Bilder från Saltspring Island

Vårtecken

I höstas utlovade meteorologerna en ovanligt lång och sträng vinter. Och visst kom den rekordtidigt. Massor med snö redan i november. Fast efter en vecka var den borta. Sedan dess har det inte velat sig med vinter här hos oss. Det har varit en ganska typisk vinter, med mycket regn och minst en soldag varje vecka. De senaste veckorna har temperaturen stadigt legat över det normala. I dag hade vi plus 10 på eftermiddagen.

Längre österut har de däremot haft hårt väder. Vid Atlantkusten en riktigt sträng och besvärlig vinter.

Men hos oss börjar naturen tänka på vår nu. På eftermiddagen höll fåglarna i byn en bedövande vacker konsert. Och de första snödropparna har slagit ut. Min yngre bror har ett sådant trevligt uttryck för sådana här dagar, när allt är jättefint: ”Livet är rättvist!”. Fast alla håller inte med. Citat från en äldre dam i grannskapet, visserligen uttalat med viss munterhet:”Vad har vi gjort för att förtjäna det här?”

Soligt och vackert

Trädgårdsmästaren är i gång med vårbruket

Solen driver upp fuktiga dimmor ur bergsluttningen

Dela:

Återblick på advent 3, och en kort blick framåt

Nu skriver vi 2011. Denna första bloggpost för året blir både en (kort) framåtblick och en återblick. Som så många andra har jag funderat på eventuella föresatser inför det nya året. Fotografiska föresatser. Det var så väldigt intressant att köra den där adventskalendern med publicering av en nytagen bild varje dag att jag kände mig frestad att fortsätta på det spåret. Går man ut med kameran, fast besluten att ta minst en bild, så kan det visa sig att man kommer hem med en hel bildskörd.

Men jag bestämde mig för att avstå från den ambitionen. Det blir på något sätt fler bilder än jag kan smälta. Efter julafton har jag inte tagit en enda bild, jag behövde gå igenom skörden från advent först. Det var min avsikt att vara färdig med det innan året var slut, men det klarade jag inte riktigt av. Så den enda föresatsen som jag kan komma på just nu är att fortsätta att utveckla mig som fotograf, främst genom att helt enkelt fotografera så mycket som jag förmår. Jag kommer troligen också att gå en liten kurs i studiofotografering. 

Och så har jag berättat om fotoutställningen som jag ska delta i. Den har officiellt öppningsdatum den 4 januari, och i dag ska jag till ramateljén för att hämta de två foton jag deltar med. Det är första gången jag är representerad på en utställning, så det känns lite spännande.

Jag forstätter här min återblick på adventstiden, med bilder som jag tog under denna tid men inte publicerade.

Den 13 dec – Lucia

Lucia, var en måndag. Fotoklubben hade sedvanligt frukostmöte. När jag lämnade Harbour House Hotel vid 12-tiden var himlen över hamnen så här dramatisk

Den 14 dec

Natten till den 14.e regnade det omåttligt, och det blev en sjö på tomten

Den 16 dec

Jag gick ut på fotopromenad och började med det här skottet. Skylten står vid avtagsvägen till vår by. Denna typ av graverade träskyltar är mycket vanlig här på Saltspring

Jag fortsatte min promenad och hamnade i det nya växthuset på vårt Garden Center, där jag tidigare aldrig varit inne. Det här är kanske inte vad man väntar sig att hitta där. Detta är just vad jag menar med en bild som berättar en historia. Vilken historia får dock tittaren själv komma på

Den 17 dec

Den 17 gick jag en liten sväng och passerade ett fält med betande hjortar, som fick tillhandahålla motiv till dagens bild. Men innan jag kom dit passade jag på att ta en till bild av en skylt.

Här är själva entrén till vår by

Den 18 dec 

Den 18 dec gick jag ut på kvällen för att fotografera upplysta juldekorationer. Dagens bild blev ett abstrakt motiv, baserat på ljusslingor. Men jag tog också en del mer konventionella bilder.

 Detta ekipage hör till de mer spektakuklära av byns julprydnader 

Den 19 dec

Den 19 visade jag Gärdsgården i färg. Här är en dogmaversion

Den 20 dec

Den 20 hade jag en del ärenden på stan.

Julskyltning på varuhuset

Dela:

Dagens bild 3 december, och tankar om hur bilden berättar

Knappt har jag bestämt mig för att publicera en nytagen bild varje dag, förrän jag plötsligt har så mycket annat att göra att jag knappast hinner. I alla fall inte medan det är dagsljus. Och inte har jag lust att arrangera någon inomhusfotografering heller.

Men det är väl det som är utmaningen. Att öppna ögonen på vid gavel för att hitta motiv där man normalt inte ser några, eftersom man ständigt är på jakt efter något mer spektakulärt. Efter att ha följt andra fotografer under lång tid här på FS, så har jag funnit dessa två motsatta tendenser: jakten på BILDEN och det mer stillsamma uppmärksammandet av vardagliga motiv.

Jag har lärt mig mycket av detta. De ivrigaste BILD-jägarna tycks vara naturfotograferna. De utsätter sig för makalösa strapatser för att få en bild av något stort djur t ex, eller ett sällsynt storslaget sceneri. Andra bildjägare ger sig in i udda sociala miljöer eller söker rent allmänt upp märkvärdiga fotografiska motiv.

Jag är vederbörligen imponerad och drömmer inte ens om att försöka tävla med någon av dem. Men det är inte heller precis de där spektakulära bilderna som går direkt till mitt hjärta, utan mer vardagliga foton. Inte så att det blir så spännande när någon bara riktar objektivet ut genom köksfönstret. En sådan bild må ha sitt värde om den ingår i en serie bilder för att t ex dokumentera ljusets eller vädrets skiftningar under en längre tid. Jag menar alltså inte med detta att avvisa någon speciell ansats på foto. Det är genom att fotografera som vi blir fotografer. Men jag har funderat över varför en del vardagliga bilder går hem hos mig mer än andra.

Det är förstås många dimensioner i detta. Men ofta är det bilder om vilka jag säger: ”Den bilden berättar en historia”. Jag kan inte hitta på något bättre sätt att uttrycka min tanke just nu. För jag menar inte precis att det är någon specifik historia som bilden ska berätta, någonting färdigt som fotografen liksom bestämt. Snarare att det finns något element i bilden som inbjuder till tankar kring vad bilden kanske berättar. Ju mer uppmärksam jag blir på denna dimension, desto mer intresserad blir jag. Det kanske är en banal bild av snö och några buskar, men så går det ett djurspår över snöytan. Eller det är en scen där anonyma människor är inbegripna i ett samtal.

Jag kan inte ställa upp någon regel för det här, och jag vet inte om jag är så duktig själv på att ta sådana bilder.

Dagens bild är ett infall. Jag skulle aldrig ha fått det om jag haft gott om tid. Men just när jag steg ut genom ytterdörren med kameran föll mina ögon på det, och jag tänkte: ”Jag försöker”.

En liten färgglad fisk simmar över vindskyddsglaset på vår förstukvist

Dela:

Avbildar fotot verkligheten?

Filosofivarning! Men ni som brukar läsa min blogg känner mig ju. Och min förra bloggpost innehöll nästan ingen text, så vad kan ni vänta er? :-)

Nu har det hänt igen. En bloggare kastar in en konstteoretisk brandfackla och slår eftertryckligt fast några satser om vad fotografi är eller inte är. Det är Alf Johansson, som i sin blogg Spånerier ryter till.

Av kommentarerna kan man se att han satt rejäl fart på tänkeriet hos en del läsare.

Man kan läsa vad Alf skrivit på olika sätt, naturligtvis. Man kan läsa det som att han går till angrepp mot vissa sätt att se på foto eller arbeta med foto. Det ligger rätt nära till hands. Eller man kan se det som hans tankar kring sin egen relation till fotografi. Det är så jag läste det.

En diskussion av detta slag leder ofta till en strid om ord. Vad betyder egentligen fotografi, själva ordet? Tanken är kanske att när man väl bestämt sig för det, då kan man klassificera en del saker som foto, medan annat får sorteras in i andra fack, t ex illustrationskonst.

Jag vill inte förkasta en sådan diskussion om ord och språk. Det kan vara bra att bli mer medveten om sitt och andras språkbruk. Men på den vägen uppnås aldrig någon enighet. Ingen äger språket, varken du eller jag eller svenska akademien eller svenska språknämnden. Språket lever sitt eget liv, och tolkningen av ordens betydelse är i allmänhet inget man kan göra mycket åt. Så om man vill vara begriplig och nå ut med ett visst budskap får man lov att ta hänsyn till hur andra tolkar de ord man använder. Annars kommer de att läsa in något annat än det man ville säga.

Så som Alf  uttrycker sig utsätter han sig för en stor risk att bli tolkad i en annan riktning än jag tror han avsett.  Hans bjuder visserligen på en ordentlig defninition av vad han vill mena med foto. Men jag tror att många läsare springer förbi det viktiga. Det beror i så fall på att han skjuter in sig på själva ordet fotografi.

Personligen väljer jag just nu en annan vinkling. Jag godtar för en stund Alfs definition, alldeles bortsett från om jag egentligen instämmer i den eller ej. Och tittar på vad han själv lägger i ordet fotografi. Om du vill ha säkra besked måste du förstås själv läsa hans bloggpost. Det jag skriver här är baserat på hur just jag läst den.

Man kan säga att kameran registrerar världen utan att göra något alls åt den. Med andra ord, bilden som uppstår är inte silad genom ett subjekt som har åsikter om den. Subjektet finns där vid val av motiv och fotografisk teknik, men sedan är det kamerans tur. Den bara registrerar, gör inget i övrigt åt saken. Den producerar en fotografisk bild, varken mer eller mindre. En sådan bild kan sägas bära en sanning om ett ögonblick i historien. En sanning som emellertid går förlorad om man börjar trixa med bilden. Det ”äkta” fotografiet liksom upplöses gradvis när man manipulerar kontraster och färger, och till sist har man vad som snarare är ett artistiskt verk än ett foto.

Hu man än använder språket, så är det odisputabelt att vi har olika tendenser inom fotograferandet. En av dem är just att klippa ut och redovisa ögonblick ur verkligheten. En annan är att använda den urprungliga fotografiska bilden som ett råmaterial som ska vidareutvecklas till ett artistiskt verk.

Var Alf har sitt hjärta sticker han inte under stol med. För honom är det den omanipulerade bilden som är den intressanta. Genom att arbeta med just sådana bilder utvecklar fotografen sin egen verklighetssyn, arbetar med sin egen relation till verkligheten.

Det här är inget jag tänkte på förr i tiden. Manipulerade foton fanns väl på analogtiden också.  Men då handlade det om en svår konst som jag knappast drömde om att lära mig själv. Dock fascinerade den mig. Jag föreställde mig att när jag väl kunde arbeta med mina foton i datorn, då skulle också jag börja leka med deras färger och kontraster. Men så blev det inte alls. Jag kan fortfarande fascineras av vad andra gör med avancerade filter etc. Men så mycket mer än en viss fascination är det inte. Jag letar inte efter färgsprakande HDR-bilder att beundra. Jag är knappast alls road av att dra för mycket i reglagen i mitt efterbehandlingsprogram. Jag har landat i vad jag i brist på bättre kallar rak fotografi. Det är det som verkligen intresserar mig, det som jag helst tittar på och det som jag eftersträvar själv. Men det är svårt det här med ord. Det inser jag när jag läser Wikipedias definition av straight photography. Beskriver den definitionen vad jag egentligen menar?

Jag bryr mig i alla fall inte alls om att muta in ordet fotografi för något speciellt sätt att uttrycka sig fotografiskt. Jag accepterar gärna ordet foto som ett lösligt paraplybegrepp, eftersom jag tror det är så de flesta ser på saken.

Jag kan förstå dem som använder fotot som material för artisitiska övningar. Det är ett sätt att uttrycka sig själv, att öva sin kreativitet. Att det inte passar just mig så bra säger ingenting om konsten som sådan, bara om mig. Men varför driften att jobba med rak fotografi? Jag inser att det var vad jag gjorde redan för många år sedan, när jag använde analogkamera. Jag bara tänkte inte på det då.

Att arbeta med kameran kan verkligen vara ett stöd för att utveckla sin relation till verkligheten.  Det är något jag tror att jag gärna skulle ha skrivit under på redan för många år sedan. Det var en upplevelse jag hade. Men jag kan inte säga att jag förstod den upplevelsen. I dag kanske jag förstår den bättre. Om man vill utvecklas som fotograf måste man göra sig medveten om vad det är man egentligen ser. Att välja ett motiv, att välja att ta ett fotografi, att välja en vinkel och exponeringsdata etc, allt detta kräver en medveten akt av iakttagande. Dörför kan jag förstå dem som förbryllar sig själva med att det är viktigare att fotografera än att sedan titta på och bearbeta bilden. Fast man behöver ändå den resulterande bilden, om inte annat så som feed back på hur man valde sitt seende.

Vad jag lagt märke till under de senaste åren är att mitt bildseende faktiskt har utvecklats på något sätt. Därmed har också följt ett växande intresse för den svartvita bilden.

För detta motiv valde jag spontant svartvitt, inställt redan i kameran

Den här vackra planetering finns alldeles nära den ruffiga lilla huset. Men här tyckte jag direkt att det skulle vara färg

Båda bilderna ovan är tagna med min lilla Kodak Easyshare. En lämplig kamera att ha med sig när man vill kunna följa spontana infall utan några särskilda ambitioner. Många sådana bilder är det bara att kasta sedan, men den del tycker jag om och sparar.

Dela:

En vanlig lördag i byn

Försommaren är sval, men det har i stort sett slutat att regna så som det gjorde tidigare. Den myckna nederbörden, följd av sol och värme, skapar en intensiv tillväxt i all vegetation. Gräsmattorna växer så att de som vårdar dem blir nästan förtvivlade. Vi klipper inte vår själva utan anlitar en trädgårdsmästare för det. Han sliter med gräsklippningen i området så att han nästan kroknar.

Det blommar och prunkar överallt i byn

Praktfulla Klematis hittar man lite varstans

En del älskar att dekorera sina trädgårdar men allsköns prydnadsföremål.

Trädgårdsromantik

Byns stillsammaste vovve vaktar husses hus dygnet runt. För säkerhets skull är han ordentligt kopplad!

Själva har vi hakat på dekorationstrenden  med den här glaskulan. Den är egentligen inte en prydnad utan en matare för kolibrier. På undersidan ska det sitta en kork och ett glasrör med en röd plastpip. Så fyller man den med sockerlösning, hänger ut den och hoppas på att fåglarna ska hitta den. Men den funkar inte så bra, eftersom innehållet sakta droppar ut, så den mesta sockerlösningen hamnar på marken i stället för i fågelmagarna. Men den är vacker, så den fick bli prydnad i stället. Kolibrier matar vi från en matare utan speciella skönhetsvärden men med god praktisk funktion. Där slåss kolibrierna med jämna mellanrum om det goda, utan att inse att källan är outtömlig. Precis som vi människor brukar göra :-)

Duger som trädgårdsprydnad, men inte till att mata fåglar

Årets Garage Sale är ett tillfälle när man kan bli av med gamla saker som kanske kan finna nya ägare. Det är som en liten loppis. Den äger rum bakom byns klubbhus och annonseras i lokaltidningen, vilket alltid resulterar i en ökad trafik på lördagsmorgonen. Bland annat kul jag såg där var en panoramakamera för 35 mm film. Den var en mycket enkel plastkamera, och märket var ”Panoramic”. Den hade kunnat bli min för 2 dollar (en dryg tia). Nästan oanvänd dessutom, men det fanns ingen alls dokumentation till den.  Jag vet faktiskt inte vad den hade för negativformat, kanske det gamla 24x58 mm Horizon-formatet. Men inget avancerat roterande objektiv. Jag är osäker på om man kan få filmen framkallad och kopierad rätt, annars hade jag kanske slagit till. Det hade varit något att ta med till Ellens! :-) Tyvärr tänkte jag inte på att fotografera den. Men mycket att komma med var det inte, jämfört med alla Leicor och Leicakloner som man hittar här på FS-bloggarna.

Garage sale bakom klubbhuset

Den reguljära flygtrafiken till och från hamnen passerar ofta på rätt låg höjd över byn. En så här bra bild av ett plan fick jag, fastän gluggens brännvidd är bara 35 mm. Ett Nikon DX-objektiv som är prisbilligt men ganska bra ändå.

I British Columbia finns världens största flotta av sjöflygplan. Vi har reguljära förbindelser flera gånger per dag med både Vancouver och Victoria

Samtliga bilder tagna med DX Nikkor 35 mm.

Dela: