen. Nästa gång vi planerar en utställning är i kulturhusets galleri i sommar. Den lokalen är utmärkt för att visa foton. Jag kommer förmodligen att delta, men jag tror att jag ska vara med under hängningen då. För säkerhets skull.

Tack var fotoutställning har jag i alla fall nu de två foton jag medverkade med hängande på en vägg hemma, och det känns väldigt trevligt.

Detta om fotoutställningen.

Det andra stora projektet gällde alltså mitt digitala fotoarkiv. Bilderna från de senaste åren var ganska välordnade, men det har tagit tid för mig att skapa konsekvens i hur de är systematiserade. Arkivet har sträckt sig tillbaka till 2003, när jag började fotografera med digitalkamera. Totalt rör det sig om ca 3500 bilder, vilket knappast är mycket för åtta år. Men jag satte mig före att gå igenom varenda bild, kasta bort eventuella dubbletter och misslyckade exponeringar som jag råkat spara, och kontrollera och komplettera taggningen av bilderna. Dessutom förbättra den struktur av mappar som bilderna är sparade i. Nu är flertalet bilder i första hand ordnade i årgångsmappar. Varje årgång har dessutom ett antal undermappar, i första hand för platsen där bilderna i mappen är tagna. Mappstrukturen är ett ganska bra komplement till bilddatabasen.

Jag har också sett över på vilket sätt jag efterbehandlat bilderna. Det gäller i första hand bilderna från den första åren, när jag efterbehandlade i Paintshop Pro och sparade den behandlade bilden i TIFF-format. Originalet i JPG finns dock alltid sparat. Numer använder jag programmet ACDSeePro för all efterbehandling om jag inte behöver något speciellt filter som inte finns i det programmet. ACDSeePro har också en bilddatabas som är välstrukturerad och lättarbetad. Bilder som behandlas i ACDSeePro kan sparas utan att originalet skrivs över. Den primära bearbetningen görs inte på själva bilden, utan programmet skapar parametrar i databasen för hur jag behandlat bilden. Detta kallas i programmet att framkalla bilden. Det kan göras på både RAW- och JPG-formaten. En del bearbetning kan dock inte göras på detta sätt. Då går jag över till vad som i programmet kallas editering av bilden. Det gäller t ex mer avancerad perspektivkorrigering. Den editerade bilden sparar jag sedan, medan originalet läggs undan i en dold mapp, varifrån jag alltid kan hämta tillbaka den.

Det här sättet att arkivera gör bildmassan mycket överskådligt, och jag bestämde mig för att inte mer ha några bilder sparade i TIFF. Så dessa äldre bilder har jag gått igenom för att se om jag inte kunde utföra motsvarande bearbetning i ACDSeePro. Vanligtvis har det gått bra, så att jag sedan kunde kasta TIFF-bilden. Men i några fall hade jag helt enkelt inte originalet kvar av någon anledning. Eller också hade jag gjort någon editering som inte gick att utföra i ACDSeePro. Då konverterade jag i stället de flesta av dessa TIFF-bilder till lågkomprimerad JPG. Nu är det bara några få TIFF bilder som jag av olika skäl har valt att spara.

Det hade förstås varit möjligt att göra det här jobbet under januari, som planerat var. Men det är för segt att sträckjobba med arkivgenomgång, så jag har sträckt ut projektet en bit in i februari. Men nu är det klart.

Under den här tiden har jag inte tagit så många nya bilder. Det känns lite som en brist. Ändå planerar jag inte för dagen att höja ambitionen för nya bildtagning. I stället tänker jag gå igenom arkivet igen, fast ur en annan vinkel, för att välja ut bilder jag vill publicera. Jag vill äntligen få ordning på min portfölj (=portfolio) på fotosidan, och även ladda upp lite fler bilder på min fotoklubbs sajt. Jag avser inte att ladda upp några stora mängder bilder, dock. Eftersom jag själv tycker att det är tröttsamt att titta igenom stora mängder bilder som andra tagit, så föredrar jag att för egen del visa ett mindre urval. Jag kan ju också alltid omsätta de bilder jag har uppladdade, när jag har något nytt intressant att visa.

