Strövarkort

En tämligen sextiårig mans strövande genom tillvaron. Ibland kanske med en kamera på magen

Två rullar Tri-X, en engelsk badort och lite Faulkner

Det var på sjuttiotalet, slutet av. Vi åkte blå folkabuss runt England på sommaren. Hustrun var gravid i sjunde månaden och vi sov och åt i bussen. Vi var unga och mycket lyckliga. 

Därför kändes kontrasten stor när vi kom till Clacton by-the-Sea. En slumrande badort vid ostkusten som mest drog till sig pensionärer med ena benet i graven. Åldringar som  idkade brittiskt strandliv av traditionellt slag. Här lusade livet sig fram och stod lika stilla som tiden i en klocka vars fjäder smällt av.

Jag drog iväg ett par Tri-X när vi traskade runt i stan, soppade dom senare när vi kom hem och glömde bort alltsammans. Det anlände  ju snart smått i huset och vem orkade bry sig om engelska panschisar då?

För några månader sen röjde jag runt i förrådet och hittade några gamla negpärmar. I en av dem satt bladen från Clacton och nu var dom lite roligare att titta på. I augusti fyller för övrigt sonen 34 så det är enkelt att datera dom: Juni 1979.

You cannot swim for new horizons until you have courage to lose sight of the shore.

William Faulkner

Postat 2013-05-30 14:52 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Hon sa: Jag läser Kerouac...

... Jack Kerouac, har du läst honom nån gång? Jag sa nä, men ha'ru lust att hänga me på lite stillsamt hålligång?

67, 67. Om nån minns? 

Jodå, det fanns en tid när han betydde nåt i mitt liv. Massor faktiskt. Den där brytningstiden runt studenten, de postgymnasiala dagarna när frihet stavades FRIHET och betydde precis allt. Och visst förmår han fortfarande att väcka minnen från fornstora da'r till liv. Allt medan den vita mössan gulnar  på vinden och förtärs av malen.

Numera är det mer av det eftertänksamma än det kringflackande som attraherar mig. Tystnaden, den där slutna blicken, minnet av bestigningen av berget snarare än själva klättringen. Och frågan, den som ständigt återkommer, är: Var det inte nåt mer?

Because in the end, you won’t remember the time you spent working in the office or mowing your lawn. Climb that goddamn mountain.

Jack Kerouac

Uppe i tornet, Malmö

På museet, New York

På playan, Malmö

På gatan, Stockholm

På gång, London

På gatan II, Stockholm

Postat 2013-05-29 10:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Eller som Henry Miller brukade säga

Det finns så mycket som är gott att tänka på. Så många saker att fjutta fyr på uppi skallen för att få lite fason på levandet. Och jag anser nog att livet det ska levas medan det lövas, om man säger så. 

Eller som Henry Miller uttryckte det samma år som jag föddes:

Develop an interest in life as you see it; the people, things, literature, music - the world is so rich, simply throbbing with rich treasures, beautiful souls and interesting people. Forget yourself.


London
Stockholm
Paris
Postat 2013-05-28 11:09 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Det har börjat röra på sig

Lämnade in ett av mina kamerahus till Schönherrs igår för sensorrengöring, blåste rent ett par andra hus från vinterns samlade damm och ytsmuts samt bläddade lite bland gamla bilder för att fundera över hur jag ska kunna ta några nya.

För det ju så att varenda bild jag exponerar redan finns där inuti skallen. När jag väl höjer kameran och trycker av betyder det bara att jagsett den. Äntligen känt igen och hittat den.

Bilderna kommer till inuti hjärnan. Kameran är det fantastiska redskapet att kommunicera det med andra människor - och med sig själv.

Jag funkar så har jag märkt, att jag ser bäst i främmande miljöer och det är något som jag måste jobba på. För det är i närområdet som det lockande  finns, det som jag kommer att sätta störst värde på i framtiden och som jag vill bevara. 

Så det blir till att börja gå omkring med en kamera för att vara beredd. Problemet är bara att jag ännu är en (ibland) hårt arbetande man och att kameran då är i vägen. Å andra sidan är dom ju rätt små och oansenliga numera så det kanske funkar ändå. Det gör det ju för Moriyama.

Här är några av dom gamla bilderna som jag tittade på igår:

Hår i Rom

Napp i Palermo

Konsten finns där ute, Moma, New York City


Som en spegling av varandra, Nara, Japan

Solbadare utanför S:t Pauls i London

Postat 2013-05-17 10:36 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Jag gillar visst kameror!

Om nu någon skulle fått för sig något annat: kameror är toppen tycker jag. Att jag skulle älska dom är väl att ta i, men jag gillar vad man kan göra med dom. Och jag skiter i vad det står på dom.

Jag trodde i min enfald att det där onanistiska draget som fanns på fotoskolan på sjuttiotalet, att sitta ett gäng och pilla och talla på diverse tyska och japanska och en och annan svensk smälla skulle gå över. Men det verkar som att jag hade fel. Pillandet och tallandet bara fortsätter. Kanske accelererar det till och med.

Men i grunden är kameran förstås en alldeles makalös manick. Ett magiskt verktyg för oss som inte med hjälp av en penna eller ett ritkol kan återskapa det våra ögon och vår hjärna ser. 

Fast det är lite absurt att själva maskinen får så stort utrymme i diskussionerna. Inte berättar jag vilken sorts dator jag skriver det här på, vilka skor jag gick till jobbet i eller om jag föredrar Zoëga framför Löfbergs Lila.

Men så fort man publicerar ett enda litet kort så ska det stå vilken kamera, optik, bländare och brännvidd man använt. I varenda text om nya modeller redogörs för brus och pixlar till förbannelse. Och försöker jag avyttra en överbliven digitalsmälla på nätet, är den osäljbar om jag inte kan klämma ur mig hur många exponeringar den gjort? Vem bryr sig? Egentligen?

Priset togs när jag för ett tag sen sålde en filmdriven, mekanisk kamera och fick den frågan: hur många exponeringar har den gjort? Jag struntade i att svara.

Om man betänker att några av historiens främsta dokumentationer av mänskligt liv gjorts med primitiva lådor där varken ljusstyrka eller exponeringstid kunnat stoppa visionären under skynket, så blir det lätt löjeväckande med allt prat ifall det verkligen går att använda den nya lilla Nikonkameran med sin pyttesensor eller ej. Och räcker nya Fujin eller måste man investera i en Leica?

Två av sextio- och sjuttiotalets främsta bildprojekt genomfördes med Canons lilla halvformatare Dial, närmast att betrakta som en leksakskamera. Det var Walter Hirschs Londonreportage taget under en enda dag, den 13 april 1968 och Jacob Holdts Amerikanska bilder 1977. Båda fotograferna SÅG något och de använde den kamera som stod till förfogande för dem. Och de skapade fotohistoria.

För att nu ingen ska tro att jag är besatt av missionen att dissa kameramarknaden och glädjen över att få pilla och talla, vill jag berätta att den här bilden är tagen med en japansk digitalkamera, processad i en amerikansk dator och upplevd under gråkall Londonhimmel i påskas. 

Den gyllene masken, Islington, London.

Postat 2013-05-14 08:46 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa