Strövarkort

En tämligen sextiårig mans strövande genom tillvaron. Ibland kanske med en kamera på magen

Naket och lite påklätt

Sommaren närmar sig finalen, även om den just denna helg uppvisar sena livstecken som får mina tankar och min längtan blomma upp igen. Jag minns stranden, solen, den heta värmen. Och jag funderar.

På stranden, hette den. On the beach. En film som jag var för liten att se när den kom en gång i tiden och som jag sen glömde bort. Tills jag upptäckte att den fanns att köpa. På nätet förstås.

Det är en dystopisk skildring av jordens sista dagar efter det tredje - och sista - världskriget. Romanen den bygger på är skriven av Nevil Shute och blev en bästsäljare under åren efter kriget, post-Hiroshima/Nagasaki på femtiotalet.

I de stora rollerna ses Gregory Peck, Ava Gardner, Anthony Perkins och Fred Astaire.

Konstigt nog blev jag lika berörd av denna nästan 50 år gamla, svartvita rulle som av Lars von Triers nygjorda skildring av tidens slut, Melancholia. För det är nåt visst med jordens undergång, eller hur? Det finns liksom inte så mycket mer att tillägga. Punkt. Finito.

Annars har arbetsveckan bjudit på en del av intresse. Besök på bårhuset till exempel. Fast mer om det tar vi en annan gång.

Playa del Ingles, Gran Canaria

Pamukkale, Turkiet

Malmö, Sverige

Tel Aviv, Israel

Barcelona, Spanien

Side, Turkiet

Malmö, Sverige

Malmö, Sverige

Postat 2011-09-24 16:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En Ackermansöndag

Det är en sån dag idag. En sån då man behöver sjunka ner i bilder. Inte nödvändigtvis såna man tagit själv eller ens såna man skulle kunnat tänka sig att ta. Men bilder. Där alla sinnen kan sänka sig ner i en sorts katarsis.

Som i en svart vak om vintern med iskallt vatten som piskar den nakna huden med en isande svetslåga. Som ger bilden av smärtan som inga ord kan få fatt i. Som Michael Ackermans bilder.

Jag sitter i soffhörnet och bläddrar i hans bok Half Life. Och jag kommer aldrig, aldrig mer att orka resa på mig.

Berlin, Tyskland

London, Storbritannien

Postat 2011-09-18 10:33 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gatufoto? Näe, folkbildning sa jag ju.

Jag vill känna närvaro av människor. Till och med en närvaro av en frånvaro om så är. Det är därför som jag vill ha med folk i mina bilder. Kroppsligen - eller själsligen. För man kan vara på en plats - fast samtidigt på en annan.

Visst kan man köra upp kameran i ansiktet på folk och få dom att se vettskrämda ut. Man kan be dom posera, att le tillgjort och inställsamt, eller se ut som om dom vore döende. Men bäst är ögonblicket innan dom blir medvetna. Sekunden innan medvetandet slår till, om att någon just snittat av deras uppenbarelse och låst in den i en kamera.

Det är det som gör kameran så fantastisk. Möjligheten att låna ett uttryck, lagra det på rulle eller kort och sen spara för att ta fram. Titta på ibland, visa andra.

Närvaron kan vara ett attribut. Ett gammalt plåster, en hammare, en trasig sko. Men den blir förstås intensivare om det finns hud under salvekvicket, en tumme under hammaren eller en fot i skon.

Så jag söker vidare efter närvaron. Efter ögonblicket. Sekunden. Bilden kommer som en snigel och försvinner som en blixt, säger ett gammalt pressfotografordstäv. Den kan vara värd att vänta på. 

Paris, Frankrike

Malmö, Sverige

Stockholm, Sverige

London, Storbritannien

Stonehenge, Storbritannien

Stockholm, Sverige

Sardinien, Italien

Postat 2011-09-16 07:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gatufoto? Njae...

Jag föredrar ju strövarkort. Låter lite mer anspråkslöst liksom. Friare och inte så dogmatiskt. Jag strövar och jag tar kort. Strövarkort alltså.

Fast det hindrar ju inte att jag strövar på gator och trottoarer, och om man ska vara petig är väl det här ett gäng gatufotografier. Så egentligen borde det kanske kallas för folkbilder. För det är ju människor på dom också. Och det är människorna som gör dom intressanta. Åtminstone för mig.

För jag vill gärna tänka mig en historia i varje bild. Ett stort eller litet ögonblick. En replik, en tanke, ett hot. Vad tusan som helst, bara det finns något att berätta.

Liten fransk by

New York City, USA

Tel Aviv, Israel

Berlin, Tyskland

Stockholm, Sverige

London, Storbritannien

Postat 2011-09-13 07:15 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Har jag talat om döden?

Döden, döden. Så inledde dom, Astrid Lindgren och hennes syster, när dom ringde upp varann på telefon. För att ha det avklarat liksom. Inte behöva röra det mer. Åtminstone inte just då. Och inte i det samtalet.

Fast jag tycker om döden. Näe, tycker om är för mycket sagt. Jag fascineras av döden. För döden bildar en naturlig spelplan. Scenen om man så vill. För livet. Precis som i en svartvit bild bygger tanken om liv och död på kontraster. Om ytterligheter som svart och vitt. Och om hela gråsskalan däremellan.

På något vis blir livet starkare av - eller i - dödens närvaro. Känslan av att jag lever hämtar sin näring i att jag är medveten om min kommande död, om allts ändlighet. Därför gäller det att leva på. Utav bara helvete!

Och där kan bildskapandet hjälpa till. För livet är minnen. Hågkomster av en tid som jag föreställer mig den att det var. Ända tills jag plockar fram dom gamla negativen, börjar kopiera upp dom och upptäcker att allt var helt annorlunda än vad jag trott. Att minnet svikit mig. 

En dag - endera dagen, inte långt från nu - ska jag arbeta mig ner till den nedersta kartongen i stapeln i källarförrådet. I hörnet, där alla negativpärmarna ligger. Alla tusentals minnen, dom allra flesta okopierade. Alla blinda punkter, dolda för världen. Endera dagen ska jag ....

Skär, Gotland

Palermo, Sicilien

Montparnassekyrkogården, Paris

Cognac, Frankrike

New York City, USA

Atlanta Zoo, Georgia, USA

Postat 2011-09-10 15:05 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa