Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Man med gitarr

Min kompis Ulf Lindholm är en begåvad sångare och gitarrist. Men inte nog med det, han bygger sina egna instrument också. Han bad mig ta lite bilder av sin senaste skapelse häromdagen. Det är en gitarr som inte riktigt ser ut som vanligt. Ljudhål, lock, materialval ( bl a kolfiber) och halsinfästning bygger på hans egna ideér och bryter mot en vanligtvis konservativ gitarrbyggartradition.

Dock, i slutändan, är det alltid TONEN som avgör. Och den här skapelsen låter verkligen fantastisk. Riktigt riktigt bra.

I vanliga fall fotograferar jag aldrig i färg, och som regel inte "produktbilder" av det här slaget. Främst beroende på att jag inte kan. Har aldrig lärt mig "studio" helt enkelt.

Men Ulf, hans gitarr och det faktum att han lagt ner hundratals timmar på bygget, är det undantag som får bekräfta regeln.

Hur Ulf och hans gitarr låter?

Så här: https://soundcloud.com/ulfpulf/fort-worth-blues-steve-earle-one-take-only

Postat 2014-06-08 19:02 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Politiken i bilden

Det har blossat upp en smärre diskussion om politiska åsikters lämplighet här på Fotosidans bloggar. Detta med anledning av Göran Tonströms inlägg i sin blogg häromdagen. Han skrev om sin till avsky gränsande uppfattning om firandet av nationaldagen. Inlägget illustrerades med ett gäng utsökta bilder.

Titta en sekund på bilden ovan. Fyra romska barn på ett barnhem i Rumänien. Ingen märkvärdig bild. Snarare en aning oskarp och med alldeles för stort korn för att falla alla i smaken.

Likafullt är den en viktig bild i all sin enkelhet. Därför att den har en politisk dimension. Det är en bild av alla de ungar som inte fanns under diktaturen. De barn som gömdes, som förklarades efterblivna, de som inte passade in i diktaturens människoideal. No good-barnen.

Situationen var knepig. Det var mörkt, sent på eftermiddagen och jag var tvungen att chansa på exponeringen. Föreståndaren var dessutom jävligt jobbig. Hon sprang efter mig, ryckte i rocken och skrek NO!, NO!, NO!, så fort jag lyfte kameran. Men den här bilden tog jag likafullt.

Vari består då den politiska dimensionen?

För mig är det enkelt. Rumänien - efter att diktatorn Nicolae Ceausescu störtades, var som ett öppet sår. Det var ett bråddjup av mänskligt elände och det handlade framförallt om barnhemsbarnen. Jag hade möjligheten att befinna mig just där och just då. Med kameran.

Att i någon mån försöka visa hur det såg ut kan man naturligtvis göra på flera sätt. Men gemensamt är att man har något att berätta, man tycker något och som fotograf ser man aldrig någonting objektivt. I en 15-dels sekund blir bilden möjlig och det är intuitionen, ljuskänslan, kontakten  med motivet som styr. Men bakom intuition, och att du tar just den bild du tar, ligger massor av förberedelser, kunskap och känslor. Din samlade erfarenhet. Och däri finns naturligtvis alltid en politisk dimension.

Det syns nämligen alltid i bilden vem du är och vad du står för. Sen kan man göra det mer eller mindre bra sett ur ett mer insnävat fotografiskt perspektiv.

Man kan också alltid välja att inte ta bilden.

Men att den politiska dimensionen inte skulle finnas med i den bild man tar, eller väljer bort, har aldrig föresvävat mig. 

Postat 2014-06-03 12:15 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera