Beröring

Det är i ögonblicket som det händer. Den där andlösa tusendelen av en sekund där hud möter hud, tanke slår mot tanke, känsla föder känsla. Eller där något skrumpnar ner och bara dör. Det är just där jag vill stå med min kamera, det är i den utandningen jag vill vara. 

The decisive moment, det avgörande ögonblicket. Cartier Bresson var förstås mästaren, men det fanns och det finns säkert fler. För det är väl ditåt vi alla strävar? Mot den där avgörande tusendelen av en sekund. Punkten som förändrar någons liv. Antingen det sker genom att jag bara ser och iakttar, eller inuti min kamera.

Jag torrfotograferar ofta. Tar en massa bilder i huvet utan kameran. Lämnar den hemma eller kvar i fickan och öppnar bara ögonen på vid gavel och full bländare. För att träna mig förstås, på att se för att kanske nån gång lyckas ta BILDEN. Men också för att inte missa själva livet. Det som ständigt pågår där, runt omkring mig. Hela tiden. I stort som i smått.

London, Storbritannien

Barcelona, Spanien

London, Storbritannien

Paris, Frankrike

Och han skapade hunden till vår avbild

Var syns mänskligt beteende tydligast och i sina allra mest avskalade former? Jo, på hundutställningar.

Här kan vi inte bara ta ut dom kreativa svängarna utan även hänge oss åt en otyglad exhibitionism upphöjd till skönaste konst, kombinerad med såväl uppmuntrad som stipulerad rasism. 

Och jyckarna då? Jo, dom ställer förstås upp. Dom är ju våra allra bästa vänner.

Höst och vinter och Maier

Hösten fruktar och vintern hatar jag. Så jag måste tända små fyrar i mörkret. Ljuspunkter som säkert ska hjälpa mig vidare genom de svåra tider som väntar. Resor är ett exempel på överlevare. Och bra fotografer.

Så i november far jag ett veckoslut till Amsterdam. En fantastisk plats som påminner om att vi faktiskt föds som fria varelser och dessutom kan leva så. Och när det sen är som allra jävligast, i februari, så blir det Dominikanska Republiken för att fira bröllop. Inte mitt eget dock; det stod för snart 34 år sen.

Hopp finns alltså. Och igår upptäckte jag dessutom en fotograf, en kvinna, vars bilder omedelbart träffade mitt hjärta. Vivian Maier hette hon, och ni kanske vet precis vem jag pratar om? Fast det visste inte jag. Hon var en total nyhet för mig. Jag hade aldrig hört talas om henne.

Vivian Maier var en sann strövare. Hon arbetade som barnflicka i New York och Chicago och på sin fritid vandrade hon runt på stan med sin kamera och tog bilder. Mer än 100 000 negativ finns bevarade.

” I would describe her as one of those photographers that simply follows their own curiosities, wherever they lead. She didn’t have assignments or a specific agenda to promote; she was doing this for herself. That is the most interesting aspect about her intentions as a photographer,” säger hennes "upptäckare" John Maloof i en intervju.

Han ropade in en stor del av hennes produktion för några år sen på en auktion och har därefter vigt sitt liv åt att gå igenom hennes arkiv och skanna negativen. Han driver också en blogg om henne på: http://vivianmaier.blogspot.com/

Vill man titta på Maiers bilder - och jag lovar, det vill man - så finns ett stort urval på hemsidan.

Här kommer några av mina strövarkort, från Japan.

Hiroshima, Japan

Tokyo, Japan

Tokyo, Japan

Kyoto, Japan

Nara, Japan

Man måste vara modig

För att fotografera bra måste man våga. Tordas ta plats och utmana sin rädsla och blyghet. Känna att bilden faktiskt är värd lite magknip och obehag. Kliva ut på scenen utan att tveka, framträda i all sin skröplighet. Därefter våga ta ansvar och försvara sin handling. Stå för bilden.

Det finns en film med Daido Moriyama, en av mina stora inspirationskällor, där han avsöker Shinjuko i Tokyo. Han far fram som en setter. Han nosar utefter gatorna, sticker in skallen i portar och prång, rusar efter någon och trycker hela tiden av den lilla enkla automatkamera han håller i högerhanden. Då och då brinner en blixt av och på sin höjd hörs ett litet surr. Men knappast någon är medveten om att han just blivit fotograferad.

Smyga, säger någon föraktfullt. Det är fult, oärligt. Kanske det, men om det är priset för just den bild jag vill ta så är smygandet okej. Jag gillar bilder tagna i ögonblicket, precis i stunden, tusendelen innan medvetandet om situationen slår till och ruinerar tillfället.

Att jag sen måste vara beredd att visa upp resultatet och stå för det är en annan sak. Förklara varför jag ville avbilda just den gesten, den minen, den smekningen, den blicken. Och det är precis där som mötet oss emellan börjar. Mellan bilden och dess motiv, mellan motivet för den och handlingen.

London, Storbritannien

Paris, Frankrike

Stockholm, Sverige

Stockholm, Sverige

Stockholm, Sverige

Mänskans bästa vän ...

... är bilden. För bilden bryr sig inte om vem som tar den. Eller hur och med vilken kamera. Om den nu över huvudtaget är fotograferad och inte tecknad, målad eller bara tänkt och inbillad.

Fast vi utgår från att den är fotograferad. Då måste jag förhålla mig till den. Se den, utforska den, värdera den. Inte i guld men i någon annan valuta. Har den någon mening? Berättar den något? Eller är den bara stum, tom fyrkant?

Ja, i bästa fall innehåller den spår av näringsämnen. Men då tillvaron är nergödslad av bilder är det inte alltid lätt att upptäcka dom. När jag ser alla knäppare med mobilkameror och kompakter framför fejsen suga ut vartenda ögonblick dom inte upplever, misströstar jag om bildens betydelse. För senare behov, tänker dom kanske. Fast jag undrar jag. Allt pajlar ju bara upp sig i en enda stor, elektronisk köckenmödding som äter upp minneskort och hårddiskar.

Så hur kan vi vara bästa vän med slikt?

Jo, för att då och då slinker den igenom, BILDEN. Den som faktiskt talar till mig som min sanne och bäste vän. Den som innehåller en berättelse, en känsla, en realitet, en ärlighet -  även om den är påhittad.

Fotografier kan åstadkommas på tusen och ett sätt. För bilden är det fullkomligt ointressant hur. Den vilar i sig själv, oavsett kameramärke och brännvidd, beskärning och manipulation. Det är vad som finns inom ramen, kanterna, ytan och därunder som blåser in syret i dom.

Här är några jyckar och deras människor.

Malmö, Sverige

London, Storbritannien

Malmö, Sverige

London, Storbritannien

Berlin, Tyskland

New York City, USA