Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Om stora kopior och utskrifter

På den analoga tiden var storformatskopiering ett äventyr.

Jag minns när jag riktade förstoringsapparaten (En Leitz Valoy) mot väggen i mörkrummet och nålade upp dyrt kopieringspapper i jätteformat, gjorde provremsor och försökte ställa kornskärpan, höll andan i ett par minuter för att inte orsaka skakningsoskärpa, tog fram jätteskålar och med korslagda fingrar framkallade jättebilderna. Ibland blev resultatet bra, men oftast blev det dåligt. För att inte tala om eländet att försöka få kopian plan och limmad på masonit… Det var alltid en övning i den högre skolan kan man säga. Det tog kvällar, nätter och svordomar.

Numera skriver jag ut bilderna på en Epson R3000. Det är en utmärkt skrivare. När den inte trilskas. och det gör den ibland. Men den skriver ut i storlek upp till A3+, vilket skulle motsvara en kopiestorlek   nästan som 40x50 cm på den analoga tiden. Stora bilder alltså. Papper finns i en uppsjö att välja på och med en kalibrerad skärm och rätt utskriftsprofil anpassad för rätt bläck och rätt papper blir resultatet oftast minst lika bra som på "den analoga tiden". Inramad och bakom glas ska det till ett mycket tränat öga för att avgöra vad som är en analog kopia och vad som är en bläckstråleutskrift.

De fotografiska giganters verk som visas på t ex Fotografiska är också oftast bläckstråleutskrifter. Antagligen av bl a försäkringsskäl. Analoga kopior av mästarna, numrerade och signerade, tar som bekant vägen över auktionshusen numera och säljs till orimliga priser. Att köpa en analog kopia av t ex Sally Mann är en affär i nivån med att handla en ny Volvo XC90. Otänkbart helt enkelt.

Jag arbetar för tillfället med ett större utställningsprojekt för 2015 där jag räknar med att visa ett 70-tal bilder. Några bilder vill jag ha i stort format. Riktigt stort, s k Poster-format, 70x100 cm. Då räcker inte min Epson långt ifrån. Inte en A2 eller A1-skrivare heller.

Jag tog därför en chansning, finjusterade bilderna i Lightroom så noga jag kan (en svag sepiaton) och skickade dem online till ett labb som heter Crimson på Södermalm i Stockholm. Ett labb som dessutom är bekvämt beläget runt hörnet från där jag bor. Filerna blev stora, ca 700 meg i upplösning 240 dpi i tif-format. Jag valde matt papper. Filerna skickades i söndags kväll och på måndag em fick jag ett mail om att de var klara för avhämtning. Mycket bekvämt alltså.

Resultatet blev rent lysande. I stort sett exakt som på min skärm, bara i ett mycket större format. Varje 70x100-kopia kostade 225:-. En del pengar, men fullt rimligt med tanke på vad en välgjord A3+ kostar med bra papper och bläck i min egen skrivare.

Det tiotal bildet jag tänker mig i detta format till utställningen kommer alltså att kosta lite drygt två tusen kronor. Till detta kommer att de ska monteras på en självhäftande kapa-skrivor som kostar ytterligare en tusenlapp. Så även om jag själv gör monteringsjobbet hemma på köksbordet så är det sammantaget inte helt gratis  - Men vilken känsla det är med STORLEK!

Postat 2014-03-19 09:36 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Bilden i farfars rum

Som barn växte jag till delar upp hos mina farföräldrar i en tid som idag verkar mycket avlägsen. Det var i mellannorrland under enkla förhållanden. Farfar slet i den s k barktrumman, intaget av timmer i Alfredshemsfabriken i Örnsköldsvik. Farmor skötte det lilla torp där vi bodde, hon syltade och saftade och lagade mat. Jag minns hennes sockerkaka med rivet apelsinskal. TV fanns ännu inte men på radion talade Sten Bergman om sina "upptäcktsfärder i det inre av Borneo."

En liten ladugård, några höns, en gris och några vinbärsbuskar bakom rönnen omgärdade den lilla gården. Det var en mycket enkel tillvaro. Jag sov i samma rum som farfar och han brukade läsa högt ur "Det Bästa" innan jag somnade. Berättelser från den stora vida världen. Flera år innan ryssarna skickade upp sin Sputnik med den lilla rymdhunden Laijka.

På väggen i sovrummet fanns två tavlor. Dels ett målat stilleben av några kastruller på en järnspis som min far hade målat innan han avled 1953, och ett stort flygfoto över själva gården med omgivningarna. Flygfoto var en stor sak i slutet av 40-talet. Bilden var dessutom inramad och varje hus med självaktning hade ett flygfoto på väggen.

Jag gillade särskilt färgerna på den där bilden. Att det var inte ett färgfoto förstod jag långt senare. Det var en svartvit bild som var handkolorerad, antagligen med vattenfärger eller färgkrita. Tyvärr försvann just den här bilden när torpet bytte ägare lång senare på 70-talet.

De där färgerna har förföljt mig trots att jag uteslutande alltid plåtat svartvitt. Det var något med mättnaden i färgskalan som jag minns. I den digitala tidsåldern har jag därför försökt återskapa lite av den färgkänsla jag minns från bilden på väggen hos farmor och farfar. Här är en del av resultatet. En bild från Cirkus Brazil Jack och en bild från norra Thailand, från den s k Gyllene Triangeln.

Postat 2014-03-18 11:10 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Stillheten på ön

Den heter Hemsön och delar Ångermanälven vid utflödet.

Jag och hunden är uppe  för att se till torpet efter vintern. Det är mycket långt från min brusande vardag vid Hornstull på Södermalm i Stockholm.

Typiskt nog glömde jag kameran i stan men iFåånen får duga.

Vinter förresten, här brukar vanligtvis vara meterdjup tjäle i marken, men inte i år. Vi tar en tidig morgonpromenad ner mot havet, hunden och jag, och noterar att det nästan inte finns någon snö under granarna. Normalt ligger här meterhöga drivor.

Närmsta grannens lilla åker är bara till hälften täckt av snö och hunden verkar ha fått upp en spår utefter vägen. Älg tillhör vanligheterna här ute.

Jag sätter mig på en sten nere vid havsviken. Hunden letar pinnar och stillheten är nästan bedövande.

Här, på denna ö, bodde över 400 människor för ett sekel sedan. Åkrarna böljade av lin och människorna slet i skogen, med de magra åkerlapparna och med fisket. I skolan hölls ungarna i herrans tukt och förmaning och det fanns en liten affär vid vägkorsningen. Det var det Sverige som sedan länge är borta och som skymtar i Sune Jonssons bilder. 

Idag - på Hemsön, tar folk färjan till och från jobb på fastlandet. Dom som har jobb vill säga. Det är en bristvara här uppe. Med lite tur och om miljödomstolen är nådig så lär väl några vindkraftverk snurra igång uppe på storberget med tiden. Men så mycket mer än så har inte ön att erbjuda den lokala arbetsmarknaden, inte i dag och knappast i framtiden heller. 

Jag sitter där på stenen och tänker min egen och på öns historia. Det ljusnar så sakteliga bakom raden av fiskebodar på andra sidan viken. Här fiskades f ö redan på 1400-talet och på avstånd hör jag någon börja spika takbräder. 

Torpet ligger också där med sin historia. Pannplåten och masoniten kom efter kriget. 
Torpargrunden gjordes nån gång i slutet av 20-talet, men timmerstommen är från 1880. Här i torpet, i kökssoffan föddes också 11 barn fram till -40-talet. Den sista ungen - Johan, tog över efter föräldrarna och levde här till sin död. "Gammpojke" som man säger här uppe. 
I trossbotten uppe på vinden hittade jag Luthers lilla katekes, läsebok för folkskolan, en manual till en hemstickningsmaskin och ett salongsgevär gömt bakom murstocken. 

Bakom skogen ligger stora havet och vissa år ligger det säl ute på kobbarna. Prästhus by heter platsen, några få hus, min svägerska och det lilla huset bredvid som tillhör en gammal ungdomsvän vars enda njure en gång satt i min kropp. 
Och så ungkarlen Larsa som bor närmare skogen i sitt lilla pörte. Han som ständigt byter bil.

En gemensam vattenpump.

That's about it. 

Det här torpet är - hur konstigt det än må låta, en hemvist i mitt liv. Stockholm-Hemsön. Kontraster som samverkar. Kanske älskar jag också den här ön för att min bror, som dog i cancer endast 51 år gammal, är jordfäst i minneslunden vid den lilla träkyrkan nere vid vägen. 

Jag hör hemma här helt enkelt.

På kvällen vid köksbordet med fotogenlampan snålställd- och efter att solen gått ner bakom berget, sitter jag och småsvär över att HBO laggar på Padden. Det är inte mycket till bredband här. För litet befolkningsunderlag för att täcka kostnaderna säger dom. Som vanligt alltså.
Måhända har ön, torpet och jag inte heller gjort någon klassresa att tala om. 
Men en jäkla tidsresa är det allt....



Postat 2014-03-13 11:32 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Äntligen lite hyfs på ljuset

I övergången från analog till digital fotografi har mitt problem främst varit att kunna "krama ur" så mycket information som möjligt ur gamla negativ. 

-Köp en scanner, sa någon. Visst, det gjorde jag. En Plustek för dyra pengar. Och en närmast obegriplig programvara från Tyskland (Silverfast). Resultatet blev på sin höjd nästan godkänt. Svårt att sätta fingret på vad, antagligen mest beroende på mina egna tekniska tillkortakommanden. Till detta kommer att mina analoga negativ är av mer eller mindre god kvalitet, ofta exponerade mellan tummen och pekfingret. 

Men nu börjar det röra på sig. Jag plåtar helt enkelt av negativen i RAW-formast mot ett ljusbord med en FX-kamera och tar ett par tre exponeringar, bakar ihop de digitaliserade negativen till ett i Photoshop. HDR helt enkelt.  Resultatet blir banns mig bättre än jag kunde ha kopierat analogt. Större tonomfång och mer kontroll över huvud taget. När bilden kommer ut ur skrivaren blir jag skitglad helt enkelt.

Bilden tog jag i Gaza City, i en av alla dessa gränder för ett reportage om barn och unga, drabbade av vardagligt våld. Pojken, som hade träffats i huvudet av en israelisk gummikula, hade utvecklat svår epilepsi och satt mest av dagarna hemma hos sin morfar eftersom skolan inte längre var att tänka på.

Det är precis så här jag minns ljuset vid fotograferingen.

Postat 2014-03-04 11:39 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om kriget kommer

Lördagnatt.

Jag sover oroligt. Skumma bilder från barndomens landskap, knappt skönjbara, drar som tunga moln genom drömmarna. 

Vaknar halv sex. Jag får tag i sista bilden innan den  ohjälpligt tonar ut i verklighetens söndag morgon. Då först förstår jag var drömmarna kom ifrån.

Om kriget kommer var en skrift ursprungligen utarbetad av Försvarsstaben  som delades ut från 1943 till alla svenska hushåll. Utarbetandet av första upplagan leddes av arvprinsen Gustav Adolf, chef för arméavdelningen. Om kriget kommer innehöll anvisningar och råd till civilbefolkningen i Sverige i händelse av krigsliknande tillstånd. Den var rikt illustrerad.

Det var bilderna från den gamla boken jag hade drömt om. I min barndoms tidiga 50-tal fanns boken i  bokhyllan i den lilla tvåa där jag och mamma bodde efter pappas hastiga död. Det var på kvällarna jag tittade i den, kvällarna när mamma satt i kassan på Folkans biograf däruppe i Örnsköldsvik. Läsa kunde jag ännu inte, det var bilderna jag upplevde och fantiserade kring. Beskrivningarna av hur och var man skulle gömma sig när fienden kom. Och fienden som var alltid utan ansikte, alltid en mörk figur vars skugga kastade sig in i det svenska 50-talets folkhem. Ända in i mammas om min lilla lägenhet. Där jag låg under John Blund-lampan och fantiserade om kriget och knappt vågade vända blad eftersom vi alla skulle dö när som helst.

Det var definitivt ingen nyttig kvällslektyr för en femåring. Bara slutklämmen - "Bevara skriften bland Dina värdehandlingar - en dag kan Du behöva den", borde ha barnförbjudits.

Senare -  långt långt senare, i ett flyktingläger i södra Kroatien fotograferar jag barn på flykt undan krigets vansinne i forna Jugoslavien. Det handlade om barn som skådat krigets avgrunder. Ungar som reagerade på olika sätt. Några starkt utagerande, andra som inneslutna i sig själva. 

Söndag förmiddag.

Jag följer utvecklingen i Ukraina noga.

Media, svenska och internationella, bombar med spekulationer om och när kriget kommer. Ryska elitsoldater är på plats på Krim. Högsta möjliga militära beredskap råder samtidigt som FN har krismöte, ett krismöte som alla vet tjänar föga till. Carl Bildts allmänna uppblåsthet och tveklösa fördömanden av Putins agerande blir närmast parodiska. Nato sitter i ett annat krismöte. Ukraina mobiliserar och Obama håller presskonferenser. Extremt låsta positioner. Det är i värsta fall frågan om timmar, möjligen dygn, innan det smäller av. Om kriget kommer, nej snarare en fråga om NÄR kriget kommer.

Jag tittar omväxlande på mina bilder av ungarna i flyktinglägret och på nyhetssändningarna. Minns min barndoms ångest när jag bläddrade i "Om kriget kommer".

Det kan låta hur naivt som helst;  men snälla, lägg ner nu innan det är förr sent.

För ungarnas skull...

Postat 2014-03-02 14:57 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera