Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Flyktingen, kärleken, döden och ett begagnat objektiv

Stockholm 2015-02-18

   Jag hittade ett begagnat macro-objektiv till rätt pris på Blocket i morse, ringde och åkte ut till förorten för att göra affär. En vänlig man i min egen ålder öppnade dörren till lägenheten och berättade kort att han samlade på objektiv och kameror. I det lilla arbetsrummet hade han också en imponerande samling analoga och digitala kameror. Han berättade vidare att han sedan länge var sjukskriven och att han helt nyligen blivit svensk medborgare, trots att han kom till Sverige som politisk flykting från Turkiet redan 1980.

   - Jag tror att jag nu, med svensk pass, vågar åka hem till Ankara och besöka de släktingar som fortfarande är i livet. Har inte varit där på 35 år....

   Vi talade en stund om hans hemland, om de förändringar som skett där under en halv mansålder, om kurderna och om IS terror i grannlandet Syrien. Vi kom att tala om islam, om den islamisering som pågår i Mellanöstern och han skrädde inte orden.

   - Jag växte upp i denna kultur hemma i Ankara, jag såg hur rättrogna muslimer behandlade kvinnor och jag hatar islamismen! Alla religioner förresten!

   Som svensk är detta minerad mark att ha alltför bestämda åsikter om (om man inte delar Sverigedemokraternas värderingar vill säga...). I Sverige är vi som bekant i första hand toleranta. Jag valde därför att lyssna.

   Och bit för bit pusslades hans  livsbitar samman. Som ung, nyutbildad civilingenjör från högskolan i Ankara hade han engagerat sig politiskt, blivit förföljd för detta, fängslad och han såg till slut ingen annan utväg än att fly. Via Grekland, Tyskland och Norge kom han slutligen till Sverige, sökte asyl, fick jobb som grafiker och blev med tiden "svensk". Precis som så många av dem som flydde undan militärjuntan i Grekland efter april 1967 och efter kuppen i Chile 1973 eller undan krigen i forna Jugoslavien på 90-talet.

   Vi drack kaffe och jag lyssnade till hans minnen, åsikter och tankar. Efter en stund började jag - utan att riktigt förstå varför, att tänka på Berit från Oslo. Tankarna var lösa till en början, jag försökte minnas datum, årtal  och de platser vi brukade ses på. 

   Berit träffade jag  i slutet av 70-talet, blev förälskad och vi inledde ett förhållande. Hon bodde då en period i Stockholm och skrev på en avhandling om kvinnors situation i Kosovo. Efter ett drygt halvår flyttade hon tillbaka till Norge, men vi höll kontakt och jag minns helgresorna till  Oslo, hur vi brukade ta långa promenader i Vigelandsparken och hur vi dansade på Klubb 7, som innestället i Oslo hette på den tiden.

   Berit var socialantropolog, en engagerad person och hon hade levt i långa perioder i Kosovo där hon gjort sina fältstudier. Jag minns henne som en vacker, självständig och ytterst levande kvinna. Hon jobbade i perioder på norska Flyktingdirektoratet, motsvarande svenska Migrationsverket och på PRIO, fredsforskningsinstitutet i Oslo.

   Jag hade t o m ett jobb på gång på NRK, men backade i sista stund. Jag hade en son i Göteborg att tänka på. Jag vågade helt enkelt inte. Fegade ur. Flyttade till Sundsvall istället och ett jobb på SVT.

   Det heter att kärleken är stark men den övervinner som inte allt. I alla fall inte alla gånger, och särskilt  inte den här gången.

   Därmed tog också vårt förhållande slut och vi hörde aldrig mer av varandra.

   Ibland tänkte jag att jag borde höra av mig, men jag ville inte störa. Kanske var jag mest rädd för att bli störtförälskad igen. Livet fick gå vidare i andra spår och i andra förhållanden. Men visst tänkte jag ibland på hennes leende, på värmen och det hennafärgade håret.

   Jag sitter nu i en förortslägenhet hos en f d politisk flykting från Turkiet, fingrar på ett macro-objektiv,  testar ett par exponeringar och bestämmer mig plötsligt för att berätta om Berit. Historien har viss bäring på det vi talat om hittills. Om oförsoligheten i fanatisk religiös övertygelse och vad det kan ställa till med.

   Berit blev nämligen mördad på kvällen den 7 mars 1993 i sin lägenhet i Oslo. Nedhuggen med kniv.

   Hon var då mamma till en liten flicka som hon hade adopterat från en barnhem i Kosovo. Hon levde ensam med sin dotter. Om detta visste jag ingenting, vi hade inte haft kontakt på många år. Det var därför först ett år efter mordet som jag av en händelse fick reda på vad som hade hänt via en avlägsen gemensam bekant.

   Omständigheterna var följande; Berit hade jobbat med ett skrivet material, tänkt som en broschyr om bl a den norska abortlagstiftningen, riktad till nyanlända flyktingkvinnor från Balkan. För språkgranskningen hade en ung albansk man anlitats. På kvällen den 7 mars 1993 ringde mannen på dörren till Berits lägenhet, hon öppnade och mötte sin mördare som med en serie knivhugg tog livet av henne. Det hela var över på mindre än en minut. I lägenheten fanns också henne lilla dotter och då 85-åriga mamma. Mannen valde att att snabbt rusa från platsen men blev tagen av polis bara ett par timmar efter sin gärning.

   Det fasansfulla mordet blev till krigsrubriker i tidningarna i Norge, men i Sverige skrevs inte en rad. Dottern placerades i fosterhem, Berits mor avled efter ett par år och mannen dömdes till sluten psykiatrisk vård. Någon begriplig förklaring till dådet framkom aldrig. Men mannen hade i förhören antytt att man absolut inte fick propagera för abort i hans kultur. Om det skedde var det hans uppgift som troende att utdela Guds straff.

   Efter många år på anstalt blev mannen frisläppt, fick norskt medborgarskap och resterna av honom hittades i en sjö i södra Norge 2013. Identiteten kunde fastställas med hjälp av tandidentifikation. Vad som hänt honom blev aldrig klarlagt.

   Min turkiske vän lyssnar eftertänksamt.

   - Du menar alltså en kvinna som hette Berit. Och som hade efternamnet Backer?

   Jag nickar.

   - Du förstår, jag kände också Berit. Hon var den som hjälpte mig tillrätta när jag kom till Norge från Tyskland. Hon stod t o m på kajen i Oslo när jag klev av båten för att ta emot mig. Hon var en mycket fin  människa som ordnade med alla papper och såg till att jag efter några månader kunde söka asyl i Sverige där jag hade kompisar från Turkiet.

   Vi sitter stumma och tittar på varandra. Häpna över slumpen.

   - Du förresten, jag tror jag har en bild på henne också. Från 1980. Jag hade köpt en kamera i Tyskland och hade börjat fotografera så smått.

   Han hämtar ett fotoalbum i hallen och bläddrar fram till en liten färgbild på fyra unga kvinnor  ståendes utomhus mot en bergvägg. Jag tittar - och visst är en av dem Berit! 

   - Jag ska leta reda på negativet, du kan låna det och fota av det med macro-objektivet om du vill.

   Jag känner hur det stockar sig i halsen, men tar tacksamt emot negativremsan, åker hem med makroobjektivet, monterar det på kameran och plåtar av negativrutan med darrande händer.

   När bilden väl är i datorn ser jag hennes leende. Berit Backer, som jag tyckte så mycket om, på en bild tagen för mycket länge sedan. Hon står där, precis som jag minns henne. Bilden är från 1980, samma år som en ung turkisk flykting anlände till Oslo och av en händelse tog en bild med en kamera han hade köpt i Tyskland.

   Jag ser länge på bilden på skärmen och lägger sakta ut ett lager oskärpa över de de andra personerna på bilden.

   För att tydligare kunna se Berit, en älskad människa som inte längre finns.

   Idag var en speciell dag.

   Mycket speciell.

Postat 2015-02-18 20:55 | Permalink | Kommentarer (34) | Kommentera

Mellan mig, dig och alla andra

Torsdag 2015-02-12

Jag läser om ordningsvaktens övervåld mot den nioåriga pojken på Malmö Central, polisen i Skåne och deras pinsamma uttalanden, brödernas HVB-placering och de falska rykten som cirkulerar som en myggsvärm på nätet. 

Det gör ont.

Oavsett hur komplicerat fallet än må vara så är frågan ändå i grunden enkel; När ska vi börja göra allvar av allt snack om alla barns lika rättigheter?

Det måste ske i vardagen. I mötet mellan mig, dig och alla andra.

Det är där det gäller.



Postat 2015-02-12 20:58 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera