Silverpixel

Fönsterljus och en 45:a

Vi satt ute i köket idag och jag frågade Thea om jag fick ta några bilder på henne. Svaret brukar alltid bli ett nej men idag blev svaret till min förvåning ja.

För att hålla henne fokuserad och inte börja tänka på något annat bad jag henne räkna till 10 medan jag hämtade kameran. Iom. vårt andra barn är jag inte bortskämd med tillfällen att fotografera numera så den ligger alltid framme och redo just för snabba situationer som denna.

Oredigerad bild direkt ur kameran.

Började ta några bilder och fick t.o.m ge henne lite regi. Fick henne att vrida sig runt mot köksfönstret och själv gå runt så jag hade ljuset i ryggen. Det gav mer ljus i hennes ansikte och samtidigt skapas lite blänk i ögonen.

Fönsterljuset i ryggen.

Rätade upp bilden och beskar den lite tightare. Städade bort lite smuts, bla. en del ketchup tror jag det var. Konverterade till svartvit och la till en svart kant för att ”skydda” bilden och mörkade ned hörnen för att fokusera ännu mer på ansiktet. Lättade upp något i ögonen som sotat igen av den svartvita konverteringen. Nedan kommer den slutgiltiga bilden efter redigering och uppskärpning.

Att inte äga en Olympus Zuiko 45/1.8 som man kan klicka här och läsa mer om
om man sitter med en MTF kamera anser jag vara att ha hål i huvudet.

Dela:

Tricky Dick

Ibland kan det vara svårt att sätta tummen på vad det är med en människa man gillar.
Vissa människor gör helt enkelt ett större avtryck än de anar.

Dela:

Kalasbilder

Passade på att nypa några bilder på en väns kalas. Vid ett sånt tillfälle kan det vara svårt att få fram något bra. Ett trick då kan vara att ställa personen i en dörröppning/hall och sedan låta de backa bort från ljuset. Då kan man få till en relativt ”ostörig bakgrund”. Personligen gillar jag den mörka och korniga looken med fokus på ansiktena.

Redigerat med:
Adobe Lightroom & Photoshop
Nik Silver Efex Pro 2
Nik Color Efex Pro 4

Kameran var en Olympus OM-D med Panasonic 20/1.7

Dela:

Porträttfoto under temat Hollywoods guldålder 1920-1940

Uppsala Fotografiska Sällskap är den fotoklubb som jag är medlem i och den arrangerade en workshop i porträttfotografi under temat Hollywoods guldålder 1920-1940. Vi blev en grupp på åtta stycken och vi startade med en del teori och visning av tidstypiska bilder.

Förutsättningarna för fotografen på 20-talet var långt ifrån perfekta. Ljussättningen var mycket enkel därför att man helt enkelt inte hade några egentliga möjligheter att styra eller koncentrera ljuset. Större fotografer och andra konstnärer hade ofta en våning belägen högst upp i ett hus med stora fönster eller ännu hellre ett stort takfönster. Med hjälp av gardiner ökade eller minskade ljusinsläppet. Detta ljus är mycket platt och mjukt och där finns sällan några skuggor att tala om.

Bristen på ljus ger också effekten att slutartiderna blir långa och det visade sig i poserna hos modellerna. De log sällan (prova själv att le i en minut eller två) och med hjälp av händer vid ansiktet stöttade de sig. Bilderna ovan är nedskärpta istället för uppskärpta då optiken på den tiden var långtifrån lika skarp som idag. Efter det fick modellerna byta om och uppdatera sin make-up till det lyxigare 40-talet.

Modet påverkades mycket då 40-talet är en tid av krig och råvarubrist. Faktum är att klänningar och kjolar blev kortare pga. tygbrist och det fanns tom. lagar som styrde hur långa de fick vara. Nu hade dessutom den tekniska utvecklingen nått längre. Bilderna kunde fås skarpare och det gick att börja använda olika typer av fasta ljuskällor. En ganska tidstypisk detalj under denna period är skuggan under näsan som ska påminna om en fjäril, effekten av den sk. butterfly ljusättningen.

20-talet är ingen favorit för mig. Ljuset känns inte speciellt spännande, utan är ett enda täcke som sköljer över modellen vilket ger en brist på dynamik och framförallt dramatik. Ljus är för mig lika mycket en avsaknad av det samma. Ge mig då hellre 40-tal.

Avslutar med ett klipp från en gammal favorit, både film och skådespelare.
(http://youtu.be/Z3sXVxqDbFk)

Dela: