Vad minns man?

Vad minns man? 

Jag minns framförallt människor som påverkat mig, kanske inspirerat, som jag älskat eller avskytt. Det har blivit några stycken genom livet. Dom som jag avskytt har främst varit flyktiga bekantskaper, en dålig chef kanske, eller en kompis som svek när det gällde. Några - allt fler ju längre tiden går, är döda men betydde mycket.

Som Ronnie Busk, författaren.

I min idealistiska ungdom och uppväxt däruppe i mellannorrland hade vi startat en KRUM-avdelning. KRUM var ett av de så kallade R-förbunden och arbetade för en humanisering av kriminalvården. Jag tror jag var 18-19 år och radikal på det sätt man var i slutet av 60-talet. Ronnie var några år äldre och satt fängslad på gamla Centralanstalten i Härnösand (som numera är flyktingförläggning...). Vi ordnade bl a permissionsstöd för de intagna, gick och fikade, handlade kläder osv.

Det var så jag träffade Ronnie. Han var en udda fågel, skygg men mycket kunnig i litteraturhistoria. Han hade inte haft det lätt i livet, en ensamstående mamma, en äldre bror som avlidit av en överdos, jobbig uppväxt, strul i skolan osv. Han satt han inne för förfalskning och ringa nakotikabrott. Dessutom var han homosexuell vilket var något helt annat då än nu. För att tjäna en slant skrev han regelbundet porrnoveller som han sålde till H-son, ett företag som var stort på den tiden och gav ut porrtidningar som idag skulle betecknas som vintage.

Men han hade större ambitioner än så. Han hade skrivit en roman - "Änglaskuggor", som vann Bonniers debutantpris 1969. Och naturligtvis blev han snabbt hyllad som ett litterärt fynd, fick gå på förlagsfester. träffade berömmande människor mycket långt från de narkomaner han berättar om i sin roman. Boken håller f ö fortfarande och tål att läsas än idag om den dyker upp på nåt antikvariat. Naturligtvis blev det för mycket för honom och han återgick så småningom till gamla vanor med undantag för ett filmmanus i slutet av 70-talet till en förbisedd långfilm som heter "Stortjuven".

Ronnie Busk avled 2005. Han blev 61 år.

Jag skriver om honom för att jag särskilt minns de nattliga promenader vi gjorde tillsammans på 70-talet. När han försökte tända av och vi satt på stans nattöppna taxi-fik, rökte cigaretter och talade om författare vi gillade. Han kände många av de människor som på den tiden strök omkring i skydd av natten, langare och prostituerade främst. Jag minns jag att jag försökte få in honom på behandlingshem när det var som värst, men det gick aldrig. Det blev heller aldrig någon ny roman. Men han lärde mig mycket om hur olika vi ser på världen och samhället och det är nog därför jag återvänder i tankarna till honom då och då. 

Bilden tog jag under en av de många nattvandringar vi gjorde för länge sedan. Ronnie sa att den bilden ville han ha på omslaget till sin nya roman.

Det blev aldrig så.

2016-02-04 20:27   Ingemar Svensson

Fin historia, om än lite vemodig.

2016-02-04 21:40   ehrsa

Hej! Du har fina personliga historier som du delger oss, det här var ännu ett! En historia som är tragisk när man ser det hela så här i efterhand.. Men när det pågår så har man ju inte hela perspektivet.. Känner att man ibland behöver tidens perspektiv på en del man varit med om, för att kanske bättre förstå.. Men det är väl så här som livet är..
Hälsn!

2016-02-04 21:58   Benganbus

En varm och fin berättelse om din vän!
/B

2016-02-04 22:16   Khalad

Väldigt fint, både bild och text!/ Björn T

2016-02-05 00:13   Dubbelolle

En stark bild på Ronnie, o fin berättelse, beställde boken på Malmö Stadsbibliotek, som hade den, ska bli kul! Må fint, LO