Är detta gatu- eller trottoarfoto?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag gillar hår. Åtminstone på bild.  Nåja, det är kanske inte så tokigt i verkligheten heller. I vilket fall som helst gör det sig bra på bild.

Sprang ikapp några kalufser som kändes lite extra på Londons trottoarer. Frågan är väl ifall det här kan kallas gatufoto? Eller är det trottoarkort?

Jag struntar förstås högaktningsfullt i vilket. Detta är hår-pix helt enkelt. Från London.

Gatufoto? Up yours!

Det är inte alla som gillar att hamna på bild. Att få en kamera upptryckt i fejan bara för att man råkar gå på gatan kan vara ytterst irriterande.

Mitt allmänna intryck är att folk i gemen blivit allt mer misstänksamma mot fotografer. Särskilt mot äldre män som det ju är legitimt att misstänka för allt, från pedofili till folkmord.

Men det känns också allt mer som att det ger rätt lite att smyga runt på stan och jaga bilder, antingen det är i Stockholm, Bollnäs eller London.

Jag har aldrig gillat de där statiska kolla-jag-vågade-knäppa-ett-kort-på-den-här-farliga-snubben-bilderna. Det är därför som jag aldrig kallar mig gatufotograf. Jag strövar, jag fotograferar. Ibland på gatan, ibland nån helt annanstans. Jag är intresserad av människor och avtrycken dom sätter i tillvaron. Då och då hittar jag dom på en trottoar. Då tar jag bilden. Ibland först och frågar (kanske) sen. Andra gånger efter att ha socialiserat och snackat en stund.

För fotografi handlar om gemenskap. Om att prata med och möta människor. Att kanske förstå vem man själv är lite bättre. Bilden man (kanske) tar blir en sorts bonus. Och många gånger är spåren efter den där farliga snubben mer intressanta än han själv

Just den här killen i London verkade först inte vidare förtjust över att bli plåtad. Fast sen garvade han brett när vi möttes. Och tjejen fnittrade. Det blev till ett sorts möte.

Och i London mötte jag en världsberömd fotograf

På en världsberömd fotografs utställning i London stötte jag ihop med ett av hans motiv: en annan världsberömd fotograf.

Det var på David Bailey's pågående utställning Stardust på National Portrait Gallery som en av dom han plåtat plötsligt dök upp genom en sidodörr. Bruce Weber, nästan lika berömd som Bailey själv, visades tillsammans med hustrun Nan Bush runt av en kostymklädd dignitär från museet.

Iförd sin karaktärisktiska blåa snusnäsduk på skulten och en jacka med sina initialer på, travade han runt och kollade fryntligt in kollegans verk. Och när han kom till bilden av sig själv tillsammans med sina golden-jyckar passade jag på.

Det råder strängt fotograferingsförbud på utställningen men det var ingen som protesterade när jag bad att få ta Webers bild framför Baileys bild av Weber. Även om kostymnissen grymtade till lite.

Fast Bruce själv log och poserade nöjt. Och gjorde därmed min dag som man säger.

För övrigt är utställningen en upplevelse man inte får missa om ens vägar går över London. Till den 1 juni håller den på.

Nu tar jag en liten paus

Ibland tröttnar jag på mig själv. På min egen röst och på mina bilder. Då behövs ett break. Att hänga nån annanstans ett tag. Så är det nu.

Om en vecka drar jag till London och där saknar jag uppkoppling. Så för att vänja mig vid det tar den här bloggen ledigt redan denna vecka.

Ha det gott så länge. Ses när vi råkas igen.

Flera franska kort med Tri-X och Silvern

Det blev några fler pix över av gårdagens från den franska byn. Några av dom hade jag aldrig själv sett förut. Det blev helt enkelt aldrig så att jag kopierade dom då det begav sig. Man klickade - och glömde bort.

Det är min erfarenhet från den gamla filmtiden, att rullar ofta bara blev liggande. Antingen oframkallade eller också soppade fast instoppade i negativblad i en pärm för bortglömning. Det var ju jobbigt och dyrt att kopiera och göra bilder.

Där tycker jag också att det digitala är dåtidens teknik överlägsen. Inte bara för att bilderna blir skarpare, har bättre kontrast och går att ta i obefintligt ljus. Numera har jag dessutom mina kort i datorn i samma ögonblick som jag kommer hem. Och jag kan titta på dom och visa dom med några enkla handgrepp på platt-tv:n för intresserade. Eller lägga upp dom på min blogg.

Jag vet att en del tycker att jag svär i kyrkan, men för mig är filmhanteringen och dess apparater numera historia. Passé. Visst kan det vara kul att skrapa fram dom ur gömmorna nån gång, kanske snosa på lite fix. Men några nya blir det inte. Basta!