Vardagsdramatik

Min grannes 15-åriga lilla hund blev svårt biten idag för för två år sedan av en betydligt större jycke och vi åkte i ilfart till djursjukhuset.

Akutoperation, och veterinären förklarade att lilla ”Easy” hade knappa 50% chans att överleva.

Men se det gjorde han!, och han fick ytterligare ett halvt år att leva innan han stilla somnade in för gott.

Jag tog bilden minuten innan han togs in på operationen.

Den betyder mycket för min granne.

Fyra fotografer blir 3+3

”Fyra fotografer” kallade vi oss under många år och vi gjorde fem utställningar tillsammans på olika hyrgallerier i Stockholm. Den bästa utställningen var nog då all försäljning skänktes till Ukraina efter att Rysslands angreppskrig hade startat.
Men en dag blev vi bara tre kvar i gruppen.

Vi hade planerat att ha ytterligare en utställning på Galleri Fotografi nu under våren. Frågan var huruvida vi skulle ställa ut ändå trots att vi bara var tre, eller lägga ner gruppen? Deppig valsituation måhända, men över en kopp kaffe bestämde vi, tre äldre herrar, att starta om och försöka bryta den ack så vanliga gubbigheten i fotovärlden och bjuda in tre kvinnliga fotografer som vi beundrar till en gemensam 3+3 utställning.

Och så blev det. Göran Tonström, Krister Klereus och jag ställer ut efter sommaren tillsammans med Anna Lithander, Anna Eklund och Anneli von Wowern på Galleri Fotografi på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Tills dess blir det att röja runt i mitt synnerligen ostrukturerade bildarkiv.

Vernissagen blir lördagen 28 september.

Reflektion dagen efter

Lördag förmiddag 

Igår, 8 mars under 24 timmar, uppmärksammades den internationella kvinnodagen. En endaste dag för att påminna om kvinnors utsatthet, rättigheter och det globala könsbaserade förtrycket.

Jag ser på den enastående fotografen Steve McCurrys bild från Afghanistan och tänker att 8 mars nog bara är en mycket liten paus innan  mansåret fortsätter som om inget hänt.

Jag ser också på två av mina egna bilder av min fru och Noor, vårt barnbarn, och tänker att det nog bara är slumpen, en anständig svensk migrationspolitik och ett biologisk privilegium som gör att Noor får växa upp här och inte i dagens Teheran varifrån hennes pappa kom som flykting undan mullornas diktatur.

I mina områden

”Mariapol” är ett begrepp i mina områden på västra Södermalm i Stockholm.

I det gamla sjukhuset och byggnaden intill har det bedrivits beroendevård sedan 60-talet.

Jag jobbade där på nätterna på akutmottagningen under ett drygt år i mitten av 70-talet. Ett jobb som handlade om att akut ta hand om människor med ”fylledille” (delirium), ”Tjakk - och - horsepundare” (amfetaminister och heroinister), unga människor med hashpsykoser och allt däremellan.

Tuffa situationer ibland men också stunder då jag gick från jobbet med känslan av att faktiskt ha hjälpt en och annan från total undergång.

Nu läser jag att hela beroendeverksamheten vid gamla Mariapol ska läggas ner.

Vad det kommer att betyda, förutom att högkompetent  personal varslas och riskerar att förlora jobbet, vet jag inte.

Möjligen att området blir lite ”finare”, mindre fylla på parkbänkarna och dealande i portarna i närområdet.

För så är det. Södermalm, och särskilt västra delen som kallas för ”Knivsöder”, är sedan länge gentrifierat och bostadsrättspriserna är i nivå med Östermalms.

Utrymmet för samhällets olycksbarn krymper.

Omsorgen om de trasiga, inte så lyckade och skitjobbiga, får ske nån annanstans.

Och var det nu ska vara någonstans verkar allt färre bry sig om.

Bilden av den gamle dragspelaren tog jag i krokarna runt Mariapol på 70-talet. Nikon F, 35 mm, Tri-x framkallad i Rodinal och sedan lite  handkolorering  på kopian. 

Hur det började

Jag tog mig till Belfast och Londonderry på Nordirland under påsken 1972. Lite begrep jag som 21-årig slyngel vad inbördeskrig innebar. Syftet med resan var att skrapa ihop bilder för att söka till den Fotoskola som Christer Strömholm ansvarade för 1962-1974. Jag tänkte att jag ville ha ett gediget material för att visa upp som arbetsprover. Ett studielån tänkt att bekosta en termins sociologi-studier på universitetet i Göteborg fick bli min reskassa och utrustningsbidrag. Plus lite jobb som hamnarbetare på blixtbricka i Göteborgs hamn.

Så med en Nikon F och en 35:a och  20 rullar Tri-X fann jag mig springandes omkring på gatorna och fotograferade som den värsta krigsfotograf fast jag var fullständig novis och livrädd.

Gatustriderna mellan brittisk militär och IRA var vardag på den tiden. Gummikulor och Molotovcoctails, brända bilar och krypskyttar likaså. Dåraktigt av mig, javisst. Men jag begrep inte bättre på den tiden.

På väg hem liftade jag mot Dublin, för att ta nattfärjan mot Holyhead i Wales. Jag blev upplockad av brittisk militärpolis och förhörd strax utanför Belfast. Den exponerade filmen i samtliga rullar slets ur sina kassetter innan jag släpptes. Så småningom kom hem till Göteborg efter att ha liftat över England till Hull varifrån Stena Line-färjan gick mot Göteborg.

Väl hemma visade det sig dock att den brittiska militärpolisen hade glömt att öppna kameran och på den rullen fanns bara en enda exponering, en bild av en gammal man som jag fotograferat utanför ett ungkarlshärberge i Belfast.

Den är den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland och det blev också det enda arbetsprov jag sökte med till Fotoskolan hösten 1972.

Christer Strömholm - rektor och mytomspunnen fotograf redan då - kallade in mig på sitt lilla kontor på Klippgatan 19C på Södermalm i Stockholm. Han tittade tyst på bilden, undrade sedan varför jag inte hade mer att visa…? Jag svamlade något osammanhängande medan han tände sin pipa och spände ögonen i mig, men han sa ingenting under en lång stund, han såg bara sträng ut och jag var beredd på det värsta.  

Därefter skrev han ett telefonnummer på liten lapp med en reservoarpenna, vände på en telefon, räckte över lappen och sa bara ”ring det här numret”, vilket jag gjorde.

Telefonsvararen var en ny uppfinning på den tiden och rösten i andra ändan erbjöd, med tydlig finländsk brytning, ett antal sexuella tjänster av de mest skiftande slag på en adress i Stockholm som höll öppet mellan 17.00 – 24.00 vardagar och helgdagar.

Situationen var absurd och jag började nervöst gapskratta. Samtidigt såg jag hur Christer Strömholms tidigare så allvarliga ansikte sprack upp i ett brett leende.

”Bra”, sa han. ”Du är antagen”.