Det har fallit massor av snö de senaste dygnen.

När solen inte skiner känns utmaningen tuff, motiven bjuder inte ut sig själva sådär förföriskt spännande som det kan bli i snölandskapen, men ut och fota måste jag...

Det väntas ytterligare 20 cm de närmaste dagarna, hittills har det snöat 60 cm i Helsingfors.

Tar en hel del bilder på måfå, mest som dokumentaion och minnen från vintern när man plumsade genom staden varthän man skulle, folk skyfflar, skottar, plogar, både stora och små plogbilar kör dygnet runt, myndigheter vädjar till allmänheten att hjälpa till med snöröjningen, gatorna snöar igen så räddningstjänsten kommer inte fram.

Uteserveringarna har definitivt stängt, inte en chans att få sig en värmande kopp kaffe med dopp.

Dopp kan man få, dock utan kaffe.

Isvakar hålls öppna runt om i stan på flertalet ställen, finnarna är flitiga vinterbadare, kan inte dra mig till minnes att nåt motsvarande finns i Sveriges städer. Jag får nöja mig med dessa bilder, ett par månader till så kommer våren men lastbilarna med snölass lär få köra i skytteltrafik ett bra tag till, flera hundratals lass med snö töms utanför stan varje dag.

Undrar hur det annars hade sett ut?

Den tunga freden

Insynen in i ett trasigt underliv möter mig vid entrén till krigsmuséet, en våldtagen kvinna ligger staty, utslängd med benen brett isär. Hon ligger där som ett intro till övriga krigsförande materiel från finska vinterkriget-- bomber, granater, allehanda handeldvapen med mera...

Adolf Hitlers kompis håller ställningarna.

Finland ligger i krig.

Sovjet anfaller Finland oprovocerat mitt i smällkalla vintern år 1939, centrala Helsingfors drabbas värst med 91 döda öch 268 sårade, i huvudsak kvinnor och barn.

Finsk krigsduglig moteld skickas upp i luftrummet, vid krigets utbrott skjuter finnarna ner 127 sovjetiska plan.

I huvudstaden dirigeras befolkningen till skyddsrummen.

I skyddsrummen finns värme, mjölkkanna och latrintunna med lock.

Här smäller det rejält, en bomb exploderar precis utanför, flyganfallet närmar sig hastigt och försvinner lika snabbt...

Sen går man upp och kollar vad som finns kvar.

På landsbygden är det lite värre. I 40-50 minusgrader springer kvinnor och barn över åkrarna för att ta skydd i skogen, bombraider mot enskilda skördar många offer, de är lätta måltavlor, de har inga kamouflagekläder. Ej heller skyddsrum. Såhär låg mormor och mamma, tätt tryckta och tittade upp mot himlen efter flygplan och bomber.

Alla andra hade kamouflage, t.o.m hästarna.

Finnen skidar snabbt genom terrängen, oberörd av den stränga kylan, ryssen hänger inte riktigt med. Med sina tunga pansarfordon faller de offer för mottis, de högar av bråte som splittrar deras framfart och strategiska anfall.

Det gick inte som de tänkt sig, röda armén irrar planlöst omkring i det finska vinterkrigets iskalla natt, frusna,  trötta, utsvultna, desperata.

I  skyttegravarna smattrar kulsprutorna till granatelden utanför.

Nästan 80.000 barn skickas iväg med tåg från Finland via Torneå- Haparanda, med adresslappar runt sina halsar lämnar de kriget, de klumpades ihop och fick ett gemensamt namn-- De Finska Krigsbarnen.

I boken FRIHETENS PRIS hyllas det finska vinterkrigets hjältar.

Helsingfors stad har nu bestämt att alla 80.000 krigsbarn skall får varsin namngiven staty som tillsammans med namngivna våldtagna kvinnor från krigstiden skall fylla huvudstadebs gator och torg, statyerna kommer att spridas med utgångsläge vid Mannerheim statyen utanför konstmuseet Kiasma.

Finland fick lämna ifrån sig en hel del land och en massevakuering på 400.000 finnar inleddes, mamma var en av dom. Det kallades för den tunga freden. Ingen var riktigt glad. I soldatstugan tar jag mig en kopp kaffe och mina ögon tåras. - Det är generna, säger sonen. - Ja, det är det nog svarar jag, jag sörjer nog det som aldrig fick sörjas. Den tunga freden. Man var inte riktigt glad. Och man var inte riktigt ledsen. Man bara var...

Finska snöbollskriget

I Helsingfors finns 40 stycken namngivna statyer på män. Men det finns bara en kvinna som hedrats med äran att stå namngiven som staty...

Det var hon som startade det finska snöbollskriget.

Här ligger hennes fartyg på redden i väntan på att inta staden.

Hennes trupper förbeder sig för att vandra över isen för att ta huvudstaden i besittning och ockupera den med ytterligare 39 namngivna kvinnliga statyer.

Rapport är inkommen att den kvinnliga armén rycker allt närmare, snökanonerna är laddade...

Vinterkriget 70 år

Utställning 30.11.2009-30.1.2010

Finland, snabb, säker och målmedveten maratonlöpare mot målet, fredens fullkomlighet

-Hur? skulle jag vilja fråga Tarja, hur är det möjligt, ge mig några konkreta exempel?

Vad är fredens fullkomlighet förnågot, förklara det för mig, skulle vilja höra vad hon har att säga om den saken.

-Jag tillhör den första krigsfria generationen, skulle jag vilja säga till henne, träffa henne personligen och berätta att min mamma och pappa byggde upp Finland från grunden med sina bara händer, med hammare och spik, bar sten och murbruk i ett land där Mannerheim fortfarande hyllas, ett land som fullständigt oförskräckt tar emot Hitler med vidöppna armar på Mannerheims födelsedag, förstasidesnyheter, de två tillsammans, stora rubriker, bilder i en dagstiding från 40-talet.

Ska visa henne den tidningen, ta med mig den...

1939 1945 Krigstidens kvinna till ära, står det skrivet på ett annat monument i Helsingfors, rest till minne från den tid då Mannerheim och Hitler lekte stora pojkar.

Men vem var krigstidens kvinna? Monumentet förtäljer tyvärr inget namn. Men på Mannerheims staty står det M A N N E R H E I M med jättestora bokstäver som syns långbortifrån. De går inte att missa.

Vad hette krigstidens kvinna? Silja Sjödin?  S I L J A  S J Ö D I N

- Jo, för det var just det att krigstidens kvinna var min mamma. Och min mormor. Och min mormors mamma. Reeta Sahlin hette min mormors mamma. Det kanske skulle stått Reeta Sahlin på statyen istället.

Jag är så lik henne sa mormor.Jag är alltså lik min mormors mamma, utseendemässigt, en kvinna som jag aldrig träffat, en kvinna född i mitten på 1800-talet, en kvinna som jag vet har genomlidigt minst 4 finska krig. Mormor föddes mitt in i ett av dom. Jag lever vidare genom dem, inklusive min mor.

Är jag också krigstidens kvinna som fått ett helt minnesmonument? För att inte glömma? Eller är kriget glömt? Krigen glömda? I själen...är jag bortglömd som en av dem? Eller ska man minnas mig-- äh, nu blev det krångligt. Måste fråga Tarja faktiskt...

Krig och fred är ingen lek, hur långt har Finland kommit i maratonloppet? Den finska huvudstaden är besudlad av allehanda krigsmonument, parker, gator, torg skvallrar om min historia, den som skall läkas och helas, den som måste glömmas för att se framåt, gå vidare...

Det är så lätt att leva i en docktillvaro och ta avstånd från verkligheten som den ser ut. Vi är resultatet av våra minnen. Självklart sitter alla de finska krigens härjningar kvar i min själ. Någonstans.

Rubrikens text är ett citat från ett monument i en vacker park i Helsingfors, en stad som en gång var sönderbombad, inte för så länge sen...

- Det smäller i Finland

- Jag vet, svarade jag, vi firar nyår här.

-Nej, inte raketer, pistoler, folk har skjutits ihjäl skrev min kompis i Göteborg på chatten igårmorse på Facebook.

Kollade direkt nyheterna och konstaterade detta fakta så nu har man lusläst allt och följt skjutdramat i media där sammanlagtsex personer dött, inklusive gärningsmannen.

Jag reagerar väl mest på att vi råkar bo så nära, av någon anledning berörs man annorlunda än om det händer långtbortistan, varför vet jag ej...att köpcentret där skottlossningen ägde rum inte ligger särskilt långt bort, att det skjuts och dödas så nära inpå och den finska statsministern kommenterar tragedien med att nu måste man se över lättillgängligheten av vapen.

Precis som om det vore huvudproblemet. Att det är för lätt att komma över farliga vapen. Han bedömer situationens allvar i egenskap av statminister för ett helt land, son till författaren av en bok där det "hävdas att skillnaderna i olika länders ekonomiska förmåga har sin förklaring i skillnader i invånarnas intelligens".

Statsministerns pappa är välkänd för oblygsamma rent rasistiska formuleringar och åsikter. Det som upprör mig är väl statsminsiterns fixering vid fokuset, inga kommentarer om hur vi tillsammans skall skapa ett mänskligare samhälle först och främst, för det handlar ju om det.

Gärningsmannen som bragte livet av så många oskyldiga tros ha agerat i svartsjuka, han var en tystlåten och s.k normal person enligt grannarna.

Många människor lider av svartsjuka, är tystlåtna och beter sig förövrigt såkallat normalt men fortsätter att uppföra sig civiliserat i sina relationer till omvärlden och springer inte iväg och skjuter ner första bästa offer vid obehagliga motgångar.

År 2010 kommer att förändra mycket i mitt liv då jag bestämt mig för att fokusera på allt som är konstruktivt och positivt, mitt nyårslöfte alltså.

Man kan hela och läka varandra istället för att döda varandra och jag skall absolut sluta reta upp mig på den finska statsministern som jag retar mig så himla mycket på jämt och ständigt och skicka ljus, värme och kärleksfulla tankar till honom istället.

Det som man oftast glömmer bort är att det är faktiskt du och jag som skapar det samhälle som vi lever i, våra tankar, ord och gärningar har dagligen en avgörande effekt med djupgående verkan på ett sätt som vi många gånger inte är bereddda att greppa, att inse.

Snart skall jag ut på långpromenad, det är skönt och milt ute, massor av snö, kanske går jag förbi det köpcenter som just nu är föremålet för omvärldens uppmärksamhet. Kanske fotar jag lite därifrån.

Många kanske är benägna att hålla med Finlands statsminisiter att det är alldeles för lätt att komma över vapen och att just detta bör ses över för att vidtaga åtgärder, underförstått budskap är att då löser sig sådana här makabra problem av sig självt. Då slutar folk att döda.

Jag går ut i världen idag och möter det nya året full av hopp, förtröstan och tro att det är fullt möjligt att förändra denna värld till en mycket bättre plats att leva på. Jag vet att det går.

Jag börjar med att förändra mig själv, det är hela hemligheten, ett knep som alltid funkar.

Tänker då höga tankar om de jag träffar och pratar med, hälsar, säger hej, tackar, håller upp dörren, låter nån gå före i kön, släpper fram folk, ler istället för att vara sur, hejdar mig och lyssnar istället för att vara så snabb till svar, slutar att reta upp mig t.ex på Finlands statsminsiter och föreställer mig honom som den fulländade varelse som han egentligen är skapad till.

Alla sätt är bra. Utom de dåliga. Prova själv. Lycka till!

Gott nytt ljusår! Kram&Kärlekfulla tankar från Silja :)

Helsingfors Finland 1.1.2010