Två usla ryssar

Jag var i Berlin förra helgen och besökte DDR-museet. Det är ett museum där man byggt upp miljöer som visar hur människorna levde i den gamla statsdiktauren. Jag fastnade särskilt framför ett skåp med kameror och några filmrullar. Det slog mig med ens att när jag var 14-15 år i mitten på 60-talet så var det sådana kameror som också såldes i Sverige. Märken som Edixa och Pratica och vips mindes jag skyltfönstret hos Forslund Foto i lilla Härnösand där jag växte upp.

Minns hur jag länge stod och titta på den lilla kameran Zenit 3M, en äkta spegelreflex från Sovjetunionen. Efter att ha jobbat extra på helgerna fick jag råd att köpa den. Visserligen hade den inte återgående spegel och skruvgänga, men vad spelade det för roll. Det var en RIKTIG kamera.

”Kör på bländare 5,6 och 1/125-del, det brukar funka”, sa expediten och det rådet följde jag konsekvent, låt vara att resultatet blev sådär. Rodinal-framkallning i en dosa med korrex-band och små svartvita kopior på Agfa-papper via en Opemus kopieringapparat med tveksam optik. Det var så jag började och det var hur spännande som helst.

Ofta satt jag på också biblioteket och bläddrade i årgångar av Foto, i varje nummer en helsidesannons från Brandt optik om Leica. Det var nåt magiskt med annonserna, Leica var grejen och när jag hittade den lilla boken ”Till minnet av mig själv” med bilder av Christer Strömholm blev jag naturligtvis helt knockad och började ta ”svåra” bilder i hans stil; Håligheter i väggar, speglingar i vatten och skelettdelar av döda djur i skogen. Men det blev inte bra. Zenitkameran lämnade en del övrigt att önska vad gällde skärpa. Mitt mörkrumsarbete också.

Alltså var det dags för en Leica. Men en resa till en kibbutz i Israel kom i vägen. Det var en stor sak på den tiden att resa ända till Israel. Minns hur jag satt på strandpromenaden i Tel Aviv och kände det som att Jag och min Zenit 3M satt i världens navel. Väl på kibbutzen Netiv- Halamed He träffade jag en amerikan i min egen ålder som blev helt förhäxad av min ryska kamera. Inte för att den var speciellt bra utan för att den kom från Sovjetunionen. USA hade handelsembargo på sovjetiska konsumentvaror på den tiden och den unge amerikanen erbjöd en smärre förmögenhet för min Zenit. Jag slog till och en lördag tog jag bussen in till Tel Aviv igen. Nu skulle det köpas Leica!

I affären för begagnade kameror drösade det av gamla Leicor. Alla förskräckligt dyra, men den inställsamme försäljaren plockade fram en Leica som jag kunde få extra billigt. Det var en rysk kopia med trådrulle-optik, knappt hälften så dyr som ett original. Jag slog till och vandrade överlycklig ut i solskenet med kameran inställd på 5,6 och1/125. Minns ännu hur kameran liksom luktade äventyr.

Den sommaren tog jag ett tiotal rullar, konsekvent på bländare  5,6 och 1/125-del, och blev naturligtvis grymt besviken efter framkallningen vid hemkomsten. Grådaskigt och oskarpt. Ömsom över, ömsom underexponerat. Sorgligt uselt helt enkelt.

Jag  bytte bort ryss-Leican mot en treväxlad Crescent-cykel. Som blev stulen...

Efter studentexamen, i lumpen i Sollefteå, köpte jag en lustig liten halvformatskamera, en Canon Dial och fick låna ett riktigt mörkrum av kyrkoförsamlingen i stan. Då började jag äntligen få kläm på fotografisk teknik. 

Senare, I Göteborg, beväpnad med mitt första studielån, köpte jag så min första riktiga kamera – en begagnad svart Nikon F med en 35:a, båda tillverkade 1968. Det var som att komma hem.

 Då började det också hända grejer, jag reste till inbördeskrigets Nordirland  under påskhelgen -1972, på vinst och förslust, var skiträdd ,men tog bilder med vilka jag sökte och kom in Strömholms Fotoskola. Där började mitt fotografiska liv på allvar.

Min svarta Nikon F har jag fortfarande kvar, men de usla ”ryssarna” vill jag helst glömma.

2016-06-20 14:13   froderberg

Kul och intressant läsning. :)

Min första kamera var en Canon FTb. Jag läste Lars Kjellbergs "Avancerad svartvitteknik" och lärde mig att exponera och framkalla rätt.

Tyvärr håller FTb inte för tidens tand. Gummidetaljer i slutaren ger upp. I gymnasiet hade jag råd med en Canon F-1 med metallslutare av Årets Pressfotograf 1988. Mina F-1:or håller än idag trots att de är rejält slitna.

Har även plåtat mina föräldrars kameror, bland annat en Canon Dial 35-2. Har en egen idag som jag tar fram ibland.

Svar från per-erik åström 2016-06-20 14:24

Hej.
Canon F-1 är en jättefin kamera. Minns att jag alltid sneglade på den på den på "den analoga tiden". Men allt var långsammare då, inte som nu då det byts modeller i en rasande fart.
Tycker precis jag hunnit bli god vän med min Fuji XT-1, när dom nu snart lanserar XT-2.... I övrigt är Fujis optik mer än väl godkänd. Jämn och fin kvalitetet på de fasta gluggarna.

froderberg 2016-06-20 14:47

Fujifilm gör mycket rätt och X-T1 är en bra kamera oavsett vad som komma skall.

2016-06-20 14:43   Sabud

Kul tillbakablick och de har duktiga försäljare där borta i Israel;) Gissar dessutom att rysskamera nummer två var sämre än den första. Hade förövrigt en Zenit i slutet av 60-talet som inte var så tokig.

/Stephan

2016-06-20 16:57   Vibybo

När jag var 16 år och hade sommarjobbat, hade jag råd med en Practica Super TL (tror jag den hette). Det blev dugliga bilder, framkallade i svartvitt själv, hade kameran i minst 10 år. Inte så dum faktiskt. En gång fick kameran ett stort bussäte över sig, blev lite tillknycklad. Tog isär den, rätade ut plåten och fixade resten med Plastic padding. Det gick fint. Efterträdaren blev en Olympus kompakt, en underbar sak.

2016-06-20 18:35   Flash Gordon

Några ryssar har jag inte upplevt. Fast min första kamera jag köpte med egna pengar blev en Praktica med 3 stycken skruvobjektiv. Ljusmätaren i den kameran var väl inte särkild lyckad. Dög väl någorlunda för svartvitt men med färgfilm blev det oftare fel än rätt.
Ersattes ganska snart med en Olympus OM1. Canon dial var också en kultkamera bland oss studenter så det blev snabbt min andrakamera. Den var ganska trevlig. Fast när jag skannat diabilder och negativ önskar jag att jag inte tagit så många bilder med just den kameran. De har inte riktigt upplösningen och informationen i filmen man vill ha idag för en få till en vettig A4.
Jag håller just på att städa ur skåpen i mitt arbetsrum. Då stöter jag på gamla diabilder och pappersbilder från den tiden.
Gud vilka usla framkallningar och papperskopior vi tvingades att acceptera på den tiden. Det är tur att tekniken går framåt.

2016-06-23 23:35   martinot

Underbar historia - tack för att du delade med dig!