Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

In i det sista

... in i det sista inför vernissagen på Galleri Korn på fredag kämpar jag med urvalet av bilder. Det är det svåraste. Att välja bilder som funkar ihop på en liten yta.

En som kunde göra urval till fulländning var Christer Strömholm. Tyvärr finns han inte mer och går inte att fråga om råd.

Önskar jag hade ett uns av hans förmåga.... bläddrar förtvivlat vidare i bildhögarna just nu....

Kanske "blunda och se" en stund, som han brukade säga.

Postat 2016-02-17 11:20 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vernissage på fredag!

Ä

Jag sitter vid köksbordet och skär passepartouger fö glatta livet.

På fredag är det nämligen vernissage på Galleri Korn, Hornsgatan 147 i Stockholm (t-bana Hornstull).

Krister Klereus, Alf Johansson, Göran Tonström och jag ställer ut tillsammans som "Fyra Fotografer".

Utställningen, som bara pågår en vecka, har vernissage nu på fredag 19 februari mellan 16.00-20.00. Vi bjuder på vin och tilltugg. Vi har också öppet lärdag och söndag under dagtid.

Hoppas vi ses!

PS. Mina bilder är till salu. A-4, signerad Epson-print på matt arkivpapper. För varje såld bild går 250:- oavkortat till Läkare utan gränser. DS

Postat 2016-02-15 16:51 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Far och son och en 45 år lång historia

Ulf Davidson och jag träffades på Christer Strömholms fotoskola 1971 och vi fann varandra direkt. Vi var unga och inte helt rumsrena, det var en omvälvande tid på många sätt, inte minst politiskt. Vi bodde i ett stort kollektiv vid Mariatorget i Stockholm, härjade runt på stadens krogar och diskuterade politik och fotografi på stadens nattöppna fik.

Tillsammans skar vi sönder däcken på SÄPO:s bilar och jag har fortfarande kvar bilden när Ulf brände en stor amerikansk flagga på Sergels torg under en Viernamdemontration.

På många sätt var det en vettlös tid, men det var en viktig tid och vi gillad4e verkligen varandras sällskap. Utan tvekan var Ulf Davison den kanske bästa vän jag haft. Vi hade vansinnigt roligt tillsammans och pushade varandra fotografiskt i tid och otid. Framtiden brydde vi oss inte nämnvärt om. Framtiden kändes mest som en oändlig motorväg utan slut.

Men det blev något annat, när 70-talet gick över i 80-tal. Jag blev tidigt pappa, ansvaret i vardagen blev en realitet och jag hamnade på SVT i Sundsvall. Ulf körde taxi på nätterna i Stockholm och Göteborg men kom så småningom att bosätta sig i Madrid i Spanien där han under flera år var Bosse Holmströms fotograf för SVT.

Ibland, när han var på tillfälligt besök i Stockholm, berättade han om sina resor till Nordafrika, om  inbördeskrigets realiteter i Libanon och om de sena nätterna i baren på Hotel Commodore i Beirut. Jag såg hans bilder i SVT:s nyhetssändningar och såg hur bra han var som krigsfotograf. Han var modig som och levererade bilder i en aldrig sinande ström. Bilder som kunde ha kostat honom livet vid fler än ett tillfälle

Vår kontakt blev så småningom glesare. Jag visste att han hade gift sig hemma i Spanien och att han hade fått en son där. Så en dag fick jag reda på att han hastigt insjuknat i en obotlig sjukdom.

14 dagar innan han avled hade vi telefonkontakt och det blev ett samtal på en märklig blandning av svenska, spanska och engelska. Vi sa hejdå för sista gången.

Så, för bara några dagar sedan, blev jag uppringd av en ung man som undrar om han kan bo hos mig några dagar eftersom hans farmor skulle begravas här i Stockholm i fredags. Och naturligtvis fick Daniel Davidsson, Uffes son, göra det.

Jag tog bilden för idag någon timme sedan. Daniel, Ulfs nu snart 30-årige son, bosatt i Barcelona med en av mina gamla bilder, en bild jag tog för ganska exakt 45 år sedan av min bästa vän någonsin. Bilden av en blivande enastående fotograf, saknad sedan många år. En bild på en vän för livet.

Känslosamt, javisst. Daniel var inte gammal när hans pappa dog, men dom har samma skarpa ögon och nästan samma röst.

Livet som en oändlig motorväg? Kanske inte riktigt så enkelt längre, även om vi kände det så då....

Postat 2016-02-07 16:18 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vänster öga under kniven

Så var det konstaterat; Jag har kraftig gråstarr på vänster öga.

Men så länge sökarögat är skarpt som en hos en pilgrimsfalk är det ingen ko på isen.

Operation om någon månad. Det handlar om finfin kirurgisk teknik numera, lokalbedövning och max en kvart under kniven.

Postat 2016-02-05 16:19 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Vad minns man?

Vad minns man? 

Jag minns framförallt människor som påverkat mig, kanske inspirerat, som jag älskat eller avskytt. Det har blivit några stycken genom livet. Dom som jag avskytt har främst varit flyktiga bekantskaper, en dålig chef kanske, eller en kompis som svek när det gällde. Några - allt fler ju längre tiden går, är döda men betydde mycket.

Som Ronnie Busk, författaren.

I min idealistiska ungdom och uppväxt däruppe i mellannorrland hade vi startat en KRUM-avdelning. KRUM var ett av de så kallade R-förbunden och arbetade för en humanisering av kriminalvården. Jag tror jag var 18-19 år och radikal på det sätt man var i slutet av 60-talet. Ronnie var några år äldre och satt fängslad på gamla Centralanstalten i Härnösand (som numera är flyktingförläggning...). Vi ordnade bl a permissionsstöd för de intagna, gick och fikade, handlade kläder osv.

Det var så jag träffade Ronnie. Han var en udda fågel, skygg men mycket kunnig i litteraturhistoria. Han hade inte haft det lätt i livet, en ensamstående mamma, en äldre bror som avlidit av en överdos, jobbig uppväxt, strul i skolan osv. Han satt han inne för förfalskning och ringa nakotikabrott. Dessutom var han homosexuell vilket var något helt annat då än nu. För att tjäna en slant skrev han regelbundet porrnoveller som han sålde till H-son, ett företag som var stort på den tiden och gav ut porrtidningar som idag skulle betecknas som vintage.

Men han hade större ambitioner än så. Han hade skrivit en roman - "Änglaskuggor", som vann Bonniers debutantpris 1969. Och naturligtvis blev han snabbt hyllad som ett litterärt fynd, fick gå på förlagsfester. träffade berömmande människor mycket långt från de narkomaner han berättar om i sin roman. Boken håller f ö fortfarande och tål att läsas än idag om den dyker upp på nåt antikvariat. Naturligtvis blev det för mycket för honom och han återgick så småningom till gamla vanor med undantag för ett filmmanus i slutet av 70-talet till en förbisedd långfilm som heter "Stortjuven".

Ronnie Busk avled 2005. Han blev 61 år.

Jag skriver om honom för att jag särskilt minns de nattliga promenader vi gjorde tillsammans på 70-talet. När han försökte tända av och vi satt på stans nattöppna taxi-fik, rökte cigaretter och talade om författare vi gillade. Han kände många av de människor som på den tiden strök omkring i skydd av natten, langare och prostituerade främst. Jag minns jag att jag försökte få in honom på behandlingshem när det var som värst, men det gick aldrig. Det blev heller aldrig någon ny roman. Men han lärde mig mycket om hur olika vi ser på världen och samhället och det är nog därför jag återvänder i tankarna till honom då och då. 

Bilden tog jag under en av de många nattvandringar vi gjorde för länge sedan. Ronnie sa att den bilden ville han ha på omslaget till sin nya roman.

Det blev aldrig så.

Postat 2016-02-04 18:34 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera