Far och son och en 45 år lång historia

Ulf Davidson och jag träffades på Christer Strömholms fotoskola 1971 och vi fann varandra direkt. Vi var unga och inte helt rumsrena, det var en omvälvande tid på många sätt, inte minst politiskt. Vi bodde i ett stort kollektiv vid Mariatorget i Stockholm, härjade runt på stadens krogar och diskuterade politik och fotografi på stadens nattöppna fik.

Tillsammans skar vi sönder däcken på SÄPO:s bilar och jag har fortfarande kvar bilden när Ulf brände en stor amerikansk flagga på Sergels torg under en Viernamdemontration.

På många sätt var det en vettlös tid, men det var en viktig tid och vi gillad4e verkligen varandras sällskap. Utan tvekan var Ulf Davison den kanske bästa vän jag haft. Vi hade vansinnigt roligt tillsammans och pushade varandra fotografiskt i tid och otid. Framtiden brydde vi oss inte nämnvärt om. Framtiden kändes mest som en oändlig motorväg utan slut.

Men det blev något annat, när 70-talet gick över i 80-tal. Jag blev tidigt pappa, ansvaret i vardagen blev en realitet och jag hamnade på SVT i Sundsvall. Ulf körde taxi på nätterna i Stockholm och Göteborg men kom så småningom att bosätta sig i Madrid i Spanien där han under flera år var Bosse Holmströms fotograf för SVT.

Ibland, när han var på tillfälligt besök i Stockholm, berättade han om sina resor till Nordafrika, om  inbördeskrigets realiteter i Libanon och om de sena nätterna i baren på Hotel Commodore i Beirut. Jag såg hans bilder i SVT:s nyhetssändningar och såg hur bra han var som krigsfotograf. Han var modig som och levererade bilder i en aldrig sinande ström. Bilder som kunde ha kostat honom livet vid fler än ett tillfälle

Vår kontakt blev så småningom glesare. Jag visste att han hade gift sig hemma i Spanien och att han hade fått en son där. Så en dag fick jag reda på att han hastigt insjuknat i en obotlig sjukdom.

14 dagar innan han avled hade vi telefonkontakt och det blev ett samtal på en märklig blandning av svenska, spanska och engelska. Vi sa hejdå för sista gången.

Så, för bara några dagar sedan, blev jag uppringd av en ung man som undrar om han kan bo hos mig några dagar eftersom hans farmor skulle begravas här i Stockholm i fredags. Och naturligtvis fick Daniel Davidsson, Uffes son, göra det.

Jag tog bilden för idag någon timme sedan. Daniel, Ulfs nu snart 30-årige son, bosatt i Barcelona med en av mina gamla bilder, en bild jag tog för ganska exakt 45 år sedan av min bästa vän någonsin. Bilden av en blivande enastående fotograf, saknad sedan många år. En bild på en vän för livet.

Känslosamt, javisst. Daniel var inte gammal när hans pappa dog, men dom har samma skarpa ögon och nästan samma röst.

Livet som en oändlig motorväg? Kanske inte riktigt så enkelt längre, även om vi kände det så då....

2016-02-07 16:31   Fredrikpersson

Nej, oändlig motorväg är det nog inte även om det är så man skall känna när man är ung. Och att vägen har en fortsättning illustrerar din bild. Jag tycker att den är både vacker och lite sentimental, utan att ta ut svängarna för mycket.

F

2016-02-07 16:50   alf109

Fin berättelse och en bra och säkert viktig bild.
-affe

2016-02-07 20:15   pic-tor

Frågan varför vi fotograferar har fått ett bra svar. Fint inlägg.