Strövarkort

En tämligen sextiårig mans strövande genom tillvaron. Ibland kanske med en kamera på magen

Ett lite råare uttryck

Ibland blir jag så trött på det perfekta. På en okornig värld i knivskärpa. På en blankpolerad yta som sitter som en perfekt fixad slipsknut. Ja, trött på själva slipsen också för den delen - även om jag alldrig nyttjar någon.

Jag tittar på mina bilder och ser mest ordning och reda, löning på freda'. Måste det vara så bara för att man använder en kamera som verktyg till att avbilda världen omkring sig?

Näe, det är klart att det inte måste. I den nya Cartier-Bressonboken ser jag att ytan mycket väl kan vara ruggad och omskakad. Skärpa är inte bara ett borgerligt påfund utan också en chimär, ett hinder och en vägbom mellan min inre syn och det som faktiskt finns runt omkring mig.

Därför är det lite patetiskt att jag sitter här och drar i reglagen på Silver Efex Pro för att få till en ruffig kornighet på korten jag knäppt med min super-duper-massor-av-pixlar-kamera. På mina gamla repiga Tri-X-neg fick man ibland korn som gråsparvar och en grafisk kontrastverkan som tillsammans med Brovira 6 gjorde bilderna svartvita i stället för gråskaliga.

Men allting har sin tid och sina uttryck. Idag var det en sån där dag när jag kände för ett lite råare sådant.

Paris

London

London

ParisLondonÖstberlin, november 1989

Postat 2014-04-30 07:06 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Porträtt av folk på gatan - eller våldtäkt av dom?

Porträtt av folk man bara stöter på - på gatan, i en affär, vid en pyramid - berättar det egentligen något om dom? Jag menar, blir det till nåt mer än bara en snabb registrering av deras yta?

Jag har inget riktigt svar på den frågan, men jag tycker att man bör ställa sig den som fotograf. Anledningen är att det finns så mycket gatufoto som gör anspråk på djup och konstnärlighet bara för att bilderna just är tagna i rappet, utan att fotografen känner personerna på bilden.

En av dom där upphöjda plåtisarna är Bruce Gilden. Han överfaller folk på trottoaren och bränner av en blixt rätt i fejan på dom. Resultatet blir förstås bilder på folk som ser skräckslagna, halvknäppa eller förbannade ut. För det har Gilden rosats och han ska snart hålla en workshop på Fotografiska.

Själv har jag väldigt svårt för Gildens typ av fotografi och jag är rädd för att det bara spär på svårigheterna med att fotografera okända om allt fler sätter blixtkanoner i nunan på dom. Alla måste ju få ha rätt till sin frizon.

Det är så lätt att förvränga människor och deras utseenden. "Titta vilken tjock gubbe! Honom måste jag ha en bild på." "Kolla den där tantens roliga frisyr. Plåta!" Ja, ni vet jag menar.

Men plocka fram respekten. Använd din mänsklighet, känslan för humanism. Då kanske varken den feta magen eller risiga frisyren är så kul. Då kanske ett ansikte, en blick, ett uttryck är mera spännande än aldrig så grimaserande människor på New Yorks trottoarer. Och du kanske får till ett möte som blir till något mer: en kontakt.

Bilderna är från London, veckan före påsk.

Postat 2014-04-29 07:20 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

London är en röd stad - och lite blå

Alla platser har en färg. Ja, dom har förstås flera, men en färg dominerar och gör stan gul eller blå, grön eller röd. Eller nån annan nyans för den delen. För att plåta det måste man använda färg, hur mycket man än är en gråskaleperson. Fast det fixar ju den moderna kameran galant.

Och ibland slår den till, färglusten. Då vill jag ta ut svängarna så det ryker.

London har alltid varit en röd stad. Inte bara för att Karl Marx ligger på Highgatekyrkogården, utan för att uniformer, nunor och brevlådor rockar i rött. När man vandrar gata upp och gata ner behöver man inte leta rött. Ibland dominerar det, andra gånger är det en detalj, en accent.

Solen öste ner under den påskvecka som gick vilket hjälpte till och fick det röda att lysa än rödare. In vibrant, living colours, som dom brukade säga i Hollywood.

Postat 2014-04-28 10:40 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Par om par. Kärlek på Londons gator.

Jag vet inte om det är våren. Eller är det kanske alltid så, att kärleken är extra tydlig i London? För eftersom livet där är ett ständigt brusande Niagara, blir de små öarna av innerlighet och stillhet extra klart framträdande.

En hand som smyger sig in i en annan hand. En blick som söker sin motpart. Ett leende som tänder inte bara ens känslor utan världens.

Ibland tycker jag att det mesta av det saknas i Stockholm numera, om det någon gång funnits. I denna zombiestad går folk runt med näsorna tryckta ner i sina mobiler. De varken hör eller ser, inte ens sina egna barn när de försöker påkalla uppmärksamhet.

Fast nu är jag nog orättvis. För visst vimlar även London av zombies och visst finns det kärlek också i Stockholm. Det gäller bara att se den. Men då kan man behöva höja blicken över telefonens kalla skärm för ett ögonblick.

Nu tar jag helgledigt. Jag har något mycket viktigare att ägna helgen åt än att blogga: mina barnbarn Stella och Sigge. Och jag lovar, mobilen kommer att ligga i fickan och vara inställd på ljudlöst ända tills måndag morgon.

Postat 2014-04-25 07:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ny tungviktar-bibel om Cartier-Bresson

Precis när du trodde att allt var sagt och visat, så kommer den: den 2,6 kilo tunga monografin över mästerfotografen Henri Cartier-Bresson.

Praktverket, för det är ett sådant, publiceras i samband med den första stora utställningen om HCB i hemlandet Frankrike sedan hans död 2004. Den öppnade på Centre Pompidou i februari och håller på till den 9 juni.

Att döma av denna tunga kluns är det bara att packa och dra till Paris, för det här verkar vara den optimala presentationen. Jag har bara hunnit nafsa lite lätt på den ännu - boken låg och väntade på mig när jag kom hem från London - men jag har alla skäl att tro att den kommer att få ligga framme länge på mitt nattduksbord och störa nattsömnen.

Många initierade texter innehåller den och desto fler bilder. Många av dom är nya för mina ögon och viktiga pusselbitar till helhetsbilden av HCB.

Redan från början stryks det under, det som han själv alltid betonade: vikten av komposition och geometri. Eller som han sa: "I början var inte alls ordet. I början var geometrin".

Det finns otaliga exempel i boken på detta, om hur det gyllene snittet fungerar för att ögat ska kunna se med optimal balans.

En annan sak jag fastnat för är den sista perioden av Cartier-Bressons liv, den innan han la Leican på hyllan och tog upp sitt tecknande igen. Det brukar hävdas att den är tråkig och rätt betydelselös i förhållande till mästaråren på 40- och 50-talet. Det tycker inte jag. Kanske beror det på att jag själv är i samma ålder nu som han var då, när han började rikta kameran mera inåt i stället för mot världen runt omkring.

Det verkar vara så nämligen, att när man passerat 60 så får de inre värdena allt tyngre och större vikt. Visst, man kan väl fortfarande röja runt i tillvaron ibland, men annat blir mera betydelsefullt. Lågan börjar sakta skruvas ner helt enkelt.

Att hitta fram till det och sen skildra det i bild är en stor utmaning. Men också en alldeles ny drivkraft.

Postat 2014-04-24 06:18 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 Nästa