Som grundprincip har jag bestämt att publicera alla uppladdade bilder i min blogg också.

Så här såg det ut utanför vår möteslokal den 31 januari, när vi hade fotofrukost. Detta är en dogmabild

Hur länge jag kommer att hålla på med det här, och hur många bilder det rör sig om, det är något jag ännu inte alls har tagit ställning till. Men jag ser det som huvudprojektet nu under februari. Och så får jag se hur intensivt jag under den perioden satsar på att ta nya bilder.

Ett annat projekt som ligger i kön är att göra en fotobok. Men det är ännu ett väldigt vagt projekt. Jag har ingen aning om vad den ska ha för tema. Så det kan dröja innan det blir av, i väntan på att jag har fler bilder att välja från.

Dela:

Bilder, bloggar och belöningar

Varenda gång jag sätter mig vid datorn (och det är flera gånger om dagen) så börjar jag med att kolla lite på Fotosidan. För det mesta börjar jag med de bloggar jag följer regelbundet, och om det kommit något svar på kommentarer jag givit. Kommentaren  är mitt sätt att visa uppskattning till dem som publicerat bilder jag tycker om. Ibland kommenterar jag bilderna, ibland bara texten. Det beror på vad jag spontant känner för.

Bloggarna ger mig inte bara möjlighet att titta på nya bilder, de innehåller också en social dimension. Det blir ofta en dialog mellan dem som bloggar och de som läser bloggarna, och många av läsarna bloggar dessutom själva. Så efter ett tag lär man känna varandra en smula. Det är en del av behållningen.

Nu är jag inte ute efter den sociala dimensionen som sådan, det är fotografi som är mitt intresse här på Fotosidan. Men när den sociala dimensionen utvecklas kring det fotointresse som vi har gemensamt  tycker jag det är roligt. Lite för roligtkanske... det visar sig att jag spenderar en hel del tid med att läsa bloggar, kommentera bloggar och läsa kommentarsvar. Ibland flera timmar per dag, vilket är nästan otroligt. Det blir inte så mycket tid över för att botanisera bland Fotosidans album. Om jag tittar på albumbilder blir det i första hand sådana som lagts upp av bloggare jag följer, och av dem som kommenterat min egen blogg.

Det är risk för att detta ivriga följande av Fotosidan går ut över både mitt eget fotograferande och mitt eget bloggskrivande. Så nu har jag bestämt mig för att ransonera åtminstone kommentarskrivandet en smula. Ifall det nu lyckas :-)

En aspekt av bloggarna som social mötesplats är de utmärkelser som en en del ger till bloggar de tycker särskilt mycket om. Den som får en sådan utmärkelse blir förstås ofta lite stolt, fastän utmärkelsen knappast säger mer än kommentarerna man får. Ändå känns kanske utmärkelsen finare, fastän den delas ut som rent privat initiativ och bara speglar en personlig uppskattning. Eftersom utmärkelsen ofta åtföljs av ett litet JPG-diplom så verkar den finare. Det smäller bestämt högre än en uppskattande kommentar.

Det finns anledning att fundera lite grand över detta med belöningar just nu. Någon har nämligen  startat ett kedjebrev kallat Beautiful Blogger Award. Jag har inte kommit på vem som satte igång det, men den som får belöningen uppmanas klistra in JPG-diplomet på en egen bloggsida, berätta lite om sig själv och så nominera sju andra bloggare. Såvitt jag kan se innebär nomineringen automatiskt att den nominerade ansetts ha fått utmärkelsen. Jag blev uppmärksam på det här eftersom jag själv blev nominerad samtidigt från två olika håll.

Som alla andra som får en belöning blev jag förstås lite smickrad av uppmärksamheten, och glad över vänligheten från deras sida som utdelade den. Och nu är det min uppgift att klistra in JPG-diplomet här och nominera sju andra. Mer om det nedan.

Jag vet inte om det är denna antagligen nya belöning som föranlett Tomas Engström att själv instifta en belöning på sin blogg.

Tomas' belöning är lite satirisk, vilket framgår redan av belöningens namn: Bloggjävel. Så när man ser vem han givit denna belöning till blir man först osäker på om det verkligen är en belöning, men det är det. Det är inte mottagaren som satiriseras, utan idén om belöningar. Liksom Beautiful Blogger Award är belöningen en stafettpinne, men den ska bara lämnas vidare till en annan bloggare taget.

Jag har som sagt funderat lite kring det här. Det är tydligt att de som startat Beautiful Blogger Award inte  gjort sin matteläxa. Om alla som får denna belöning lämnar den vidare enligt plan kommer antalet som får belöningen att tillväxa explosionsartat. Det borde säkert inte ta mer än högst ett par veckor förrän samtliga aktiva bloggare på Fotosidan fått belöningen. Om man sprider den utanför Fotosidan (vilket redan har skett) så gissar jag att efter någon månad har i stort sett alla aktiva bloggare i Sverige fått den. Och om man sprider den utanför Sverige har i alla fall inom något år samtliga bloggare i hela världen fått utmärkelsen.

Jag unnar er allesammans att en gång i livet får en bloggutmärkelse. Men den verkliga spridningen kommer förstås inte alls att gå så snabbt. Det har två orsaker. Den ena är att ett antal mottagare aldrig nominerar några nya mottagare. Den andra är att det helt enkelt ganska snart blir svårt att hitta lämpliga kandidater som inte redan fått utmärkelsen. Det troliga är att populära bloggare får den från flera håll samtidigt, eftersom den som nominerar inte vet om att mottagaren redan fått den. Den som är uppmärksam kommer å andra sidan att upptäcka att alla man verkligen vill nominera redan har fått utmärkelsen. Så antingen får man ge upp då, eller också söka sig till nya bloggar som man kanske inte brukar följa, för att  hitta värdiga mottagare.

Det blir så eftersom antalet indragna teoretiskt sett måste multipliceras med 7 för varje ny generation av mottagare. Jag minns nu inte vad en sådan tillväxt kallas matematiskt, men den skapar ett jordskred. Du har samma fenomen med kedjebrev. Får du ett kedjebrev från ett visst håll så kan du vara rätt säker på att inom kort få samma brev från flera. Ofta är det bara en fråga om vem som hinner först. Du har knappt hunnit tänka: ”Detta måste jag skicka till Kalle och Kristina och Kerstin...” förrän fler exemplar av brevet dimper ned hos dig, med Kalle och Kristina och Kerstin som respektive avsändare.

Pyramidspel fungerar på liknande sätt. Innan folk genomskådade dem så kunde den som startade ett bli förmögen utan något jobb alls. Men de deltagare som gick med senare förlorade sina insatser, eftersom det snart inte fanns några som kunde fylla på med pengar utifrån.

Pyramidspel betraktas i dag med rätta som ett medvetet bedrägeri. Kedjebrev är inte bedrägeri, men ibland är breven otrevliga i tonen. Man hotas med att drabbas av något slags olycka om man bryter kedjan, och samtidigt utlovas allehanda abstrakta välsignelser åt dem som fortsätter den. Sådana kedjebrev är väl inte direkt olagliga, men de är omoraliska, och en sådan brevkedja bör man omedelbart bryta.

Beautiful Blogger Award är ju egentligen ett kedjebrev, men det är trevligt i tonen, och den som startade det såg det antagligen som ett oskyldigt och trevligt socialt event. Och det är det ju på sätt och vis. Och det vare mig fjärran att sura över det, allra minst som jag fått denna uppmuntrande utmärkelse själv. Ändå har jag valt att bryta kedjan. Och därmed tycker jag att jag diskvalificerar mig själv från att klistra in diplomet här. Hoppas ni som nominerade mig inte blir ledsna, för jag uppskattar verkligen er uppskattning!

Kedjan kommer ju i alla fall att kollapsa ganska snart. Men jag kommer att fortsätta som förut, att genom mina bloggkommentarer uttrycka min uppskattning av de bloggar jag följer. Det kanske inte är lika fint med en glad kommentar från mig som med en  Beautiful Blogger Award, men möjligen mer substans i kommentaren.

Tomas’ Bloggjävel-utmärkelse har möjligen chans att leva under en tid, eftersom den bara skickas vidare i ett exemplar från varje mottagare. Men då blir det förstås inte så många som får den. Och om någon bryter den kedjan så upphör utmärkelsen helt. Det är nog bara en tidsfråga innan det inträffar. Fast det kanske inte gör något, för jag tror som sagt att Tomas tog detta initiativ på pin kiv, för att skoja med utmärkelserna.

Och nu ska jag skoja med dem själv. Den utmärkelse jag härmed instiftar går inte till bloggare utan till bloggläsare. Utmärkelsen kallas Bloggmalen. Man kvalificerar för den genom att läsa denna bloggpost. Det går inte att avsäga sig utmärkelsen, eftersom den inte åtföljs av vare sig något diplom eller några förpliktelser. Så nu vet du det. Från och med i dag är du Bloggmal! :-)

Det finns i alla fall en kul vits med  Beautiful Blogger Award, och det är att varje mottagare ska berätta sju saker om sig själv. Det ställer jag upp på:

1. Jag är en dinosaurie. Därmed menas att jag levt så länge att mitt personliga språk och min föreställning om vad som är goda seder är utrotningshotade.

2. Ordet är mitt främsta uttrycksmedel. Om tillräckligt många år faller på min lott hoppas jag att den fotografiska bilden ska rycka fram till en någorlunda jämställd position. 
 
3. Jag har tre döttrar som tycker att jag är djupt originell, men jag är osäker på om de därmed egentligen menar jag är mossig. Dock, som kärleksfulla döttrar säger de aldrig ett ont ord till mig. De är en del av mitt livs skatter.

4. Jag är lyckligt gift sedan nästan 30 år. Min fru hävdar med stort eftertryck att jag tillbringar för mycket tid vid datorn.

5. En gång hade jag en chowchowhund som hette Liona. Hon var så enastående att jag därefter inte haft lust att skaffa hund igen. I stället blev det två katter, en svensk bondkatt som hette Snorpan, och en birmakatt som hette Sassa. Snorpan var mycket snäll och tillgiven och lite allmänt fyrkantig i sättet. Sassa var en elegant fröken som charmade alla. Men det är länge sedan, och numer har jag inget husdjur.

6. Under uppväxtåren umgicks jag en hel del med hästar, kossor och en och annan gris. Men jag kan inte påstå att jag egentligen lärde mig att förstå dem. Dock väcker åsynen av dessa det gamla bondlandets symboler alltid glädje hos mig, ifall jag har turen att se dem utomhus.

7. Jag är datanörd sedan 1963, men har numer tröttnat en smula på tekniken och äger ingen iPhone.

Gratulerar till utmärkelsen Bloggmalen! Nu uppmanas även du att skriva ned sju saker om dig själv i din nästa bloggpost. Fast om du inte bloggar så slipper du :-)

Trevlig helg, kära Bloggmal!

Dela:

Bloggdöden på fotosidan?

Varning! Mycket text och lite bild, hoppa över om du inte är på diskussionshumör!

Äsch! Vem bryr sig?

Den här bloggposten kom till spontant på fredagsförmiddagen, som en respons på Mikael Goods bloggpost ”Bloggdöden på fotosidan”.

Det är trendigt just nu att ifrågasätta bloggandet! :-)

Var det inte Obama själv som ådrog sig kritik för att ha yttrat sig nedsättande om sociala medier? Ett tecken i tiden! Bloggkritiska artiklar har ju också förekommit i pressen, jag hat tappat räkningen på dem. Mitt eget intryck är att vi står inför ett fenomen (sociala media i allmänhet, och just här specifikt bloggandet) som vår kultur så att säga inte tagit ställning till ännu. Både som bloggare och bloggläsare måste man ta ställning till vad man vill och varför. Vilket vi i allmänhet är rätt tröga att göra.

Jag noterar din journalistiska rutin: du har satt en utomordentligt säljande rubrik på din bloggpost. Den har helt klart lockat läsare, och just sådana som liksom du och jag funderar över saken. Det syns på mängden av kommentarer.

För mig tog det lång tid innan jag började läsa bloggar regelbundet. Jag prenumererar på dem med hjälp av Google Reader, utom just fotosidans bloggar. Bloggarna jag läser regelbundet omsätts långsamt. Av och till hittar jag någon ny intressant blogg, och efter ett tag gallrar jag bort dem jag är mindre intresserad av. Oftast därför att de efter ett tag inte förnyar sig så mycket. Men jag sparar adressen till dem och kanske droppar in någon gång för att se om de känns intressanta igen.

Jag tror som de flesta andra att skälet till att en viss blogg (vilken som helst) kanske får färre läsare nu än för några år sedan är ökat utbud. Då konkurrerar bloggarna på FS med hela blogosfären, det måste man komma ihåg. Även den fotointresserade hittar massor av material på nätet. Sedan är frågan den hur folk väljer bloggar. Själv väljer jag alltid ut dem som intresserar mig och följer dem under en kortare eller längre tid. Fotosidans bloggar bevakar jag genom min intressant-lista. Ett bra sätt för mig att ta ställning till hur intressant bloggen är för mig är att se hur ofta jag får lust att kommentera. De flesta bloggar jag verkligen läser kommenterar jag regelbundet. Men det är klart, det tar tid!

När det gäller just fotosidan, så är det fotointresset som är vägledande. Bloggar som till alltför stor del handlar om annat kliver jag av igen, i den mån jag alls följer dem. Bloggarna är intressantare än fotoalbumen, eftersom fotografen väljer bilder efter andra kriterier (verkar det som) och har mer att säga om bilderna i bloggen. Därmed inte sagt att man alls alltid hittar de bästa bilderna i bloggarna, men jag är inte ute efter de bästa bilderna. Det är fotografernas förhållningssätt till fotografi och till sina egna bilder som intresserar (inspirerar) mig. Mycket därför att jag är inne i en sökprocess själv, för att klura ut vad jag vill med mitt fotograferande.

En del bloggare, även här på FS, tycks först och främst ha bloggen som ett slags emotionell dagbok. Det är OK naturligtvis, men det vill till att bilderna är intressanta om jag ska följa en sådan blogg.

Vaddå väcka uppmärksamhet? Har aldrig sett det som ett problem!

Vad som är intressanta bilder är ju dock fullkomligt subjektivt. Så bara för att jag kliver av en blogg med vackra närbilder på blommor, beledsagade av någon lite poetisk betraktelse, så betyder det inte alls att just en sådan blogg är sämre än någon annan. Bara att den intressemässigt konkurreras ut av annat. Kanske mycket just för att den inte säger mig som mycket om just det som intresserar mig mest, nämligen fotografens relation till bild och fotografi.

Jag är ingen vän av att säga något negativt om det som inte intresserar just mig. Jag läser många kommentarer här på FS, både i bloggar och bildalbum, som går ut på att det kommenterade objektet är dåligt. Sådana kommentarer är dåliga. Låt bli att följa det som inte intresserar dig, och uppmuntra det som intresserar dig, det är mitt allmänna råd! Strunta i det du inte gillar, du sprider bara misstämning med eventuell negativism.

Som bloggläsare sitter man alltså vid ett smörgåsbord. Det är bara att ta för sig av det som smakar, är det inte en väldigt positiv situation? Att man bör lära sig att sovra, det är ju bara banalt. Sådant får man lära sig när man nalkas ett överlastat julbord också. Ät dig mätt på allting, och du mår inte bra efteråt. Eller, som min gamla mormor brukade säga (om just julbordet): ”Det snåla ögat vill ha vad magen ej kan fördra” :-).

För den som skriver en egen blogg kanske frågan känns mera brännande. Ivrigt väntar man kanske på kommentarer eller studerar läsarstatistiken. Jag tror att vi olika skribenter motiveras av helt olika saker. För mig har bloggen på FS blivit ett sätt att få kontakt med andra som är intresserade av fotografi.

Jodå, vi är jätteintresserade! Har du en godis?

Som jag bor har jag inte så rika tillfällen till sådana kontakter annars. Närmaste fotoklubb är i Victoria, dit jag måste ta färjan för att komma. Här på ön finns ingen fotoklubb. Det finns många som fotograferar, men att organisera kontakten med dem skulle just nu kräva av mig att jag startade en fotoklubb själv. Det finns ett nätverk av fotografer som organiserar en årlig fotoutställning av hög kvalitet. Men de är proffs allesammans, och jag är inte inbjuden att delta. Hur intresserade de är att ventilera fotografi vet jag inte, de är nog snarast konkurrenter.

Fotosidans bloggande ger mig två möjligheter: att hålla kontakten med fotointresserade på precis rätt nivå för mig, och att hålla kontakt med gamla Sverige. Det sistnämnda är en trevlig aspekt. Om den inte fanns kunde jag väl lika gärna leta rätt på en canadensisk sajt och se vad den kunde erbjuda.

Hur ska jag nu summera dessa tankar? Bloggandet på FS är för mig en fortgående dialog med andra fotointresserade. Det är uppmuntrande att se att se att en hel del folk droppar in på min blogg, men det viktigaste är dialogen. När jag nu sitter för långt borta för att kunna gå på Ellens :-).

Om min läsarstatisitk gick ned till noll (eller nära noll) skulle jag kanske lägga av att blogga här. Men när så många som hundra kanske droppar in ibland, då räcker det mer än väl för att jag ska känna mig uppmuntrad. I synnerhet om en eller annan kommer med någon trevlig kommentar.

Dela:

Att stanna på Fotosidan eller gå?

Ny filosofivarning! Om du inte tycker om att läsa, hoppa över!

Thomas Engström säger i en bloggpost adjö till Fotosidan. Han berättar rätt utförligt om motiven. Det tog sin början i den inflammerade debatt som jag startade med min brandfackla om Fotosidan som porrsajt. Han poängterar att det inte var de omdiskuterade bilderna som är orsaken, utan det bedrövliga debattklimatet.

Nu ska jag inte kommentera Thomas’ personliga motiv att vilja hoppa av. Du får läsa själv och se vad det väcker för tankar hos dig. Jag ska i stället berätta om vad jag själv känt.

Jag tillhör själv de mer senkomna medlemmarna. Jag blev medlem den 15 maj förra året, men jag det dröjde till juli innan jag blev aktiv, med min första bloggpost.

Varför började jag en gång fotografera?  För att jag älskar bilder, och kameran gav mig en möjlighet att själv skapa bilder. Detta är en av mina allra första egna foton. Det visar lillbrorsan när ha kranar sin modelljärnväg. Taget med en lådkamera, Zeiss Ikon Box Tengor eller Agfa Clack

Jag har haft stort nöje av mitt medlemskap hittills. Framför allt genom bloggandet. När det gäller uppladdning av foton är jag mer tveksam. Det är för svårt att få kommentarer. Och man behöver flera intelligenta kommentarer till en bild om det ska vara riktigt meningsfullt. Jag tror dock att det finns en lösning på det här, genom att man blir aktiv i någon av de slutna sällskapen eller intressegrupperna. Jag är medlem i Dogma och Arkitektur, men inte särskilt aktiv i någon av dem. Och dessa grupper har redan så många medlemmar att ens bilder tenderar att drunkna i dem. Just detta med själva antalet publicerade bilder i en pool eller grupp är säkert en nyckelfråga. Man behöver vara en någorlunda begränsad grupp, där deltagarna lär känna varandra.

Just så funkar det faktiskt med bloggandet. Man blir intresserad av ett antal bloggare därför att man gillar deras sätt att blogga, eller för att man får intressanta kommentarer av dem i sin egen blogg. Det tycks främst vara de som bloggar själva som också kommenterar i min blogg. Så för mig är fotosidan i praktiken i första hand en blogg-community fokuserad på fotografering.

Nu ska man inte förvänta sig något slags ömsesidigt bloggande/kommenterande. Jag kommenterar flitigt vissa bloggar jag är särskilt förtjust i utan att alltid väcka motsvarande intresse hos dem jag kommenterar. Det är mycket möjligt att jag själv är lika försumlig, jag har faktiskt inte örnkoll på detta. Men jag tycker inte att detta är så väldigt viktigt. Jag svarar i alla fall alltid på kommentarer, i bland rätt utförligt. Och de som jag kommenterar gör vanligtvis likadant. Därmed tycker jag att ömsesidigheten funkar hyfsat.

Ömsesidighet är ju vad som gör en community, tycker jag.

Min första (rätt enkla) digitalkamera blåste nytt liv i mitt nästan utslocknade fotointresse. Det var något år innan vi flyttade till Canada, och tack vare det fick jag med mig lite trevliga fotominnen från Sörmland. Detta är från en liten trädgårdsservering i Goglunda utanför Nyköping, nära stranden av Yngaren och i en av Sveriges vackraste trakter. Med hembakt bröd och lokalt hantverk. Mitt i en fantastisk blomstergård. Man måste nästan ha vägbeskrivning för att hitta dit. Om den finns kvar ännu vet jag förstås inte, ägarparet var pensionärer

Jag tittade en del på andra bildforum innan jag gick med på fotosidan. De är poppis, men jag förstår sanningen att säga inte varför. Mestadels tycks det funka som att man laddar upp bilder, och har man tur så får man så småningom en svans av folk som säger ”duktig vovve” till varje foto.

Då är det roligare med fotobloggar förstås. Det finns kolossalt många sådana också. Men Fotosidan är den i mina ögon bästa, eftersom hela Fotosidan handlar om just foto. Fotobloggar på t ex Blogger eller andra allmänna bloggsajter tenderar att drunkna i mängden. Det verkar svårare att bygga upp en lokal krets av vänner på en sådan bloggsajt, att skapa just denna community-känsla. Men det kanske finns platser där det går. Jag har inte forskat tillräckligt mycket för att veta.

Jag är i alla fall ännu så länge entusiastisk FS-medlem. Stundtals nosar jag lite på FS forum också, det är en värdefull service det med. Men den kan i mina ögon inte jämföras med bloggarna. Diskussionerna blir ofta tjatiga, och debattonen tenderar att bli trist och aggressiv. Jag försökte själv sätta igång ett ”fotografiskt samtal”, men det gick sisådär. Det går bara att få tillstånd diskussioner om bilder som har ett kontroversiellt innehåll, ofta kring nakenhet. Kul för dem som har just det intresset förstås, men att t ex diskutera bilder från toy cameras gick inte alls. Intresset fanns inte.

När vi hade den ilskna porrdebatten blev jag själv, precis som Thomas, väldigt frustrerad och tyckte att debattklimatet var uruselt. Jag avsåg aldrig att dra ner debatten till ett personligt plan men fick ändå känna av vredgade personliga påhopp och försök att ställa mig mot väggen. En del andra debattörer blev så bestörta av dess oförskämdheter att de skrev privat till mig för att uttala sitt stöd, vilket förstås värmde hjärtat. Men jag försökte att inte ta det personligt. Jag har varit på nätet så länge och vet hur lätt nätdebatter spårar ur. När man sitter där vid skärmen tycks många av de vanliga sociala hämningarna falla bort.

Trots mitt försök att hålla distansen till porrdebatten så funderade jag faktiskt själv ett tag på att hoppa av. Hela min upplevelse av Fotosidan blev plötsligt färgad av just den där debatten. Jag har funderat på om detta var vad som också skedde för Therese, den första avhopparen. Och senare för Thomas. Det kändes helt enkelt inte kul längre. Men jag tänker på Peter Ljungdahls kommentar till Thomas’ avskedsbloggpost, att emotionella avhopp inte är bra. Vad som nu är bra och dåligt i just detta sammanhang – men jag kan hålla med om att sådana beslut kan vara förhastade, och därmed onödiga. Det fanns något skäl till att man gick med. Det är inte säkert att det skälet förlorat sin giltighet bara för att man just nu   är frustrerad.

Det här knyter an till något annat jag observerat på FS. Av och till klagar någon bloggare över att inspirationen tryter. Oftast är det väl inspirationen att fotografera. Men tydligen också att skriva på sin blogg. Det kan förstås finnas ett samband där. Har man inga bilder man vill visa så kanske man inte heller vet vad man ska säga. Alla är ju inte som jag, som har en språklåda som aldrig tycks sina :-)

Så vad är då receptet mot frustration eller trytande inspiration? Thomas räknar själv upp ett antal rätt välfunna tankar i sammanhanget (för mer kött på benen, läs hans bloggpost):

• Ställ upp ett mål
• Satsa på att förverkliga din idé
• Söka din motivation i den idé du jobbar med
• Undvik självkritik (detta är en så intressant punkt att den borde få en helt egen bloggpost; hmm... varning för mer filosofi i framtiden :-))
• Ha inte för bråttom (min formulering: ge prestationsdjävulen på båten)

Efter att ha lanserat dessa goda tankar rundar Thomas med att han helt enkelt ledsnat på Fotosidan, och då finns ju ingen hjälp. Men han säger samtidigt att han tänker försöka hitta ett annat forum, eller kanske starta ett eget. Så det är tydligen inte själva community-idén han ledsnat på, utan oss övriga dönickar (förlåt Thomas, frestelsen var oemotståndlig :-)). Nej, det finns säkert många av oss som han vill fortsätta att hålla kontakten med. Det är faktiskt inte så uppenbart för mig var skon klämmer för honom. Men visst blir man färdig med vissa saker i sitt liv. Själv blev jag färdig med fosterlandet och skaffade mig ett nytt. Inte för att jag inte gillar Sverige, för det gör jag, utan för att jag längtade efter förnyelse.

Fotografen själv i det vackra sörmländska sommarlandskapet i augusti 2003

Så länge lusten och glädjen rinner till spontant kanske man inte frågar sig varför man gör en sak, som t ex att fotografera eller att blogga. Men när det plötsligt tar emot (inte är roligt längre), då kommer saken i annat läge. Visst kan man skippa intresset, det är väl inget fel med det. Men det kan också bli som för Peer Gynt, att man ”går utenom”. Att man ger upp en i grunden givande sak när den känns för besvärlig.

När det tar emot kan det vara en god idé att fråga sig varför man en gång började.  Kanske är de skälen giltiga fortfarande. Kanske behöver man bara lägga saken åt sidan ett tag. Eller kanske man tvärt om behöver ge det hela ett lite mer helhjärtat engagemang. Har man tur växer motivationen när man väl är på spåret igen. Och dit kan man komma om man påminner sig varför man en gång började.

Dela: