Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Efter utställningen

I helgen plockade jag ner min utställning - "Vid himlens rand", på Konsthallen i Härnösand. Två stora rum som under halva september och oktober var fyllda med mina bilder och författarinnan Doris Dahlins poetiska texter.

Det är en märklig känsla. Så mycket jobb med urval, kopiering, tillverkning av ramar, lägga till och dra ifrån, och så är det en dag bara över. Nåväl, den bok vi tryckte tog slut, vernissagen i september var knökfull med folk och intendenten var glad och nöjd. Över tusen besökare har sett utställningen och några bilder såldes också. 

Kvar hemmavid finns nu ett halvt rum med bilder i olika storlekar staplade utmed väggarna. Plus några slarviga bilder som jag hann ta med fickkameran i blandljus innan allt snabbt plockades ner från väggarna.

Vem vet förresten, utställningen kanske dyker upp igen någon annanstans i framtiden...

./.

Postat 2015-10-22 23:20 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Ett tillfälligt boende

2015-10-20

Det brinner på tillfälliga asylboenden i Sverige. Vissa kommuner vågar inte ens tala om var man planerar att flyktingarna skall bo av rädsla för mordbrand....

Den här flickan satt i en tillfällig skolsal i ett flyktingläger i Bosnien på 90-talet när jag tog den enkla bilden. 
Hon var blyg men mötte min blick ändå. Som barn brukar göra. 
Jag har ibland funderat vart hon tog vägen och jag brukar titta på bilden för att bli påmind om min egen priviligerade situation. Inte för att få dåligt samvete utan för att den värmer mig inombords.

Nu finns en annan unge, med samma ögon, också tillfälligt boende någonstans i en svensk kommun. Ett boende som riskerar att eldhärjas när som helst.
Det är en realitet idag och den är helt outhärdlig....

Jag skriver inte det här för att diskutera flyktingsituationen eller SD eller för att få igång en debatt om svensk flyktingpolitik. Jag skriver bara för att skaka av mig ett stark känsla av obehag inför samtiden.

Postat 2015-10-20 14:24 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Legenden

Jag fikade med Tårtan-gänget igår.

Anders Engman var där. Vi snackade om den bok han aldrig gjort, men borde. 

Anders började som springpojke på Aftonbladet i gamla Klara, fortsatte på Kamerabild, reste till Vietnam under brinnande krig med Barbro Alving och till dåvarande Rhodesia med författaren Lars Forsell. Historiska reportage.

Han som inte bara samlade på Leica-kameror. Han använde dom också. Med råge. Gamla Speed Graphic likaså. 

Anders var f ö en av få fotografer som lyckades ta sig förbi den tyska polisens avspärrningar i München 1972 för att ta bilder strax efter terroristattentatet mot Israels OS-trupp. 

Han var också bildchef på DN och Aftonbladet. Frilans mellan varven.

En legend och ödmjuk berättare.

Och fortfarande - vid 82 års ålder har han blicken, skarp som få.

Postat 2015-10-08 08:15 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Närvaron var allt

Jag minns vårt sista samtal.

Jag i Stockholm  och han i Madrid där han var bosatt sedan flera år och där han hade gift sig och fått en son. Jag märkte under samtalet att han hade tappat flera svenska ord. Lite förstod jag hur allvarlig hans sjukdom var. Vi skämtade som förr och skrattade åt gemensamma minnen.

Två veckor senare var han död.

Ulf Davidson var min allra bästa vän under några stormiga år i början av 70-talet. Vi gick båda på Christer Strömholms Fotoskola uppe på Klippgatan på Söder i Stockholm där vi fann varandra direkt och tillsammans drog vi fram som en orkan genom tillvaron. Ulf gick alltid först i alla demonstrationer, skar upp däcken på SÄPO-bilarna, brände amerikanska flaggan på Sergels torg och alltid den som gick sist hem från festerna. På gott och ont.

Det var på många sätt vettlösa år. Ackompanjerade av Neil Young, Bob Dylans senaste och Stones Exile on main street.  Vi kunde diskutera Robert Franks bilder hur länge som helst och vi såg om filmen Gökboet säkert fem gånger.  Vi flyttade också tillsammans till Göteborg, startade en fotogrupp med stora vänsterpolitiska ambitioner som naturligtvis gick i stöpet efter ett år.

Men livet gick vidare och vi blev äldre. Jag hamnade så småningom på SVT i Sundsvall och Ulf blev Bosse Holmströms fotograf i Madrid. Dom hade ett stringer-avtal med SVT under flera år med mellanöstern som bevakningsområde.

Jag minns dom gånger vi träffades då han var på tillfälligt besök i Stockholm. Han brukade berätta om de sena kvällarna i baren på Hotel Commodore i Beirut och inbördeskrigets vardag i Libanon. Ulf var en fantastisk filmfotograf och fortfarande kan jag minnas hans TV-bilder från massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila.

- Men hur står du ut, är du aldrig rädd?

- För att stå ut men stanken av döda kroppar brukar jag ha en palestinasjal indränkt med parfym över munnen och näsan… rädslan kommer efteråt… sen jag gjort jobbet…

Svaret var så typiskt Ulf. Rädslan fick komma sen. Närvaron var allt.

Nu är det många år sedan Ulf Davidson avled i en tragisk sjukdom med alltför snabbt förlopp. Jag tänker på honom ibland. Han blev inte gammal, men någonstans i SVT:s arkiv finns ett av de bästa reportage som Bosse Holmström och Ulf Davidson gjorde under sin tid i Beirut. Det heter  ”Gud gråter i Beirut” och såldes över halva världen.

I en kartong i källaren har jag hans efterlämnade negativ. Jag fick dem av hans familj.

En dag ska jag plöja igenom pärmarna.

Jag tror det finns en del av värde där. Från den tid han befolkade sina rum.



Postat 2015-10-05 10:38 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Och Sverige vänjer sig....

Jag reste i Sydafrika under Apartheid för svenska LOs räkning i slutet av 80-talet.

Det handlade om ekonomiskt stöd till fängslade fackföreningsledare och deras advokater, i praktiken var det frågan om pengasmuggling. 

Jag mötte då fattigdomen i Soweto, kröp i gruvgångar och upplevde på huden ett av 1900-talets vidrigaste politiska förtryckarsystem.

Jag mötte också änkorna efter de många motståndare till systemet som mördats för sin enkla övertygelse om alla människors lika rättigheter. 

Det blev en resa jag varken kan eller vill glömma.

När jag idag i DN läser att Sverigedemokraternas it-chef använder apartheidsymboler i avsändardelen av sina e-mail känner jag omedelbar ilska och avsky.

Det är alltså en it-chef för ett av våra demokratiskt valda partier i riksdagen, och i vilket annat parti som helst skulle han få sparken. Men SD låter sig som bekant inte rubbas. Det kommer inte att ske. Skandal läggs till skandal i det partiet men viftas bort.

Och Sverige vänjer sig.

Bilden tog jag en morgon på en överfylld perrong på pendeltågsstationen i Soweto. Inte på den sida dit endast vita hade tillträde.

Postat 2015-10-02 12:15 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera