Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

En annan tid... En annan anda

Gräver i gammalt negativmaterial från 70-talets början och hittar ett oavslutat projekt.

Ett 40-tal rullar som - nu när tiden fått verka, skulle kunna tjäna som en påminnelse om stadens obevekliga förändring.

Det är ett material från Bellmansgatan på Södermalm i Stockholm, från det ölschapp som en gång låg i samma lokaler där en av områdets hippaste krogar nu huserar.

Bilder från en annan tid. Då det var en annan anda. Söderandan.

Innan de gamla ungkarlskvartarna blev bostadsrätter för 70 papp kvadraten.

I lugn och ro scannar jag igenom materialet och ber att få återkomma...

Postat 2014-01-31 11:55 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Min dotters mamma...

Den här bilden fotograferade jag på våren 1989 då min dotter bara var någon månad gammal.

Det var en varm tid, en förtröstansfull tid.

Jag visste inte då hur viktig bilden skulle komma bli för mig och min dotter

Det gick nämligen bara några år innan min dotters mamma flög till himlen efter en drunkningsolycka.

Postat 2014-01-28 12:05 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Flyktens vardag

Jag skrev för ett par dagar sedan om "Flyktens pris" här på bloggen med anledning av att den internationella fredskonferensen om Syrien startat. 

Någon liknade konferensen i Montreux i Schweiz vid diplomatins makabra dödsdans eftersom ingen tror på en fredlig lösning av konflikten, inte ens en antydan till en lösning. Samtidigt som hundratusentals syrier befinner sig på flykt i grannländerna.

De två bilder jag tidigare publicerade på bloggen tog jag i ett flyktingläger på gränsen mellan Turkiet och Irak på 90-talet. I den region som brukar kallas Kurdistan. En halv miljon människor hade flytt upp i bergen drivna av skräcken för Saddam Husseins vedergällningar.

Jag fick ett mail i morse med anledning av de två bilderna. Avsändaren undrade om jag hade fler bilder....  och jo, det har jag.... här är några...

Postat 2014-01-26 17:10 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Om kameran och att vara där...

Jag får ibland frågor av typen
-Du som gillar att fota. vad ska jag köpa för kamera?
- Det beror på, brukar jag svara. Om du t ex har en iFåån så räcker den inbyggda kameran förvånansvärt långt..

Så är det nämligen. Och samtidigt inte. I den digitala djungel som råder vad gäller kameror behöver man vara teknisk expert för att orientera sig. Det är omöjligt att ge råd. Det beror på vad och hur man ska fotografera.
En mobilkamera är oftast helt tillräcklig för vardagsbilder.

Så var det inte förr. Och med förr menar jag för tjugo år sedan och bakåt. Då gällde film, framkallning och kopiering i mörkrum.

Och då gällde det - i alla fall för mig, att hålla sig till en och samma kamera. En kamera man kände utan och innan. I mitt fall en Nikon F. Utan ljusmätare.


90% av de bilder jag tagit från slutet av 60-talet fram till 2006  är tagna med en och samma kamera, med en och samma optik -  en 35 mm, eftersom den "ser" som jag ser.  Jag har fortfarande kvar "Gamla Bettan", och vackert sliten pryder den sin plats på hyllan. Jag använder den fortfarande ibland, även om en ny digital kusin i Nikon-släktet numera oftast får fungera som ersättare. Över tid har jag lärt mig förstå och uppskatta digitalkamerans fördelar. Inte minst eftersom datorn går att använda som mörkrum istället för att behöva stå och blaska med tveksamma kemikalier.

Med kameror är det antagligen som med gamla el-gitarrer. Man vänjer sig vid alla egenheter och lär sig vända nackdelarna till sin fördel. Som med Eric Claptons stratocaster "Blackie", en svårt nedsliten gitarr med vilken han skapade musikhistoria.

-Den känns som att komma hem", brukade han säga i intervjuer.

Den där speciella "närvaron" har  behövts i flera situationer under åren. Som i Riga i Lettland i början av 90-talet.

Vi hade fått tillträde till den särskilda ungdomsavdelningen på Centralfängelset. Jag hade gömt kameran under jackan när vi gick in i de rum där ungarna förvarades. Det stank av mögel och urin och endast en glödlampa i taket visade konturerna av de 10-15 ungar som bodde i varje cell. En helt överjävlig tillvaro för att uttrycka sig milt.
Av någon anledning blev den uniformerade vakten som följde med utkommenderad till korridoren och jag fick en halv minut ensam i cellen med ungarna. Jag slet fram kameran, ställd på en 1/8-dels sekund och full bländaröppning. Med armarna hårt tryckta mot bröstkorgen visste jag att det fungerade någorlunda  om jag exponerade i slutet av varje utandning.
Jag hann ta 11 exponeringar innan jag hörde vaktens steg i korridoren och återigen gömde undan kameran.

Fyra exponeringar blev tillräckligt skarpa för att göra bilder av. Grejen var att jag visste precis vilka det var i själva tagningsögonblicket. Så närvarande "kände" jag kameran. Så mycket kände vi varandra.

F ö är bilderna från ungdomsfängelset i Riga några av de få bilder jag sålt genom åren. De hamnade i tidningen Vi över några uppslag och ledde till att myndigheterna i Lettland stängde ner den förskräckliga avdelningen och flyttade ut ungdomarna till andra, och förhoppningsvis, mer humanitära institutioner.






Postat 2014-01-24 10:52 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Dom jävla skuggorna...

Jag växte upp utan biologisk pappa. När jag var tre år avled han hastigt i en hjärnhinneinflammation. Kvar var morsan, jag och min lillebror. då knappt 8 månader gammal.
Särskilt viktiga blev därför mina äldre manliga släktingar, och som tur var hade jag både morbröder och farbröder. Särskilt viktig var min farbror David. Han var ungkarl och "gammpojke" som man sa i Norrland, d v s att han bodde kvar hemma hos min farmor och farfar långt upp i vuxen ålder. David var varm, rolig och läste högt ur böcker innan jag skulle somna.

En annan viktig person var Axel, en morbror. Han var snickare och husbyggare och hade underarmar som Karl-Alfred. Han slog in spik med ett enda hammarslag och han arbetade jämt, bytte bil vartannat år, hade keps i ur och skur och rökte John Silver utan filter, säkert två paket om dagen.

Men jag älskade att få vara med i hans verkstad och få följa med ut på byggena. Han och min moster var barnlösa och jag förstår numera att jag kanske var den unge dom aldrig fick.

Åren gick och jag blev äldre. Morbror Axels röhosta tilltog men jobba gjorde han, vardag som helgdag. Han brukade komma hem framåt sjutiden, slå sig ner vid TV:n innan moster hade maten på bordet. En kväll,  någon gång 65-66, var det en amerikansk militär som intervjuades i ett program om Vietnamkriget. Jag var 15 år gammal och hade precis börjat få konturerna av USA:s angreppskrig i Vietnam. När programmet var slut reste sig Axel ur soffan, sträckte på ryggen och utbrast:

 - Det är rätt, bomba dom där vietnameserna tillbaka till stenåldern....

Efter den kvällen slutade jag gilla min morbror Axel. Fram till hans död långt senare hade vi bara en ytlig kontakt med neutrala samtalsämnen. Som det så ofta blir med släktingar och bekanta med vilka man egentligen har mycket litet gemensamt.

Den där repliken "bomba dom där vietnameserna tillbaka till stenåldern" tog jävligt djupt och har förföljt mig genom livet. Jag har hört så många varianter i så många sammanhang och från så många människor, t o m från nära vänner. Inte om Vietnam nödvändigtvis, men om massor av andra saker.
Ord och uttryck som, omsatt i handling, skulle få kriget i Syrien att framstå som en dagisutflykt.  Jag menar  repliker som öppnar upp bråddjupet i oss. Som visar hur oerhört tunn hinnan är mellan civilisation och avgrund, ibland t o m nästan osynlig eller ohörbar. Det som gör oss till omänniskor, de där mörka skuggorna som verkar förfölja oss genom livet och som ofta döljer sig bakom allmän vitsighet och kvicka repliker.

Sen må det handla om bögar, utrikes födda, muslimer, nödvändigheten av proletariatets diktatur, blodiga revolutioner eller vad sjutton som helst. Detta att någon eller några alltid ska offras, dö, förintas. våldtas, förhindras eller förnedras för att några andra ska få rätt. Trots att vi borde veta och vårda den enda insikt som håller oss samman, nämligen vår förmåga att skapa och upprätthålla varaktiga kompromisser i stort som smått.

Kompromissen är nämligen det enda som garanterar oss - låt vara en ibland sjaskig men dock, värdighet och vördnad inför varandra.

Jag läste häromdagen om Erik Almqvist, f d riksdagsledamot i Sverigedemokraterna , och att han på twitter inte kunde motstå att vitsa i en aktuell fråga, den om bristerna i lagstiftningen kring sexuella övergrepp. Han skriver:

"Jag tycker att fotbollspelare som blir tacklade ska anmäla för misshandel om inte båda parter innan upprättat kontrakt"

Läs det en gång till, och reflektera över vad han vräker ur sig. Vilka han raljerar över, de kvinnor som våldtagits men inte blivit trodda i svenska domstolar. De som blivit offer för en otidsenlig lagstiftning. Betänk att detta skrivs av en person som innehaft det finaste demokratiska företroende någon kan få i detta land, ett riksdagsmandat.

Att sedan min gamle morbror Axel - som jag minns honom, och Erik Almqvist är påfallande lika varandra till utseendet är möjligen något bara jag slås av. Nu är morbror Axel borta och Erik Almqvist förlorade sin riksdagsplats häromåret på goda grunder efter att ha viftat på stan med järnrör.

Men de där jävla skuggorna finns där lik förbannat.....





Postat 2014-01-24 08:59 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 Nästa