Strövarkort 2.0

En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Det går mot kväll för Man Ray

För rätt länge sen, runt tjugo år skulle jag tro, skrev jag den här artikeln om fotografen och konstnären Man Ray. Jag hittade den för lite sen då jag röjde källarförrådet. Jag hade den inte digitalt sparad så det var bara att skriva in den igen och då upptäckte jag att den faktiskt var rätt charmfull. Så därför delar jag nu med mig av den. 

Mannen som sitter vid det första bordet till höger innanför dörren på Chez Alexandre, bakom den lilla baren, håller äntligen på att försonas med sitt liv.

Året är 1968, han har passerat sjuttio och närmar sig åttio. Han har börjat le, nästan helt utan vaksamhet eller misstanke. Hans runda ögon bakom stora hornbågar, den profilerat vassa näsan och en tjock caesarlugg får ansiktet att likna en ugglas och det förstärks av att han sitter med ryggen mot väggen och spanar ut över restaurangen. På stolen hänger en svart basker och under den skymtar silverkryckan på en promenadkäpp. Den amerikanska skjortan är pedantiskt knäppt ända upp i halsen där ett gult Texassnöre knutits i stället för slips.

På den blåvitrutiga duken står ett glas rött och där bredvid ligger ett nyöppnat paket Gauloises. Han höjer glaset och ser på kvinnan som sitter bredvid honom. Hennes breda ansiktes rena drag, den röda munnen som läppjar på vinet och de mörka ögonen som glittrar tillbaka mot honom över glaskanten.

De säger inte mycket till varandra, några vardagsord mest, men försäkrar le Patron att lasagnen var precis lika njutbar som alltid och vinet lika runt. För ett ögonblick är ugglan en kissekatt som spinner tungt i den sena lunchtimmen. En strimma sol letar sig in under markisen och sätter virvlar av rök och damm i rörelse i en solö ute på golvet. Mannen följer den optiska spiralen med blicken och gör en liten notering i bakhuvudet inför eftermiddagens arbetspass i ateljén på Rue Férou.

Men ännu återstår en god stund av lunchen. I eftertanke och kontemplation innan arbetet kallar, sluter han ögonen. Vinet, värmen och sorlet i lokalen söker honom för ett ögonblick och ger tankarna vingar som blir till minnen vilka dansar som de vill över Paris hustak med sina sneda kupor, vinda skorstenar och den lätta men tydliga stanken av tårgas i luften.

 

Han är inte längre Monsieur Man Ray utan en oformad Emmanuel Radnitsky. Inte längre sjuttioåtta utan tjugotvå. Paris heter Brooklyn och utanför hans låsta dörr ruvar mamma och pappa skräddaren, en syster och en bror. Alla försöker de se in genom nyckelhålet. Han hyssjar på sina bägge målarkamrater som gärna spänner rösterna lite för högt och lägger varnande fingret över läpparna mot den unga och alldeles nakna kvinna som poserar mitt i ringen som trions stafflier bildar.

För även om han är myndig så vet han att mamma aldrig skulle förstå eller acceptera att hennes som smutsar ner ett respektabelt, judiskt hem med nakna kvinnor. Sen må idealen vara hur höga och konstnärliga som helst.

Visst, det är brytningstid där en massa gammalt far genom luften och slängs på sophögen för att ersättas av nytt. Men så lång tid har ändå inte förflutit sedan kritiker och publik öste vrede och hivade löje över modernister som Rodin, Cézanne, Renoir och van Gogh. För att nu inte tala om den kludden Picasso som skälldes ut efter noter i spalterna.

Fast Emmanuel tillhör givetvis inte den skränande hopen. Tvärtom talar det nya direkt till honom, lyser upp hans inre värld och öppnar de nyfikna ögonen för en större och vidare tillvaro än den i immigrationskvarterens Brooklyn.

Fast någon lättvunnen erövring av den världen blev det inte och befrielsen från det ryska skräddararvet kom att ta sin tid. Den första skinnömsningen blev att göra sig av med det utländskt tungvrickande namnet. Man Ray var kortare och lät mer amerikanskt.

Det andra steget var att flytta hemifrån. Till Ridgefield, New Jersey.

- Det var öppet land utan några hus. Vi gick längs en väg ungefär en kilometer och kom till en skogsdunge. Till höger bland några träd kunde man se lite mer solitt byggda lantliga stenhus. Det liknade hur jag tänkte mig en konstnärkoloni, minns han femtio år senare.

Han kommer också ihåg luften och tystnaden, festerna och skratten, färgtuberna och dukarna. Och han ser porträttet av en sovande kvinna med halva huvudet i kudden. Ansikte är citrongult och han skrockar över hur oljelampan den gången spelade honom ett spratt vid färgvalet. Fast för Man Ray var det helt okej med ett gult ansikte. Den oskuldsfulle Emmanuel Radnitsky hade börjat blekna bort vid det laget.

Man Ray levde sitt liv som fri konstnär, som kartritare och som äkta man till kvinnan på porträttet. I verkligheten var hon inte alls gul utan blek och skön som silver. Hon hette Adon Lacroix och var belgiska med franska som modersmål.

Det var också hon som presenterade Man Ray för en fransk gäst, en lång smal man med skrattande ögon och reserverat sätt. Han talade ingen engelska, Man Ray ingen franska så de spelade tennis i stället. Man Ray räknade: Fifteen, thirty, forty, love. Varpå gästen artigt replikerade: Yes, yes, yes, yes.

Trots bristen på verbalt utbyte grundlades här den livslånga vänskapen mellan Man Ray och Marcel Duchamp. Han var redan en celebritet och berömd konstnär, både hemma i Frankrike och i New York. Med tiden lärde de sig varandras språk och tennismatcherna byttes ut mot schackpartier.

Smällen från en fransk assiett som rullar över golvet vid serveringsskänken skakar om i den amerikanska pastoralen och för ett ögonblick rynkar Man Ray ögonbrynen. Juliet som sagt något måste upprepa det. Hon undrar om det inte är dags att gå hemåt. Timmen börjar bli sen.

Han nickar och tar hennes arm då de kommer ut på gatan. Steget är inte så spänstigt längre, knäna gnisslar och promenadkäpparna har börjat bli allt grövre med åren.

Svalorna störtdyker runt de ljusgröna lindarna och mellan kullerstenarna på Place St. Sulpice studsar kvittrande gråsparvar. Han tar ett djupt andetag och smakar på Paris, försöker minnas sötman han kände då Duchamp välkomnande honom vid Gare St. Lazare den 22 juli 1921.

Att måla, att skapa och fylla den tomma duken med bilder, det var vad Man Ray var ämnad för. Åtminstone om han själv fick skriva manus. Omvärlden var dock inte lika överens med honom.

Och att marknadsföra en konstnär som otåligt hoppade från gren till gren, träd till träd, skog till skog var inte så enkelt för de gallerister som gick med på att ställa ut hans tavlor. Han bytte still som andra bytte skjorta och hittade ständigt nya marker att utforska. En av dem var fotograferandet.

Man Ray skaffade sin första kamera för att göra reproduktioner av sina målningar. Snart visade det sig att han hade en alldeles naturlig insikt i ljusets hemligheter och att omvärlden, till hans förtret, hellre tog till sig den än hans målande.

Ankomsten till Paris var väl förberedd av Duchamp som krattat manegen för sin vän och som presenterade honom för alla som räknades i den kulturella världen. Man Ray mötte värme och respekt och konstaterade att han kommit hem.

Den 3 december, en blöt och isande kall dag, var det vernissage på hans första utställning på Libraire Six. Trettiofem målningar trängdes på väggarna, många kom, såg, trängdes och dunkade hans rygg. Men ingenting såldes.

Så efter en utsvävande lunch med kompositören Eric Satie, en av få i kretsen som talade utmärkt engelska, dök Man Ray in en lumpbod och rotade fram ett strykjärn och en ask nubb. En limtub fick han låna av handlaren och inför dennes skeptiska blick skapade han Cadeau (Gåvan); ett strykjärn med nio fastlimmade nubb på den flata sidan. Ett objektet som kom att göra stor succé på Libraire Six innan det en dag försvann spårlöst.

 

Man Ray och Juliet har hunnit fram till porten i muren på Rue Férou och han låser omsorgsfullt upp de tre låsen. De stiger in i ateljén och han känner den inre friden, den som alltid slåss med en oförklarlig rastlöshet. Känslan falnar när han sjunker ner i en fåtölj och tankfullt betraktar Juliet som samlar ihop sina saker för att gå och handla. Han hör henne klackar smälla mot golvet och konstaterar att hon ännu bevarar dansösens muskulösa kropp. Han sluter ögonen.

 

Innan han såg henne på caféet kände han av hennes närvaro. Och att han sen upptäckte henne berodde på att han hörde henne.

Hans franska var ännu rätt rudimentär men fula ord kände han igen. Att de var så många och kunde sägas med så mycket gift i rösten hade han dock ingen aning om.

Alla samtal i lokalen hade tystnat under störtfloden av invektiv och förorättad stolthet som flickan vid bordet i hörnet vräkte över den sure servitör som under försök att upprätthålla ett uns auktoritet viftade  med sin runda plåtbricka över huvudet.

- Vem är det där? undrade Man Ray.

- Men känner du inte Kikki? Alla målares älsklingsmodell! svarade hans sällskap förvånat.

Kikki föddes inte som Kikki utan som Alice. Alice Ernestine Prin, oäkta dotter till typografen Marie Prin och hennes älskare, kolhandlaren Maxime Legros.

Marie tycket inte om sin dotter och gjorde därför som hennes systrar gjort före henne: lämnade sin oäkting hos mamma som redan hade fem ”kärleksbarn” att ta hand om. Men även om mormor var fattig så var hon stolt och satte en ära i att uppfostra ungarna efter bästa förmåga.

När Alice fyllde tolv kom det ett brev från hennes mamma som påpekade att det blivit hög tid för ungen att lära sig jobba och att hon därför borde komma till stan där gatorna polerades varje kväll. Det lät nästan för bra för att vara sant!

Och visst var det så. För om gatorna polerades berodde det på att man inte hade någon annanstans att ta vägen och därför lät sina slitna sulor polera gatstenarna.

Fast Alice hade något att tillföra Paris: sin skönhet. Hon var sällsynt vacker. Och skönheten började längst inne, någonstans i själens djupaste gömmor och fortsatte ut i den vita, släta huden, de fina lemmarna, de glittrande ögonen, den fylliga munnen och det svarta håret som lockade sig så lustigt vid tinningarna. Det var inte underligt att konstnärerna, ständigt på jakt efter skönhet, fick upp ögonen för den unga flickan och upphöjde henne till favoritmodell. Farväl Alice, välkommen Kikki från Montparnasse!

Man Ray känner hur han darrar i hela kroppen. Han kan inte ta ögonen från Kiki som stolt och med tillbakakastat huvud reser sig upp, placerar ena benet på stolen och det andra på bordet. Så står hon ett kort ögonblick, upphöjd som en gudinna på bordsskivan innan hon med fladdrande kjol och smattrande klackar lämnar lokalen.

Man Ray far upp, rusar efter och fattar hennes arm, stammar på usel franska fram en inbjudan att göra honom och hans väninna sällskap. Kiki mäter med blixtrande blick den lille mannen framför sig. Han är nästan huvudet kortare än hon men de intensiva ögonen och det tjocka, svarta håret attraherar henne. Den mörka vreden rinner av och hennes leende fäller Man Ray nästan raklång på golvet. Munnen är alldeles torr och han har svårt att låta så myndig som han skulle vilja när han befaller den snipige kyparen att servera hans goda vän Kikki ett glas.

Eftermiddagen övergår i kväll. Trion äter en utsökt middag på La Rotonde och bestämmer sig sedan för att gå på bio och se Eric von Stroheims Folie des femmes. Men Man Ray ser ingenting av filmen. Han tittar hela tiden på Kikkis ansikte som ömsom lyser vitt, ömsom svart i det fladdrande skenet från filmduken. Som en förälskad tonåring söker han hennes hand i mörkret.

Dagen därpå ska han fotografera henne. Hon har visserligen protesterat, hävdat att fotografi inte är en konst, men med hjälp av Maries försäkringar om Man Rays allvar och konstnärliga hängivenhet har hon gett med sig. Fast hon varnar honom för en kroppslig skavank som kommer att göra hans bilder fula.

Darrande fumlar han med sin kamera medan hon klär av sig bakom en skärm. Så står hon inför honom, skylande sig med händerna som en liten flicka. Man Ray far med blicken över hennes nakna kropp, letar efter den förfulande blessyren men ser bara skönhet. Den vackraste mest perfekta kropp han skådat. Så tar hon bort handen hon dolt sitt sköte med och säger med ynklig röst:

- Ser ni nu då, det här kan aldrig er kamera göra någonting åt!

Hon har inte ett hårstrå mellan benen, det växer helt enkelt inte vad hon är gör, bekänner hon. Man Ray svarar allvarligt att det bara är bra för sånt hår godtar inte censuren.

Särskilt många bilder lyckades han inte ta denna dag. Kikkis skönhet påverkar honom alltför mycket och när laddningen blir för stark ber han henne klä sig igen och bjuder ut henne på middag. Dagen efter kommer hon tillbaka till hotel des Ecoles och de gör ett nytt försök.

Han sitter på sängkanten och ser henne än en gång ta av sig kläderna men i stället för att ta fram sin kamera bjuder han henne med handen på överkastet att sätta sig bredvid honom. Han vågar knappt röra vid henne, är rädd för att bränna sig på hennes heta hud, men han vänder sitt ansikte mot henne och hon besvarar hans kyss. De stiger inte ur sängen på många, många timmar.

Senare, i det tidiga morgonljuset, ber han henne flytta in hos honom.

- Jag är ingen amerikansk miljonär som ni verkar tro, men jag kommer att dela allt jag äger och har med er, säger han.

Kikki smeker sin lille älskare, kysser hans bruna skinn och viskar:

- Så får det bli! Jag flyttar hit i morgon. Jag älskar dig, Man!

 

Man Rays av leverfläckar prickade händer, darrar. Han fryser lite, drar en pläd omkring sig. Ljuset har börjat falla i ateljén och han ser ut genom takfönstren, mot himlen som djupnar i blågrått.

Han tänker på sex åren tillsammans med Kikki. Och även om han älskar Juliet, har älskat flera andra kvinnor, så bränner fortfarande Kikki i hans minne.

Hans minns de våldsamma grälen på caféerna och de ljuva stunderna av försoning efteråt. Han känner köttet slitas av benen av sin rasande svartsjuka men lindrar smärtan i doften från hennes hår.

Han såg Kikki för sista gången ett kvarts sekel tidigare. Tillbaka i Paris 1951 efter en av kriget tvingande exil i Amerika. Han var nygift och stolt och vid sidan av Juliet såg Kikki ut som ett gammalt raggigt troll. Hon hade blivit fet, var sjuk och utblottad och skulle snart hon dö.

Han kom inte till hennes begravning. Orkade, kunde eller ville inte. Men nu, så här i skymningen, känner han hennes närvaro och han hör när han vill hennes mörka röst sjunga de fräcka sångerna till publikens bifall på Jockey Club.

Det går mot kväll för Man Ray. Blicken söker långsamt av föremålen i den dunkla ateljén. Visserligen är det som fotograf han firat sina triumfer. Alla giganterna poserade ju för honom. Joyce, Pound, Picasso, Dali, Giacometti, Brancusi, Matisse, Hemingway, Gertrude Stein. De ledande modemagasinen betalade också väldigt bra för hans bilder.

Han gjorde filmer. Var en självklar medlem av dada och surrealisterna. Objekten som följde på strykjärnet med nubbarna blev fler och bejublade. Och hatade, stulna och förstörda.

Ändå kan det inte hjälpas. Där sitter en tagg i hjärtat på honom att hans måleri aldrig riktigt tagits på allvar. Hans kärleksbarn, så vårdat och så omhuldat av honom själv genom årtiondena.

Visst ställs tavlorna ut. Visst erkänner konsthistorien honom som en föregångare inom den moderna konsten. Men han blir inte fri känslan av att det han helst velat ge har ingen velat ha. Tvärtom skriker alla efter det han tar avstånd ifrån. För foto ät inte konst. Det upprepar han envist, maniskt. Och längesedan döda röster viskar på bruten engelska i hans öra och försöker tämja skräddargesällen han aldrig blev.

Men nu, då det kvällas för Man Ray, är det som att ilskan och besvikelsen börjat rinna av honom. Som om han äntligen släpper efter lite. Han kan till och med erkänna att hans rayografier, de kameralösa fotona av föremål lagda direkt på fotopappret, och några av porträtten, kanske inte var så tokiga. Samtidigt syns ju hans målningar allt oftare, allt generösare exponerat på utställningar jorden runt. Så har han väl börjat försonas med livet då?

Långt borta hör han hur nyckeln rasslar i låset, hör Juliets glada rop bortifrån dörren och han ler lite nyvaket mot henne. Menar att han nog slumrade en stund. Att det inte blev spå mycket arbetat idag.

Hon sätter sig på armstödet bredvid honom och smeker honom lätt över nacken. Han drar djupt efter andan och lyssnar ut mot den parisiska kvällen som så småningom ska övergå i natt. Vinden som svepte in med Juliet är nu fri från tårgasstank och han hör bara lugnet och tystnade ute i gränden.

Han har ännu åtta år kvar att leva. Åtta år för sig själv och sina tankar. Åtta år av allt mer uppmärksamhet och ökande uppskattning, inte minst från de unga. Från dem som nyss slängde gatsten på polisen och som ville störta det gamla ner i gruset.

Rätt sent om morgonen en novemberdag 1976, dog Man Ray. Han somnade lugnt in i sin säng i ateljén på Rue Férou, 86 år gammal.

Några dagar tidigare hade han pratat i telefon med sin systerdotter på andra sidan Atlanten och förklarat de pipande konstiga ljuden som störde dem på linjen:

- Lyssna Naomi, hade han sagt. Hör! Det är ålderdomen som låter. Den som man inte kan göra något åt.

Postat 2012-07-23 11:24 | Läst 1438 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera