Bilder från Saltspring Island

Gamla bilder och nya

Som jag har berättat så har vi inte haft mycket till vinter här på Saltspring sedan november, då vi hade en ovanligt tidig snövecka. Men snön smälte snart bort, och sedan dess har det varit omväxlande gråmulet och rena vårvädret.

Den senaste veckan har det varit lite ruggigt och kyligt, med snålblåst och nattfrost. Men fåglarna har ändå underhållit med vårsånger på eftermiddagarna. Så slog vädret om. På tisdag kom ett fuktigt lågtryck inrullande från havet och dumpade duktigt med snö över kusten och öarna. Här snöade det nästan hela natten, ett stilla och tyst snöfall med tunga och våta flingor. I gryningen var det ganska vackert, men så övergick snöandet till ett milt duggregn. Buskar och träd skakade snart av sig snön, och det började rinna och droppa från alla tak. På förmiddagen liknade vägarna i byn grunda vattendrag, invallade av den blötaste tänkbara snö.

Slask, slask, slask. Alla inläggets svartvita bilder är dogmabilder

På eftermiddagen lättade det på himlen, och vi hade rent av lite sol.

Den ljusnande himlen bjöd på ett dramatiskt spel av molnformationer

Men fortfarande mycket snö. Om det milda vädret fortsätter lär den dock snart vara borta, i synnerhet som mer regn är utlovat. Det hoppas vi på, för denna gång har de inte brytt sig om att röja bort snön. Det där med snöröjning och sandning är lite nyckfullt här.

Vad gör man när det är sådant här väder, och ingenting tvingar en att ge sig hemifrån? Inför den dagliga motionsrundan i byn åker förstås högskaftade gummistövlar på. Att plumsa genom snövallarna är det närmaste man kan komma att vada. Vi hade planerat att ta med en god vän på lunch i stan, men hon gav sig inte gärna ut i snön, hon har lite svårt att gå. Så vi bestämde att skjuta på det till nästa vecka.

Jag har mest suttit inne och fortsatt min genomgång av mitt fotoarkiv. Jag har gått baklänges genom åren och är nu inne i 2005. Många av bilderna är redan klassificerade, men en del jobb återstår. Dessutom är det lite kul att titta på dessa äldre bilder. Nu är jag tillbaka till före anskaffningen av min systemkamera. Skillnaden i bildkvalitet mellan bilderna tagna med min Canon kompaktkamera och systemkameran är påtaglig. Även min billiga Kodak är faktiskt i de flesta fall helt överlägsen den ganska dyra Canon-kameran. Kameratekniken har verkligen gått framåt enormt, och det är i allt mindre grad kameran som sätter gränser för vad jag kan åstadkomma.

Så här såg det ut i januari 2005, då vi hade rikligt med snö under en period

Men redan i maj kom sommaren. Kan vi hoppas på det i år också?

Dela:

Kommentarer till Kritik av fotosidan

Jag brukar alltid besvara kommentarer till min blogg personligt. Det är bl a mitt sätt att visa min uppskattning mot er som kommenterar och diskuterar med mig.

Nu ska jag återkomma till min förra bloggpost, ”Lite konstruktiv kritik av Fotosidan”. Jag fick så många och genomtänkta kommentarer till den posten att det blir för jobbigt att besvara dem en och en, i alla fall om jag ska uttrycka något mer än allmän uppskattning. Så denna gång bestämde jag mig för att skriva en särskild bloggpost om kommentarerna i stället.

Först och främst, varmt tack för alla era synpunkter. Vi behöver nog av och till diskutera hur vi använder Fotosidan. Inte minst eftersom en del blir frustrerade och sticker i väg, kanske i onödan. (Men visst kan man tröttna!)

Mycket av tankarna handlar om bildkritik. Därför ska jag visa min egen modell, den som jag skulle önska att systemet stödde. Jag bedömer en bild i följande dimensioner:

A. Exponering (ljus, kontrast)
B. Fokusering
C. Färg (vitbalans, färgmättnad, bedöms endast för färgbilder)
D. Komposition, beskärning
E. Motivtolkning (gör bilden rättvisa åt motivet)

Jag bedömer varje dimension i en skala från 1 till 5, där 5 är bäst. Jag brukar också ange ett grovt avrundat medelbetyg, som jag sedan kan markera i Fotosidans system.

Jag har funnit att bilder som jag ger ett medelbetyg 4-5 alltid är värda publicering. Om betyget stannar vid 3 eller lägre tycker jag att man bör ge en mer utförlig kommentar till vad det är som drar ned, helst med förslag till vad som kan göras annorlunda.

Det går således utmärkt att göra en textkommentar till varje dimension, om jag vill förklara min bedömning.

Jag har använt den här modellen en del, även om jag sällan numer kommenterar bilder. Den har visat sig fungera bra såtillvida som att de som tar emot kritiken tycks finna att den är meningsfull. Vilket förstås inte alltid innebär instämmande. Numer vet jag vad det är för invändningar som fotografen oftast inte instämmer i. Ett exempel är vitbalans, där jag inte sällan klagar över färgstick, medan fotografen med avsikt velat ge någon speciell karaktär åt bilden med en viss kolorit. Så ifall jag invänder mot vitbalansen brukar jag alltid tillfoga att jag inser att det kanske är avsiktligt från fotografens sida. Jag försöker då också förstå vad man velat uppnå, t ex en varmare ton. Jag har märkt att fotograferna uppskattar den eftertanken.

Jag har tyckt mig märka att beskärning är en sak som folk ofta kommenterar. Tidigare hade jag det som en egen bedömning vid sidan av komposition. Men flera fotografer ansåg att detta borde vara en sammanhängande bedömning, och jag håller med. Om man ser till kompositionen som helhet är det inte så frestande att gneta med synpunkter på beskärningen. Dessa synpunkter är annars ofta rätt meningslösa tycker jag. Visst kan det ha gjorts en grov miss i beskärningen, vilket ju drar ned intrycket. Men ofta anmärks det på att någon detalj borde vara lite längre till vänster etc. Ibland återkommer då fotografen med en ny version av bilden enligt uttalade önskemål. Själv tycker jag att sådant filande på mindre väsentliga detaljer inte ger så mycket.

Jag vill inte förkasta idén om ”tummen upp”, den kan vara ett bra komplement. Tummen ned är kanske inte lika kul förstås. Men ser man en bra bild kan man vilja uttrycka sin uppskattning utan att behöva skriva något. Och det går inte på FS, redaktionen har aversioner mot korta hurrarop. Så systemet nobbar korta texter. Du ska ha klart för dig att det är en pekpinne från redaktionen som smäller dig på fingrarna om du inte är lite utförlig i din bildkritik! Det är dock inte min tanke att tumme upp eller ned helt enkelt skulle ersätta annan bildkritik.

En viktig fråga är förstås om man verkligen ska ha ett sådant här poängsystem för bildkritik. Ser det ut som Fotosidans standardmodeller tycker jag att man lika gärna kan vara utan det. Standardmodellerna är gjorda i bästa välmening, men det blir för platt att bara bedöma på det sättet, så man måste ändå göra en utförlig textkommentar om det ska ha något värde.

Min egen modell känns däremot som ett bra stöd för mig när jag ska ge bildkritik, och inte minst när jag ska skriva lite kompletterande text.

Det var inte alla kommentarer som instämde i att bildkritik är substanslös. Och det var inte heller vad jag menade, bara att den ofta är det här på FS. Jag tycker att med ett mer genomarbetat betygsystem blir det faktiskt mer substans i kritiken. Sedan kan man säga att en riktigt pedagogisk och genomarbetad kritik i text skulle vara mycket bättre. Men personligen har jag inte den pedagogiska kompetensen. Om jag försöker ”läsa” bilden så som en erfaren konstkritiker gör, då känner jag mig bara löjlig. Så det är att välja. Antingen det här enkla stödsystemet, eller också ett kort hurrarop – eller inget alls.

Några suckar frustrerat över att samtiden förfallit till att konsumera bilder som snabbmat. Vi blir ju bestormade med bilder och annat spännande på ett sätt som aldrig förekommit förr, och det är Nätets fel. Eller förtjänst. Jag tycker själv bättre om en välgjord fotobok än att sitta och slötitta på bilder på nätet. Men jag har sällan haft råd att köpa de fotoböcker jag önskade mig. Att använda nätet disciplinerat och omdömesgillt tror jag är en karaktärsdanande uppgift som var och en borde ålägga sig. Att sedan få igenom det budskapet till våra ungdomar, det blir en uppgift värdig ett pedagogiskt geni! :-)

Risken är ju att man också liksom konsumerar sitt eget fotograferande som snabbmat. Knäpp, knäpp, det är så enkelt och billigt att plåta digitalt! Inte alls samma meditativa och eftertänksamma fotograferande som med en gammal plåtkamera i storformat eller ens en Rolleiflex mellanformatare. Själv förstår jag fascinationen över den antikvariska fototekniken, men jag använder inte den känslan som utgångspunkt för kritik mot digitalfotot. Vill man utveckla sig som fotograf och göra något fint och meningsfullt av fotohobbyn, då får man jobba med det. Den teknik man väljer ska vara en som man trivs med och känner sig stimulerad att använda. Och det är absolut inget fel att ta många bilder. Tvärt om, med mycket övande växer känslan för hur jag ska jobba får att få ett tillfredsställande resultat. Däremot är jag som många andra hårt kritisk mot hur de i allmänhet har konstruerat de digitala kamerorna, med menyer och ett myller av krångliga inställningar på alldeles för många knappar. Men kanske vi kan hoppas på att kamerorna blir bättre i detta avseende. Konstruktörerna ska väl lära sig de också.

Min tanke att man skulle få sätta upp sin egen grupp föll bestämt inte i så god jord. Med ett bra systemstöd för grupper tror jag dock inte att det skulle behöva leda till anarki. Det system vi använder för Saltsprings fotoklubb heter Ning, och det har gruppfunktionen inbyggd. Nu är vi inte så många att det är någon risk för anarki, men Ning används också av stora användare. Tydligen har de sett användning för funktionen att skapa grupper. Man kunde ju i all fall pröva!

När jag läser de olika kommentarerna så tycker jag att de speglar en viss brist på förtroende för andra FS-medlemmar. Om det blir för lätt att kommentera eller att inrätta nya grupper så antas FS snabbt gå mot sitt förfall. Min tro är att om vi är på förfallets väg så påverkas inte det så mycket av en sådan sak som tumme upp/ned eller fri gruppbildning. Men om vi som medlemmar är intresserade av att hålla en god standard på Fotosidan så kommer tillräckligt många av oss att göra det för att Fotosidan ska vara intressant. Och allt skräp som säkert under alla förhållanden hittar vägen in i systemet är det ju bara att låta bli att titta på.

Bonusbild

Regnskogen

Dela:

Än blommar rosorna

Om du tittar på fotosidans medlemsprofiler så kan du se att många av de ivrigaste fotograferna har haft kamera och fotograferat bara i några få år. En del har kanske tidigare haft en Instamatic eller en helautomatisk kompaktkamera med medioker bildkvalitet, och de flesta bilder de gjort är maskinkopierade i ett labb med kopieringsautomat.

När de så får en modern digitalkamera i sin hand och ett bildbehandlingsprogram i datorn, då kan man tala om nyhetens behag. En helt ny värld slår upp dörrarna på vid gavel, och man kan sätta igång och leka. Skitkul att vränga med färger och effekter. Det är som att stå vid en karaokemaskin och känna sig som proffsartist. Många har också fått sitt bildseende påverkade av animerad film och dataspel.

Det är lätt att uppfatta det här som ett förytligande av fotokonsten.

Jag tror att det här kommer att mogna. De mer ambitiösa och seriösa fotograferna söker mer bestående värden i sin konst och kommer att använda de digitala verktygen på ett mer medvetet sätt i framtiden. Drar man då på med färgmättnaden, då är det för att det är någon speciell känsla som man faktiskt söker. Den typen av foto närmar sig då illustrationskonsten. Åt andra hållet har vi det mer minimalistiska fotograferandet, som inte söker effekterna för effekternas skull, utan vill återskapa i bild en upplevelse på platsen. Jag är på väg i den riktningen själv och använder reglage och digitala efterbehandlingsfilter bara om det behövs, därför att kameran inte förmått fånga motivet så som jag såg det. Vi kommer inte ifrån att ögat och hjärnan utgör ett bildbehandlingssystem som är vida överlägset kamera och dator.

Jag har prövat Photomatix och en massa andra effektskapare, och jag använder dem inte. Min kamera har ett tillräckligt dynamiskt omfång utan trixande med HDR. Men ibland använder jag ett filterprogram som heter Orbis Luminum. Och frestas nog kanske att ta i lite för mycket med det, men det växer jag väl ur. Jag använder det annars speciellt för att få detaljer att komma fram i bilder som är tagna i extremt kontrastlöst ljus. Då hjälper det inte att bara öka kontrast och färgmättnad i bilden, det kan tvärt om bli helt fel. Orbis Luminum gör det på ett intelligentare sätt.

Det är nog omöjligt att säga vart fotografin är på väg just nu. Vi är ju i det digitala fotots lågstadieålder. Om ens det. Men jag är övertygad om att våra digitala redskap kommer att bli mycket bättre och lättare att använda i framtiden. Kanske kommer vi även att kunna manipulera våra bilder rejält utan att det syns att de är manipulerade alls. Om man sedan gillar en sådan utveckling, det är en annan sak. Men det kommer alltid att finnas fotografer som inte bara tar äkta bilder utan också lyckas förmedla det äkta till betraktaren. Jag tror att det är de bilderna jag kommer att tycka bäst om.

Än blommar rosorna i trädgården. Den glansiga lystern i bladen är jag alldeles oskyldig till, det så min kamera fångade blomman i det hårda solljuset

Här på Saltspring har vi verkligen höst nu, även om rosorna fortfarande blommar. Det är svalt och ibland regnigt. I morse var det frost. Men många eftermiddagar blir det riktigt varmt och skönt i solen, och i dag kunde vi dricka kaffe på verandan. Dessförinnan var vi på fotopromenad i Duck Creek park, en av öns naturparker. Vi har hört många prisa den i alla tonarter för dess skönhet, men aldrig varit där förut. Nu blev det äntligen av. Parken består av ängsmarker, och på ena sidan finns en djup bäckravin med gammelskog. Visst är där vackert, en plats där det är populärt att promenera med hunden eller bara njuta av naturen en stund. Men annars kanske inte så märkvärdigt. Kommer man från Sverige så är man lite kräsen. Här är i alla fall några bilder.

Som Djurgården i Stockholm!

I ravinen

Egendomliga lavar växer på träden och faller av som torra löv

Dela:

Regnskogen

Innan jag första gången varit i British Columbia kände jag inte till den tempererade regnskogen. Ändå finns det sådana på många platser på jorden, till och med i Norge och på brittiska öarna.

Den tempererade regnskogen skiljer sig förstås på många sätt från den tropiska. Det som utmärker den är riklig årsnederbörd (minst 1000 mm) och en årsmedeltemperatur på mellan 4 och 12 plusgrader. Dessa speciella förhållanden skapar en speciell vegetation, precis som i den tropiska regnskogen. Träden i den tempererade regnskogen kan bli väldigt stora, och undervegetationen karakteriseras av stora ormbunkar och lavar. Man tror att en gång i tiden 0.2 procent av jordens yta var täckt av tempererad regnskog. Av detta återstår i dag omkring 10 procent. Säkerligen har människans verksamhet starkt bidragit till minskningen.

En av de viktigaste områdena för tempererade regnskog är den norra hälften av Nordamerikas västkust. Den goda tillgången på förstklassigt timmer i dessa skogar har naturligtvis lett till en hårdhänt exploatering. Under de senaste 30 åren har det varit en stark politisk opinion för bevarande av de återstående regnskogarna här i British Columbia.

På Saltspring Island finns det några partier av tempererad regnskog som av olika skäl undgått att kalhuggas. En sådan egendom erhöll redan för många år sedan tillstånd att styckas i tomter och bebyggas. Men ägaren hade då inte så stort intresse av det. Marken består till stor del av en djup bäckravin som inte är av så stort värde som tomtmark. Men tomtpriserna på ön har på senare tid rakat i höjden, och för några år sedan bestämde sig ägaren för att kapitalisera sin tillgång och sälja egendomen till ett exploateringsföretag. Omedelbart startades då en aktion för räddandet av skogen. Ägaren erbjöd sig att sälja den till staten för 3 miljoner Canada-dollar (drygt 20 miljoner kronor). Förmodligen marknadsmässigt sett ett överpris, men insamlingsaktion startade i alla fall. Bara tre månader hade man på sig. Jag var djupt skeptisk till möjligheten att lyckas med det här, men pengar flöt in i häpnadsväckande takt. Så småningom erbjöd sig också regeringen att skjuta till ett rejält belopp. Och kanske bara någon vecka för deadline var målet nått.

I dag ägs och förvaltas detta stycke särpräglade och ovanliga natur av regeringens naturvårdsmyndighet.

En höstdag med strålande sol och blå himmel bestämde vi oss för att göra en utflykt till den här regnskogen. Målet för mig var att försöka fotografera den. Jag skriver ”försöka”, för jag tycker att det är svårt att fotografera skog. Att fotografera en massa träd är inte svårt, men att skapa en bild som berättar något mer om skogen, det är en annan sak. Bäst lyckas kanske de som fotograferar djur i skogsmiljö. En ståtlig älg som skymtar genom morgondimmorna i ett skogsbryn är en effektfull bild av skogens själ. Men jag avskyr att gå upp så där tidigt på morgonen, och inte har jag någon lust att huka i morgonkylan i ett gömsle i förhoppningen om att det ska dyka upp något intressant. Det måste, tänkte jag, finnas något sätt att ”hitta” skogen på annat sätt.

En sak lärde jag mig snabbt. Det är vidvinkel som gäller. På sina ställen kan man fånga något av skogen i en storlslagen vy, särskilt om det finns något intressant element i bilden som faktiskt inte är skog. T ex en slingrande väg. Annars gäller det att gå nära, att hitta skogen i detaljerna så att säga.

Det här är inget jag är färdig med, men här är ett par exempel på mina försök.

En regnskog som besöks av turister måste ha en ordentlig, anlagd väg eller gångstig. Marken är ömtålig för slitage, och besökare uppmanas att hålla sig på stigen. Fördelen är förstås att skogen på det sättet blir lättillgänglig

Även under en solig dag råder ett dunkel inne i skogen. Men här och där bryter en solstrimma igenom

Överallt växer väldiga ormbunkar

Många trädstammar är mossbelupna, och där växer också ormbunkar på stammarna och grenarna

Dela:

Min bästa (?) bild 2009

En av mina favoritfotografer här på Fotosidan är Ulrika A, som nu publicerat sin utvalda bästa bild 2009 på sin blogg.

Det är ju ett kul initiativ detta, att ett antal fotografer väljer ut vad de tycker de lyckats bäst med under det gångna året och visar den i sin blogg. Är detta en gammal tradition på Fotosidan? 

Men vad är det jag ser? Efter att ha skrivit ett antal vänliga ord om mig så utmanar hon mig! Milde gud, jag ska alltså själv välja min bästa bild – jag hoppas utmaningen inte går ut på att jämföra :-)

Nåväl, det går ju inte an att jag fegar ur. Så jag har tittat igenom min bildskörd från 2009. Nu måste jag säga att detta med ”bästa” är ett riktigt problem. Jag har några bilder som jag tycker är riktigt vackra, och så några som betyder något för mig, fastän de kanske inte är de vackraste. Hur gör man?

Till sist fastnade jag i alla fall för denna. Om jag valde den för att det är ett kärt minne, eller för att den påminner om lyckliga stunder i barndomen, eller för att den kanske möjligen är en rättså bra bild, det törs jag inte yttra mig om. Kanske jag skulle kalla den för den bild från 2009 som jag just nu själv tycker mest om?

Så skulle altså stafettpinnen lämnas vidare. Jag vill inte kalla det utmaning, men skulle man inte kunna tänka sig att Monica L plockar fram någon av sina fantastiska naturscenerier (eller något annat vackert)?  

Två ska det visst vara, så jag undrar om inte också Stican kan rota fram något trevligt ur förra årets bildskörd!

Dela: