Bilder från Saltspring Island

Om mitt liv som fotoamatör på en liten ö på andra sidan klotet

Storbandsjazz i parken

Veckohelgen runt 8 augusti var det lite halvdant väder. Regnigt på lördagen, men på söndagen klarnade det så småningom. Perfekt ljus för fotografering. Veckan därefter bjöd i gengäld på angenämt högsommarväder med klar himmel, sol och omkring 25 grader på eftermiddagarna.

Fredagen den 13 blev det varmare, och vi var tvungna att sätta på luftkonditioneringen. Lördagens prognos var 24 grader på eftermiddagen, men det trodde vi inte på. Vi räknade med betydligt varmare. Och faktiskt, på eftermiddagen visade vår termometer 34 grader.

Denna veckohelg var det jazzfestival på ön, arrangerad av Saltspring Jazz & Blues society. Fullt med större och mindre konserter alla dagarna, med storbandsjazz i Centennial park som en höjdpunkt på lördagen. Naturligtvis begav jag mig dit. Konserten började klockan 11, när det fortfarande var dräglig temperatur. Orkestern hade parkerat sig i skuggan i parkens stora lusthus, och det fläktade svagt från havet utanför. En perfekt dag för en utomhuskonsert.

Saltsprings eget Swing Shift Big Band underhöll i parken. Det är mest duktiga amatörer

Denna gång fick den stora kanonen följa med, min Fuji S5 Pro, med det utmärkta zoomobjektivet Nikon 24-85 mm f/2.8. Den här utrustningen ser verkligt proffsig ut, tung och hotfull :-). När jag tassat runt estraden en stund och skjutit kom en funktionär fram till mig och undrade om jag inte kunde skicka dem några bilder från konserten. Tänka sig, jag blev nästan utnämnd till officiell konsertfotograf!

Vädret må ha varit perfekt för en konsert, men för fotografering var det minst sagt besvärligt, glödande sol med maximalt hårda kontraster. Men det blev förstås en hel del bilder. När jag i efterhand tittar på dem funderar jag över en sak. Det är så förledande enkelt att ta sådana här bilder med en zoom. Hur hade det blivit om jag i stället hade haft ett fast vidvinkelobjektiv? Någon gång måste jag pröva.

En annan sak är den ständiga frågan om färg och svartvitt. En sak jag blir mer och mer medveten om är att färgen är en del av bildkompositionen. Hur välkomponerad en bild än är, om den är färgmässigt plottrig så fungerar den inte. Och det kan man lösa genom att konvertera den till svartvitt. Dessa bilder togs i RAW-format, så jag har dem i färg, men kombinationen av hårda kontraster och brist på färgmässig harmoni (hur styr man det i en orkester där medlemmarna är ledigt sommarklädda?) gjorde att jag först var rätt besviken på vad jag åstadkommit. I svartvitt blir bilderna mycket lugnare, och de hårda ljuskontrasterna stör inte alls lika mycket.

Trumpetaren till höger heter Ron Nordin. Fast han stavar det Nordine, på grund av ett infall hans pappa hade en gång. Som man förstår av namnet var Rons pappa svensk. Rons fru Margareta är värmländska. Ron talar själv flytande svenska och har arbetat en tid i Stockholm. Han har spelat trumpet sedan gymnasiet. Till vardags är han fiskhandlare och producerar en gudomlig, kallrökt tonfisk.

Den kvinnliga trumpetaren heter Shinobu Verhagen och är bland mycket annat källarmästare på ett av öns utvärdshurs

Basisten blundade mestadels när hon spelade, hon kunde nog det mesta utantill

Vad gör man med ett färdigspelat notblad? Stoppar det i munnen! Fast det var inget bekvämt, så efter ett tag satte hon sig på det i stället :-)

Ett oumbärligt instrument i storbandsjazz

Här får jag bekänna min brist på bildning. Är detta en barytonsax?

Något riktigt batterisolo blev det tyvärr inte under den tiden jag lyssnade

Flickan med trombonen (egentligen en ventilbasun, har jag senare erfarit) var också orkesterns vokalist

Hon hade en klangfull stämma och ett osentimentalt föredrag. De obligatoriska kärlekslåtarna var mer fyllda av glädje än trånsjuka i hennes tolkning

Några småflickor underhöll med dans bredvid scenen

När jag drog mig hemåt för lunch hade hettan blivit nästan outhärdlig, i synnerhet när jag lämnat den svalkande vinden vid havet. Resten av dagen fick jag hålla mig inne. Inte förrän efter 8 på kvällen blev det drägligt ute. Då var det ljummet och angenämt i luften, det var som en sommarkväll vid Medelhavet.

Kategorier: Intresse - Konsertfoto, Intresse - Reportage / Situation

Etiketter: konsertfoto, Situationsfoto

Inlagt 2010-08-17 02:01 | Läst 2080 ggr. | Permalink

(Logga in för att skriva en kommentar)

2010-08-17 07:40 JazzBass

Trevliga konsertbilder! Min favorit är den sista svartvita bilden, gillar skarpt det varma uttrycket och glädjen i hennes ansikte som du lyckats fånga här. Hon verkar stortrivas där på scenen med miken i handen. :-) Men bilden i sig kanske skulle må bra av lite mer kontraster...?

Och jo, du gissar helt rätt angående barytonsaxen. :-)

Ha det bra,
Magnus

Svar från EGW 2010-08-17 10:29

Du har nog rätt om kontrasterna. Jag tog i själva verket en hel bildserie på henne, ska se igenom den och kanske lägga ut hela i en bloggpost eller ett album i alla fall. Med mer kontrast :-)

2010-08-17 07:56 Tomasz

Ah, dessa nedslag i Saltsprings vardag, de är härliga att läsa.
Just fick jag förnimmelsen av att titta på en barnfilm. Inte pga. bilderna utan för att folk verkar vara lite allt-i-allo där på ön. I barnfilmer brukar det ju vara så; en begränsad uppsättning karaktärer som har i uppgift att besätta alla roller som behövs. Saltspring framstår som en saga :-)

Fujin har gjort bra ifrån sig. Såklart är det du som har hanterat den bra, men jag tänkte på de svåra kontrasterna. Visst är Fuji lite känd för att klara sådant bra?

Svartvitt blev bra. Om det är bättre än färg går inte att säga utan att kunna jämföra. Ibland kan färgerna hjälpa till, ibland inte. Jag tänker speciellt på den första bilden, där bakgrunden inte är optimal. Skulle vara kul att se färgversionen också.

Ha det gott EG! /Thomas

Svar från EGW 2010-08-17 10:33

Jo Fujin är ganska bra på kontraster, det är därför jag skaffade den. Men i den här bildserien råkade jag ändå ut för urfrätta högdagrar. Jag borde kanske ha ställt exponeringsmätningen på mätning över hela bildytan i stället för spot eller centrumavvägd. Ska pröva det nästa gång jag går ut i hårt solsken. Problemet med färgerna i dessa bilder är annars att de blir så oroliga. Men jag får väl visa ett par av dem i färg också, och höra juryns uppfattning. Det är alltid intressant ;-)

2010-08-17 08:09 N Thomas Meldert

Barytonsax är rätt men trombone är fel. Hon spelar på en ventilbasun minsann. Det finns såna kvar men jag undrar om det nytillverkas några. Jag har själv spelat i ett sånt här gäng en tid (på trombone). Musik ger glädje och gemenskap.

Svar från EGW 2010-08-17 10:39

Ta mig tusan om du inte har rätt i det där med ventilbasun! Och det missade jag. Nåväl, det där är inte precis min specialitet, men om jag varit mer uppmärksam så skulle jag sett det. Jag forskade lite på nätet och fann att ventilbasunen i själva verket är ett mycket yngre instrument än trombonen och en vidareutveckling av denna. Men den utvecklingen blev en återvändsgränd. Och så fann jag att ventilbasunen faktiskt heter valve trombone på engelska. Så nu fick jag lära mig lite nytt.

2010-08-17 09:16 johnerik

Grattis till "fotografuppdraget". Jag håller med dig, de här bilderna gör sig helt säkert bättre i svartvitt. Nu föredrar jag ju svartvitt i många fall så där är det lite bias. Annars verkar det vara ett fint ställe du bor på där det händer en hel del och där det finns mycket trevligt folk.
/John-Erik

Svar från EGW 2010-08-17 10:42

Svartvitt är ju något jag på sätt och vis håller på att lära mig. Eller återupptäcka om du så vill. Men jag ska ta och slänga upp några av bilderna i färgversion också, och höra vad folk tycker.

Saltspring är faktiskt lite speciell, det är liksom ingen slump att vi valde att flytta hit :-)

2010-08-17 09:18 Marie Gillander

Det är alltid lika trevligt att få ta del av dina vandringar genom Saltspring. Jag blir nästan lite tagen av de pittoreska bilderna du visar. En riktigt idyll bland människor, blomster och färgglada butiker med allt man kan tänka sig till försäljning.

Min pappa är storbands jazzmusiker och spelar ventilbasun så detta var extra rolig se:=)

//Marie

Svar från EGW 2010-08-17 10:50

Jajjamän, du har kanske sett att Thomas Meldert förklarade det där med ventilbasun för mig. Men är det inte en festlig kombination, vokalist och basunspelare?

Om det verkligen finns några idyller, så kan man nog säga att det stämmer in på Saltspring. Fast även denna har sina mörka sidor, med hashodlingar, knarklangare och hustruplågare. Vår lilla organisation för att hjälpa förföljda kvinnor har händerna fulla. Men en del människor har flyttat hit för att de vill att deras barn ska kunna växa upp på en plats där man vågar låta dem springa lösa utan övervakning. Och det går enligt samstämmiga erfarenheter bra. Sedan finns här en samhällsanda som är mycket medryckande. Vi har goda vänner i Toronto som kommer hit ibland. De säger samma sak varje gång, här är fredligt och tryggt på ett sätt man inte ser på många platser. Ändå flyttade de härifrån. De ville ha lite mer liv och fart i tillvaron.

2010-08-17 10:09 Satto

Härlig skildring från "din plats på jorden" med mycket trevliga foton som gör din berättelse så jättebra....en härlig (varm) stund förstår jag:-)
Ojjsan vilken massa artister/kulturarbetare bland befolkningen ni har på eran ö....härligt:-)
Hon med notbladen var skojig....:-)
/// Monika

Svar från EGW 2010-08-17 10:55

Ja, det är lite charmigt det där. Man blir t ex betjänad av en trevlig ung flicka i färghandeln. Så läser man i tidningen att hon är en erkänt skicklig cellospelare. Och en av damerna i hälsokostbutiken är konsertpianist, vilket jag fick veta när hon i tidningen presenterade den nyinköpta Steinwayflygeln till vårt kulturhus. Ön har så gott anseende att man lyckas locka hit internationellt kända musiker att hålla konsert mer eller mindre varenda månad. Och några bor här.

Jo, det var en varm stund i parken på både det ena och det andra sättet :-)

Tack för din kommentar!

2010-08-17 18:08 Ingela Ring

Verkar trevligt där på Saltspring. Lite långt bort från Ludvika för ett spontanbesök dock. Så det är tur att du finns där och kan visa oss... Trevliga bilder förresten och vist är det enklare med svartvitt ibland ;-)

Svar från EGW 2010-08-17 19:00

Jag har ju varit i Ludvika -- men jag inser att det finns mycket mer att se där än jag sett. Men om jag någonsin skulle åka till Europa igen, så undrar jag ändå om inte Frankrike lockar mer. Tack för din kommentar!

2010-08-18 07:53 janolof

Jo, det är roligt med sådana här uppdrag, själv håller jag ju på att tugga mig igenom helgens bilder från Sala Silvergruva. Jag brukar växla mellan objektiven, de ger olika perspektiv och utsnitt. Inte så att jag kånkar runt med alla objektiv hela tiden, men på en helg hinner man ju gå flera rundor och kan ha olika objektiv med sig. Och sol och kontraster kan vara ett elände när man fotar sådana här bilder.

Svar från EGW 2010-08-18 15:48

Din runda i Sala var i alla fall väldigt ambitiös, och jag tycker att du hanterat ljus och objektivval mycket framgångsrikt.

2010-08-18 16:15 janolof

Ja, men jag visar ju inte de misslyckade...

Svar från EGW 2010-08-18 22:13

Nej, de flesta av oss avstår väl från det :-) Men det är ju de lyckade som räknas!

2010-08-26 21:52 Hundblues

Konvertering från färg till svartvit pga starkt solsken vid fototillfället är för mig numer ett känt räddningstips. Jag har använt det flera gånger själv. Jag har också sagt det förut men jag säger det igen. Din konvertering till svartvitt är otroligt bra.

"Batterisolo"???? Hur gammal är du egentligen :-) Det heter väl trumsolo. Och jag har inte hört begreppet batterist av andra än min far. Det heter trummis. Eller är dettta möjligen inte en generationsfråga utan en musikstilsfråga. Inom jazzen kanske det heter batterist. Det vet inte jag, jag lyssnar bara på Blues, och då heter det trummis. Vilket för mig in på nästa fråga. Du skrev att evenemanget hette både jazz och Blues. Spelades det någon riktig blues, eller var det bara jazzgrupper som spelade lite 12-takters-blueslåtar i jazzarrangemang?

Jag har sett riktig röjig Blues, och då ligger basisten på ryggen och har basen på fötterna och spelar. Eller också står han (har aldrig sett några kvinnliga ståbasister) uppen på inbuktningen på basen och gungar och spelar. Det ser inte riktigt ut som det var sådant röj på den blundande tanten.

Svar från EGW 2010-08-27 04:27

Du väcker många frågor här!
1. Jag inser att mitt språk är ålderdomligt. Batteri? Kanske ett 40-talsbegrepp, För framtiden ska jag komma ihåg att det heter trummis, inget annat :-)

2. Vad du ser här är vår lokala storbandsjazzorkester. Den är har nog ganska tidstypisk 20-talsstil. Utom i musikernas klädsel :-). Storbandsjazzen är en polerad, "symfonisk" jazzstil, som passade i finrummen på 20-talet, där New Orleans nedsättande kallades "negermusik". Senare växte väl stilarna ihop, på 40-talet fick vi bopen som jag uppfattar lite som en upphotad version av den gamla storbandsjazzen. Men jag är inte så kunnig på det här och kanske hugger i sten totalt.

3. På festivalen spelades också blues, men av andra grupper. Men blues är ett bestämt ett vidsträckt begrepp. Blues är vokalmusik. Kanske hade några av sångstyckena blueskaraktär på den här konserten, men det var nog en rätt stillsam variant av blues i så fall. Själv tycker jag att bluesbegreppet är svårt, och en del av bluesmusiken är också svår, tycker jag.

Om det är olika människor som lyssnar på blues och jazz (vilket jag kan tänka mig) så är jag själv absolut jazzlyssnare. New Orleans, stobands- och swingjazz, bop, "modern jazz"... sedan börjar vi komma in på postmodern jazz, sådan man inte sällan hör i dag. Som nog är influerad av rocken. Den är jag själv inte alls så förtjust i.

Blues-traditionen är bestämt lite annorlunda. Kan man säga att modern soul har sina rötter i blues (och kanske gospel)?

Ja, som du ser är jag väldigt trevande i min uppfattning om dessa musikhistoriska sammanhang.

Så har vi detta med svartvitkonverteringen. För ett år sedan tyckte jag det var jättesvårt att få det resultat jag ville ha. Nu är det lättare, och möjligen spelar det en roll att det är lite lättare med min senaste version av ACDSeePro. Även om jag inte tycker att resultatet kan jämföras med vad man åstadkommer film, så börjar jag bli hyfsat nöjd med det. Och du tycker alltså att det blir bra. Ja, det är helt klart att jag kommer att intressera mig mer för svartvitt framöver, svartvitt erbjuder många fotografiska möjligheter som man inte kan utnyttja med färg.

2010-09-03 12:27 Stican

Trvlig läsning som alltid och bildmaterialet är det inte heller något fel på. Jag tycker nog bäst om bilden med barytonsaxen och vokalistflickan.
Stig

Svar från EGW 2010-09-03 19:37

Bildmässigt tror jag att jag håller med dig. Flickan kan du se i färg också, i den här bloggposten.