Vi måste tänka på börnen

Eller hur det nu var drottningen uttryckte det. Fast vad hon än sa, så hade hon rätt. Ungarna är framtiden. Och nu när jag har blivit dubbelfarfar känns det än mer angeläget att tänka framåt.

Inte så att jag plötsligt blivit den mest miljö- och klimatmedvetna 62-åringen på planeten. Även om jag cyklar mer än kör Alfa (som har nåt fel på kylaren). Näe, det handlar mer om att se barnen för det de är: små människor som ännu inte blivit alltför desillusionerade.

Visst, jag såg mina grabbar när dom var små. Samtidigt ser jag Stella och Sigge, barnbarnen alltså, på ett annat sätt. Det är dom som ska bära minnet och mina gener vidare in i framtiden. Snart är min stund på jorden förbi och då finns bara barnbarnen kvar att hoppas på. Att dom nån gång ska minnas sin gamle farfar och kanske berätta nån liten lustighet han sa eller gjorde då, i början av tiotalet, när dom var små människor.

Jag tycker om att plåta barn. Så det gör jag ofta när andan faller på, varhelst i världen. Barns ögon berättar, precis som djurens, väldigt mycket om oss andra. Om oss som nämner sig vuxna och mogna människor. Deras blickar talar om tvivel, ibland om skräck och inte sällan med skepsis. Och jag säger bara det, den som släcker tilliten i ett barns ögon, begår det skändligaste av alla brott man kan begå!

Bardolino, Italien

Tel Aviv, Israel

Side, Turkiet

New York, USA

Berlin, Tyskland

Istanbul, Turkiet

Palermo, Sicilien

Karlar bakom glas

Att vara man är som att leva i ett terrarium. Potentiellt livsfarlig betraktas man utifrån med ständig misstro. Killar, grabbar, gubbar, gossar. Alla är vi vandrande bomber som bara förväntas explodera i vilket ögonblick som helst.

Visst, det finns missfoster, men de är av bägge könen. Fast medieversionen är den att det bara är vi som har en X- och en Y-kromosom som är fatala. X + X står för dom mjuka värdena.

Här kommer ett litet gäng som jag för säkerhets skull satt bakom glas. För alla att betrakta utan någon som helst fara.

Kvinnor som går på gatan

Man ser dom överallt. I London, Tokyo, New York, Palermo, Istanbul. Kvinnor, damer, flickor. Man ser även män förstås. Pojkar, herrar, killar. Fast det är inte dom det handlar om just här och nu.

Så här på blanka lördagsförmiddagen tänkte jag visa bilder av kvinnor som jag sett. Ute på gatan, på trottoaren och vägen. En annan dag blir det säkert killarnas tur.

Frånvaro är också närvaro

Jag gillar människor. Kan sitta på ett café och kolla in folk som passerar på trottoaren i timmar. Fantisera, måla upp och konstruera livsöden dom jag kollar på aldrig varit i närheten av. Låta dom spela roller som skulle få dom att rodna eller bli förbannade om dom visste. Fundera över var dom kommer ifrån och vart dom är på väg. Hur dom lever och hur dom ska dö.

Fast frånvaro av människor kan också vara spännande. Den understryker ju deras närvaro för vi sätter ständigt spår och avtryck i tillvaron. Sådana kan också vara kul att stoppa ner nosen i och följa. Och fotografera.

Faktum är att en sån här serie bilder är en berättelse om någon. Fast om vem?

Åsnerövar

Jag ska bekänna en sak: jag gillar inte naturfotografering. Kan helt enkelt inte tända på orrspel och älgar i morrondimma. Eller fjälltoppar och storskog i motljus. Inte för att jag ogillar naturen. Tvärtom. Jag älskar allt som växer och gror och fåglar som låter. Men jag vill uppleva dom. IRL så att säga. Utan kamera.

Nu finns det ju en massa kunnande bland naturisterna som imponerar. Många har verkligen alla megapixlar i sensorn och vet hur ett skärpedjup ska dras med en 1000 mm. Men tyvärr, motiven lämnar mig iskall.

Fast det hindrar inte mig från att plåta djur när det faller sig. Djur som på något sätt står i relation till oss människor och därför berättar någonting om vår märkliga världsbild. Och dom djuren finner man lite varstans i världen.

Så såg jag exempelvis åsnerövarna i den lilla staden Mijas i Spanien, kamelen i Egypten och jycken i Paris. Och dom andra lite varstans.