Bilder från Saltspring Island

Disfarmer - och våren ...

Jag har som så många andra med stort nöje tittat på TV-dokumentären om den amerikanske fotografen Disfarmer.

Både Disfarmers bilder och själva dokumentären är dokument av stort kulturhistoriskt intresse. Det var märkligt att få följa historien om denna enstöring och excentriker och hans liv och gärning. Och om hur hans bilder upptäckts av ”stora världen” och klättrat från skräpgömmorna till konstsamlarna och blivit investeringsobjekt. Det spekuleras tydligen också kring hur medveten han var i sitt sätt att skapa bilder. Den svarta bård som finns i bakgrunden på en del bilder t ex. Ett genigrepp anser somliga. Medan andra gissar att han helt enkelt använt svart tejp (den enda som fanns) för att tejpa ihop de vita bakgrundsskivorna. Utan att närmare fundera över att det blev ett svart band på bilden. Själv lutar jag åt den senare hypotesen. Men svaret på den frågan får vi aldrig veta.

Disfarmers bilder har prisats för sin okonstlade enkelhet. De visar människorna just så som de är, sägs det. Utan poser och arrangemang. Detta anses vara en mer eller mindre unik kvalitet. Fastän riktigt unik är den kanske inte. Det fanns en tradition bland amerikanska dokumentärfotografer att visa fram människor på det sättet. Tänk bara på t ex Dorothea Lange.

När jag någon gång bedömer porträttfotografier brukar jag nämna något om hur jag uppfattar fotografens kontakt med den fotograferade. Disfarmers bilder får knappast något högt betyg på den punkten. Jag ser framför mig hur han instruerar sitt fotooffer i ateljén: ”Stå precis där, och absolut stilla tills jag är klar. Och var snäll och försök åtminstone att se ut som en telefonstolpe!”

Det kulturhistoriska värdet av Disfarmers bilder ifrågasätter jag inte, men inte alla hans bilder framstår för mig som stor fotokonst. När jag hör vad de betalar för originalen, så tycker jag det är en hype.

För en vecka sedan bröt vintern in över Saltspring med förbluffande kraft, så som jag visade i bilder i en tidigare bloggpost.

Det kom mer snö under veckan. Men på fredagseftermiddagen började ett stilla regn. Temperaturen steg till straxt över noll. Och det regnade hela natten. På lördagsmorgonen klarnade det, och det blev varmare. Den mesta snön var borta, och det plaskade och rann överallt. Det var som en strålande vårdag. Tänk om vi slipper mer vinter nu! Men det törs man väl inte lita på. Jag gick en runda i byn med min systemkamera och 35 mm-objektivet, för att se vad gluggen gick för i det hårda ljuset. Flera bilder är tagna i hårt mottljus. Sådant vågade jag mig aldrig på förr, det brukade bara leda till kasserade bilder.

1. Ett par grannar njuter av vårsolen

2. Det skarpa solskenet driver upp dimmor ur dalen

3. Denna imponerande brandpost är vi tacksamma för. Det finns flera stycken i byn. Tack vare dem får vi rabatt på brandförsäkringspremien. Men brandkåren använder dem inte, för de är kopplade till hushållsvattensystemet, som inte har kapacitet så det räcker för att släcka en brand

4. Snömassorna har brutit av grenar på åtskilliga träd i byn

5. Nästan rakt mot solen. En liten linsreflex syns, men jag är förvånad att det alls blev en bild

Dela:

Vem var hon?

I en tidigare post visade jag ett gammalt foto ur familjens samling, ett ateljéfoto föreställande en ung kvinna.

Nu vet jag vem hon var. Mycket är inte känt om hennes historia, men det lilla som är har sitt intresse.

Min farfars far Per Olof Westlund d. ä. var född 1840. Hans maka var Anna Sofia Larsdotter, bonddotter från Östra Vingåker, född 1834. Som vi ser var Anna Sofia sex år äldre än maken. Hon medförde i boet en utomäktenskaplig dotter, Anna Vilhelmina, som var född 1861. Det är Anna Vilhelmina som bilden föreställer.

I äktenskapet föddes fyra söner, den äldste född 1864. Gissningsvis ingicks äktenskapet ett år tidigare, d v s 1863. Då var Anna Vilhelmina två år.

Bakom detta äktenskap anar vi en intressant historia. Per Olof gifte sig med en äldre kvinna som redan hade barn. Inget självklart val. Var han helt enkelt kär i henne? Det är ju möjligt, men på den tiden var äktenskap oftast en pragmatisk historia. Kan det ha varit så att Anna Sofia medförde en rejäl hemgift? Man spekulerar. Men det gick bra för familjen. Per Olof byggde sig ett hus vid Motala Ström i Skärblacka i Östergötland. Han arbetade på Skärblacka bruk, där han blev verkmästare och driftchef. Han sades ha varit en betydande man på byggden.

Det är inte så mycket som är känt om Anna Vilhelminas liv. Men det är väl troligt att hon växte upp i sin mors hem, där hon hade fyra halvbröder, av vilka den yngste, Ernst Evald, var min farfar. Det är efter honom jag har namnet Ernst. Han var född 1875, och alltså 14 år yngre än sin syster.

Anna Vilhelmina gifte sig aldrig och hade inga barn. Inte heller levde hon under sin styvfars eller mors namn, utan hade som vuxen efternamnet Pettersson. Hon försörjde sig  som restaurangkokerska på olika platser i landet. När jag ser bilden kan jag inte tänka mig att hon inte skulle ha haft friare. Det är frestande att tro att hon av eget val föredrog det mer fria och oberoende livet som ogift och barnlös. Jag tycker hon ser stark ut. Vi vet inte när fotot är taget, men en gissning är att det är  1882, när hon var 21 år.

När jag nu är inne på familjehistoria så visar jag gärna bilden av en ståtlig karl också.

Hans namn var Johan Wilhelm Steiof, och han var min mormors far. Jag har inte mycket data om honom, men enligt uppgift är fotot taget i USA på 1890-talet. Med detta förhåller det sig på följande vis.

Johan Wilhelm bodde med hustru och en son och en dotter på Stora Bastugatan (nuvarande Sveavägen)  i Stockholm. Men där stannade han inte. Redan när dottern (min mormor) var rätt liten, troligen i slutet på 1880-talet, lämnade han familjen kvar i Stockholm för att söka lyckan i USA. Enligt en troligtvis felaktig familjemyt tog han helt enkelt till schappen utan att lämna något meddelande till hustrun. Kanske skickade han bilden till Sverige, vilket ju i så fall visade att han höll kontakten med familjen. Det lär i ha varit hans avsikt att ta över sin familj så snart han kunde. Men så blev det inte. Han dog i USA medan hans maka ännu var ung nog att gifta om sig och få ytterligare ett barn.

Liksom Anna Vilhelmina förblev min mormor ogift, trots att min morfar friade till henne. Men hon fick alltså ändå ett barn, min mor, som hon placerade i ett fosterhem. Också min mormor arbetade som ung på restaurang, fastän som servitris. Hon var full av berättelser från Stockholm på hästdroskornas tid. Men hon fick uppleva två världskrig, och TV och den första månlandningen. Kanske har ingen annan generation fått vara med om så omstörtande förändringar. Tyvärr har jag just nu inget foto av henne. Men en krutgumma var det, som levde till hon var 89 om jag inte minns  fel.

Dela:

Månadens bild april 2010

Här är den bild jag valt ut som månadens bild för april. Du har kanske sett den förut, det är en harpospelare som underhöll vid ett konstevenemang. Den lilla harpan är ett modernt instrument, men enligt harpisten liknar den en keltisk harpa. Den har en förbluffande rik klang, som fyllde konstgalleriet med ljuv musik.

Det var faktiskt en riktig höjdare det här med harpmusik som komplement till den vackra konsten. Och ingenting kan överträffa musik från ett riktigt, akustiskt instrument. Tycker alltså jag, men jag tillhör ju dinosauriernas utrotningshotade släkte.

Förutom att bilden representerar ett angenämt minne, så tycker jag att en musiker vid sitt instrument nästan alltid blir en anslående bild. Inte minst när hon är så stilig. 

Dela:

Månadens favorit – januari, februari, mars 2010

Minns du stafetten ”Min bästa bild 2009”? Någon skickade dig en ”utmaning” att publicera din bästa bild för året, och så skulle du skicka utmaningen vidare till två andra fotografer.

Jag fick utmaningen och konstaterade i en bloggpost att det inte handlade om att välja en ”bästa” bild (det är alltid svårt, det där med sämst och bäst) utan den jag för tillfället tyckte mest om. När jag skickade stafetten vidare så kallade jag det också en inbjudan, inte en utmaning. Detta för att få bort känslan av tävling.

Jag tyckte att det där var en kul idé, eftersom fotograferna berättar något intressant om sig själva genom sina val. Men alla var inte lika trakterade av själva sättet att puffa för det här. Visserligen var det effektivt, eftersom många värvades, men det blev för mycket av kedjebrev över det hela, ansåg någon. Man kan också fråga sig hur många som gärna skulle velat ha en inbjudan men aldrig fick en. Fast den djärve hoppade in ändå, publicerade sitt val och skickade ut ett par nya stafettpinnar.

Denna gång har Sirpa Ukura väckt idén igen i sin blogg men nöjer sig med att i själva bloggposten utmana alla att publicera månadens favoritbild.  Jag kände mig kallad att anta utmaningen (fast jag ser det som att jag accepterade inbjudan). De bilder jag visar här har jag publicerat förut i bloggen. När jag väljer de jag tycker bäst om kan de ju inte vara diskvalificerade av att jag visat dem förut!

Januari

Jag fotograferade inte så mycket i januari, så jag har inte så mycket att välja på där. Denna bild har jag visat förut, i färg. Men jag hade känslan att den kanske skulle göra sig bättre i svartvitt. Jag har en olycklig och obesvarad kärlek till svartvita bilder, jag har hittills aldrig lyckats särskilt bra med att konvertera mina digitala bilder. Men nu har jag gjort ett nytt försök, och faktiskt tycker jag att det lyckades bättre än det brukar. Så det får bli min favorit för januari

Februari

För februari väljer jag denna bild, som jag tycker berättar på ett stämningsfullt sätt om vinterkänslan nere vid hamnen. Denna bild har jag publicerat i flera versioner, men då som exempel på resultatet efter bearbetning i olika filter. Detta är den slutliga versionen, där ingenting har tillförts eller dragits ifrån, men ljus och kontraster diskret förtydligade i filtret Orbis Luminum

Mars

Detta vårporträtt av min livskamrat Maria är min absoluta favorit från mars. Jag älskar den här bilden, men om det beror på att bilden är bra eller på att jag älskar motivet, det kan jag inte avgöra :-)

Dela:

Att stanna på Fotosidan eller gå?

Ny filosofivarning! Om du inte tycker om att läsa, hoppa över!

Thomas Engström säger i en bloggpost adjö till Fotosidan. Han berättar rätt utförligt om motiven. Det tog sin början i den inflammerade debatt som jag startade med min brandfackla om Fotosidan som porrsajt. Han poängterar att det inte var de omdiskuterade bilderna som är orsaken, utan det bedrövliga debattklimatet.

Nu ska jag inte kommentera Thomas’ personliga motiv att vilja hoppa av. Du får läsa själv och se vad det väcker för tankar hos dig. Jag ska i stället berätta om vad jag själv känt.

Jag tillhör själv de mer senkomna medlemmarna. Jag blev medlem den 15 maj förra året, men jag det dröjde till juli innan jag blev aktiv, med min första bloggpost.

Varför började jag en gång fotografera?  För att jag älskar bilder, och kameran gav mig en möjlighet att själv skapa bilder. Detta är en av mina allra första egna foton. Det visar lillbrorsan när ha kranar sin modelljärnväg. Taget med en lådkamera, Zeiss Ikon Box Tengor eller Agfa Clack

Jag har haft stort nöje av mitt medlemskap hittills. Framför allt genom bloggandet. När det gäller uppladdning av foton är jag mer tveksam. Det är för svårt att få kommentarer. Och man behöver flera intelligenta kommentarer till en bild om det ska vara riktigt meningsfullt. Jag tror dock att det finns en lösning på det här, genom att man blir aktiv i någon av de slutna sällskapen eller intressegrupperna. Jag är medlem i Dogma och Arkitektur, men inte särskilt aktiv i någon av dem. Och dessa grupper har redan så många medlemmar att ens bilder tenderar att drunkna i dem. Just detta med själva antalet publicerade bilder i en pool eller grupp är säkert en nyckelfråga. Man behöver vara en någorlunda begränsad grupp, där deltagarna lär känna varandra.

Just så funkar det faktiskt med bloggandet. Man blir intresserad av ett antal bloggare därför att man gillar deras sätt att blogga, eller för att man får intressanta kommentarer av dem i sin egen blogg. Det tycks främst vara de som bloggar själva som också kommenterar i min blogg. Så för mig är fotosidan i praktiken i första hand en blogg-community fokuserad på fotografering.

Nu ska man inte förvänta sig något slags ömsesidigt bloggande/kommenterande. Jag kommenterar flitigt vissa bloggar jag är särskilt förtjust i utan att alltid väcka motsvarande intresse hos dem jag kommenterar. Det är mycket möjligt att jag själv är lika försumlig, jag har faktiskt inte örnkoll på detta. Men jag tycker inte att detta är så väldigt viktigt. Jag svarar i alla fall alltid på kommentarer, i bland rätt utförligt. Och de som jag kommenterar gör vanligtvis likadant. Därmed tycker jag att ömsesidigheten funkar hyfsat.

Ömsesidighet är ju vad som gör en community, tycker jag.

Min första (rätt enkla) digitalkamera blåste nytt liv i mitt nästan utslocknade fotointresse. Det var något år innan vi flyttade till Canada, och tack vare det fick jag med mig lite trevliga fotominnen från Sörmland. Detta är från en liten trädgårdsservering i Goglunda utanför Nyköping, nära stranden av Yngaren och i en av Sveriges vackraste trakter. Med hembakt bröd och lokalt hantverk. Mitt i en fantastisk blomstergård. Man måste nästan ha vägbeskrivning för att hitta dit. Om den finns kvar ännu vet jag förstås inte, ägarparet var pensionärer

Jag tittade en del på andra bildforum innan jag gick med på fotosidan. De är poppis, men jag förstår sanningen att säga inte varför. Mestadels tycks det funka som att man laddar upp bilder, och har man tur så får man så småningom en svans av folk som säger ”duktig vovve” till varje foto.

Då är det roligare med fotobloggar förstås. Det finns kolossalt många sådana också. Men Fotosidan är den i mina ögon bästa, eftersom hela Fotosidan handlar om just foto. Fotobloggar på t ex Blogger eller andra allmänna bloggsajter tenderar att drunkna i mängden. Det verkar svårare att bygga upp en lokal krets av vänner på en sådan bloggsajt, att skapa just denna community-känsla. Men det kanske finns platser där det går. Jag har inte forskat tillräckligt mycket för att veta.

Jag är i alla fall ännu så länge entusiastisk FS-medlem. Stundtals nosar jag lite på FS forum också, det är en värdefull service det med. Men den kan i mina ögon inte jämföras med bloggarna. Diskussionerna blir ofta tjatiga, och debattonen tenderar att bli trist och aggressiv. Jag försökte själv sätta igång ett ”fotografiskt samtal”, men det gick sisådär. Det går bara att få tillstånd diskussioner om bilder som har ett kontroversiellt innehåll, ofta kring nakenhet. Kul för dem som har just det intresset förstås, men att t ex diskutera bilder från toy cameras gick inte alls. Intresset fanns inte.

När vi hade den ilskna porrdebatten blev jag själv, precis som Thomas, väldigt frustrerad och tyckte att debattklimatet var uruselt. Jag avsåg aldrig att dra ner debatten till ett personligt plan men fick ändå känna av vredgade personliga påhopp och försök att ställa mig mot väggen. En del andra debattörer blev så bestörta av dess oförskämdheter att de skrev privat till mig för att uttala sitt stöd, vilket förstås värmde hjärtat. Men jag försökte att inte ta det personligt. Jag har varit på nätet så länge och vet hur lätt nätdebatter spårar ur. När man sitter där vid skärmen tycks många av de vanliga sociala hämningarna falla bort.

Trots mitt försök att hålla distansen till porrdebatten så funderade jag faktiskt själv ett tag på att hoppa av. Hela min upplevelse av Fotosidan blev plötsligt färgad av just den där debatten. Jag har funderat på om detta var vad som också skedde för Therese, den första avhopparen. Och senare för Thomas. Det kändes helt enkelt inte kul längre. Men jag tänker på Peter Ljungdahls kommentar till Thomas’ avskedsbloggpost, att emotionella avhopp inte är bra. Vad som nu är bra och dåligt i just detta sammanhang – men jag kan hålla med om att sådana beslut kan vara förhastade, och därmed onödiga. Det fanns något skäl till att man gick med. Det är inte säkert att det skälet förlorat sin giltighet bara för att man just nu   är frustrerad.

Det här knyter an till något annat jag observerat på FS. Av och till klagar någon bloggare över att inspirationen tryter. Oftast är det väl inspirationen att fotografera. Men tydligen också att skriva på sin blogg. Det kan förstås finnas ett samband där. Har man inga bilder man vill visa så kanske man inte heller vet vad man ska säga. Alla är ju inte som jag, som har en språklåda som aldrig tycks sina :-)

Så vad är då receptet mot frustration eller trytande inspiration? Thomas räknar själv upp ett antal rätt välfunna tankar i sammanhanget (för mer kött på benen, läs hans bloggpost):

• Ställ upp ett mål
• Satsa på att förverkliga din idé
• Söka din motivation i den idé du jobbar med
• Undvik självkritik (detta är en så intressant punkt att den borde få en helt egen bloggpost; hmm... varning för mer filosofi i framtiden :-))
• Ha inte för bråttom (min formulering: ge prestationsdjävulen på båten)

Efter att ha lanserat dessa goda tankar rundar Thomas med att han helt enkelt ledsnat på Fotosidan, och då finns ju ingen hjälp. Men han säger samtidigt att han tänker försöka hitta ett annat forum, eller kanske starta ett eget. Så det är tydligen inte själva community-idén han ledsnat på, utan oss övriga dönickar (förlåt Thomas, frestelsen var oemotståndlig :-)). Nej, det finns säkert många av oss som han vill fortsätta att hålla kontakten med. Det är faktiskt inte så uppenbart för mig var skon klämmer för honom. Men visst blir man färdig med vissa saker i sitt liv. Själv blev jag färdig med fosterlandet och skaffade mig ett nytt. Inte för att jag inte gillar Sverige, för det gör jag, utan för att jag längtade efter förnyelse.

Fotografen själv i det vackra sörmländska sommarlandskapet i augusti 2003

Så länge lusten och glädjen rinner till spontant kanske man inte frågar sig varför man gör en sak, som t ex att fotografera eller att blogga. Men när det plötsligt tar emot (inte är roligt längre), då kommer saken i annat läge. Visst kan man skippa intresset, det är väl inget fel med det. Men det kan också bli som för Peer Gynt, att man ”går utenom”. Att man ger upp en i grunden givande sak när den känns för besvärlig.

När det tar emot kan det vara en god idé att fråga sig varför man en gång började.  Kanske är de skälen giltiga fortfarande. Kanske behöver man bara lägga saken åt sidan ett tag. Eller kanske man tvärt om behöver ge det hela ett lite mer helhjärtat engagemang. Har man tur växer motivationen när man väl är på spåret igen. Och dit kan man komma om man påminner sig varför man en gång började.

Dela: