Tomt på biblioteket

 Jag besöker Härnösands fina bibliotek idag 2018-08-03 för första gången på nästan ett år. Konstaterar att de möblerat om sedan jag var här sist.. Går till platsen där Rafiq, flyktingen från Bangladesh brukade sitta, och där han varje dag med hjälp av Theodor Kallifatides romaner och två lexikon - bengali till engelska och engelska till svenska, lärde sig tala och förstå vårt språk flytande. Han läste nog allt Kallifatides gett ut och hans historia finns berättad i min och Doris Dahlins bok "I väntan på besked" (Libris förlag).

Nu ser jag att Rafiqs vanliga plats på biblioteket gapar tom, bara några skuggor finns kvar.
Rafiq blev utvIsad från Sverige under dramatiska former.
Hans nuvarande öde i Bangladesh är obekant.
Och om 37 dagar är det val i det här landet.

Inför Gnesta-Planket 28 juli 2018

Fredag 27 juli. Imorgon är det GNESTA-Planket, utomhusutställningen i Gnesta City mellan 11.00-15.00. Jag har varit med där flera gånger under åren med svartvita bilder men aldrig visat färg.

Jag har precis monterar klart fyra porträtt av fyra människor från Syrien, Eritrea, Jemen och Afghanistan. De är medmänniskor jag träffade och lärde känna under arbetet med boken "I väntan på besked - flyktingar berättar" förra året. Tankarna mal i huvudet och det slår mig att de fyra också har fyra saker gemensamt;

1) De bär på upplevelser av krig, förföljelse och ett helvete i en utsträckning som du och jag inte kan föreställa oss och på sin höjd möter i de mörkaste av våra mardrömmar.
2) Under sin flykt -i väntan på en mer permanent framtid, hamnade de på flyktingförläggningar i samma lilla Norrlandskommun (Härnösand).
3) Sveriges näst största parti -Sverigedemokraterna, kommer att göra allt för att de ska kastas ut ur Sverige fortast möjligt. Trots att tre av dem har för svensk arbetsmarknad attraktiva yrkes-och studiebakgrunder. Den fjärde studerade på universitet i sitt hemland innan kriget drev honom och hans familj på flykt.
4) De fyra porträtten ställer jag ut på GNESTA-Planket imorgon lördag mellan 11.00 -15.00. 

Kom gärna förbi så berättar jag mer om deras liv!

Mitt minne av Christer Strömholm på 100-årsdagen

Jag lärde känna Christer Strömholm 1972, både som rektor på Fotoskolan, som lärare och som mentor. Jag kom att bli en av hans ”slavar”, dvs kopister hösten/vintern-73. Labbet låg på Borgmästargatan på östra Södermalm. Bakom en anonym dörr på första våningen hade han ett visserligen litet men mycket ändamålsenligt inrett labb, en våtbänk, en Leitz kopieringsapparat, en skölj och tork, en telefon, ett litet skrivbord och en sängplats att sträcka ut sig på. Där fanns också ett litet öppningsbart fönster för att vädra ut luften när lukten av vätskorna blev för påtagliga.

Kvällar och nätter slet jag med hans material, främst de negativ som berättade om hans transsexuella vänner i Paris. Det var sannerligen inga lättkopierade negativ men det var ett material som grep mig starkt.

Ofta kom han ner till labbet på kvällarna, tittade igenom kopiehögarna, godkände en del, underkände annat. Han var sträng, fåordig men berättade gärna om vännerna på bilderna, vilka de var, vilka som levde, hur de levde och framförallt hur han som fotograf hade närmat sig dem. Jag lyssnade och tog in alla historier, bläddrade i hans kontaktkartor och lärde mig så otroligt mycket om fotografi, villkor och arbetssätt.

Ibland ringde han och bjöd på mat uppe i lägenheten på Ploggatan.

- Du måste äta, sa han. Annars orkar du inte.

I ett hörn i labbet stod också en samling stora bilder uppklistrade på masonit från hans debututställning på NK.

- Ta vilka du vill ha, sa han men jag tackade vänligt nej, tyckte inte jag hade plats i min lilla pytteetta på Yttersta Tvärgränd. Naturligtvis ångrar jag detta idag när jag ser priserna på Bukowskis och andra auktionssiter.

Våren -74 flyttade jag och tre andra kamrater från Fotoskolan till Göteborg i akt och mening att starta ett fotografiskt kollektiv (det var mycket med kollektiv på den tiden…). Naturligtvis höll det inte länge - vi blev oense om jag minns inte vad, och under påföljande halvår flyttade jag till södra Frankrike tillsammans med en nyfunnen kärlek.

Vi blev med barn, åkte slutligen hem till Göteborg på enkelbiljett med benäget ekonomiskt bistånd från svenska ambassaden i Paris. Ytterligare ett år gick, min äldste son föddes och efter åtta månader strandade så kärleken slutgiltigt mot vardagens rev.

Hösten 1976 befann jag mig åter i Stockholm, var i ett uselt skick på alla plan, jobbade nattvak på sjukhus och levde på kaffe och cigaretter. En tidig morgon efter en sömnlös natt slog jag hans telefonnummer.

- Kom upp, sa han kort och bestämt. Han gillade aldrig att pladdra i telefon.

 Efter en snabb kaffe vid köksbordet i lägenheten sträckte han över ett kuvert med två pappersark. Överst på varje ark stod ordet INTYG versalt. Därefter 15 cm tom yta och undertill hans namnteckning med ett lacksigill.

- Använd dom med förstånd. Du bestämmer själv vad som ska stå. Och använd IMB:s kulskrivmaskin.

- Förresten, det är en sak till. Han gick ut ur köket och återvände strax med tre röda 18x24 kartonger Agfa Brovira.

-Du ville ju inte ha stora kopior, sa han och log på sitt speciella sätt

- Du får dom här istället. Som tack för kopieringshjälpen En dag kanske du kan ha nytta av dom.

- Se så, gå nu vidare och gör nåt vettigt av ditt liv.

Jag gick ut från lägenheten, ut i den friska höstluften, tog en påtår på ett närbeläget fik och bläddrade stillsamt igenom bilderna i askarna. Paris-bilderna, flickan i Barcelona, vita damen, Japanbilderna och så många andra. En gåva för livet.

Senare kom jag att använda ett av hans INTYG och tog mig på så vis också vidare i livet.

Det andra, liksom innehållet i de tre röda Agfa Brovira-kartongerna, är idag något av det finaste jag äger.

Idag skulle Christer Strömholm ha blivit 100 år.

Tack för att du fanns.

Sommarnatt i Norrland

Sen sommarkväll på torpet