Strövarkort

En tämligen sextiårig mans strövande genom tillvaron. Ibland kanske med en kamera på magen

Strövarkort 184. Idag är det gott att leva

Svårmodet trivs bäst under festliga former. På kalas dånar tystnaden högst. Man kan känna sig sorgsen på julafton och sucka svårt medan andra festar in ett nytt år. Helst vilja vara ensam och dra sig tillbaka i skuggorna som en skadad björn och slicka sina sår.

Det beror väl på avtrycken sådana dagar sätter på ens liv. Som skåror i en gevärskolv markerar de varje fällt byte och blir påminnelser om alltings förgänglighet, som dom religiösa brukar säga. Milstolpar som är alldeles definitiva och som bevaras på gulnande bilder tills de slutligen bleknar bort.

Då är novemberdagerns grådisiga mörker med bilarnas röda baklysen som ljusfyrar kravlösare. Jag kan gå runt i fukt och svartregn och le för mig själv bara för att andra är tungsinta. Kan skratta för att andra gråter, vissla när dom drar efter andan.

En sådan syn är svår att frammana när sommarn klär till brud och maskrosorna, naturens egna små ståuppare, skämtar hämningslöst och hånar melankolin.

Det är ju knappast lönt att dra omkring och försöka släcka det som andra tänt, att dissa skämt som rent objektivt är roliga för att dom lockar många till skratt eller att pinka på jordgubbarna som sommarregnet ändå snart spolar rena igen. Så man får anpassa sig och bida sin tid.

Kanske borde man packat sin ränsel och dragit vidare för länge sen. Men att fly och lägga benen på ryggen är inte förnuftets strategi. Vore det så, skulle ingen stanna på sin post.

Näe, man får allt gilla läget och stå ut. Jag har inga behov av att få mitt namn inristat på nån stentavla eller stå staty på torget. Jag nöjer mig med om någon kommer ihåg att jag fanns för en tid. Kanske nåt snällt jag sa en gång eller ett gillande leende. En dag som den här. När det var gott att leva.

Postat 2014-11-28 08:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Strövarkort 183. Min feta självbild

Sånt som förfaller bygger man upp. Om man inte river ner. Fast det gäller inte kroppen. Den befinner sig oftast i kontinuerligt förfall och är ett ständigt renoveringsprojekt.

Jag har med tilltagande ålder försonats med tanken att jag aldrig kommer att få den kropp jag helst skulle vilja ha. Att jag aldrig kommer att kunna köpa vilka kläder som helst, aldrig smäcka i mig obegränsat av sån mat jag helst skulle vilja och ändå behålla midjemåttet. Eller att någon aldrig kommer att beskriva mig som att "gärningsmannen var en smal och gänglig typ".

Inte heller kommer kroppen i närheten av den idealbild som de stora konstnärerna skapat. Det enda som Michelangelos David och jag har gemensamt är, att vi tillhör det otäcka könet.

Men nog är det lite märkligt hur lättvindigt man straffar sin kropp? Som om den inte var en del av mig själv. Som om det inte vore jag som far illa av att utsätta den för sånt som den bevisligen inte mår bra av. Kanelbullar, choklad, pepparkakor i juletid och glögg. Är man sockersjuk och ska undvika kolhydrater, så  de stundande helgerna är en svår och sorgesam tid.

Fast det är bara att bita ihop. Inte bita av och absolut inte med nåt i munnen som går att svälja. Men hur gör man det? Våra hjärnor är ju så sjukt programmerade på driftsuppfyllande: att äta och kopulera är det enda det handlar om när allt kommer till kritan!

Den kombinationen råder även fullt ut i naturen. I Elfenbenskusten har forskare upptäckt att schimpanshannar byter till sig sex mot kött. Honorna spelar med och väljer aktivt hannar som är villiga att dela med sig av sina nedlagda byten. Hannarna ger också kött till honor som för tillfället inte är brunstiga. Dom räknar uppenbarligen med att det ska betala sig nån gång i framtiden.

Aporna är strateger för kött, som är en viktig proteinkälla, får honorna att vilja para sig med de bästa jägarna. Dom som står lägre i rang men är hyggliga och tillgivna och försvarar honorna blir däremot ratade när det ska till. Otack är världens lön.

Om vi nu är så styrda av drifter och behov så är det väl lika bra att ge upp försöken att bli en bättre människa med vackrare kropp? Det är ju ändå ingen idé att anstränga sig om det är genetiska faktorer som styr.

Det är det som jag brukar trösta mig med när min svaga karaktär går upp i en tunn, blå rök. Och då spelar höga blodvärden, värk i bröstet, svettig panna och en tilltagande ekvatorlinje runt midjan rätt liten roll. För det är kanske ändå inte min kropp som det handlar om när det kommer till kritan utan nån annans?

Postat 2014-11-27 10:17 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Strövarkort 182. En njutares bekännelser

Hedonism är filosofin som sätter njutning främst som människans mål. Och den är inte särskilt svår att hålla med om. För vem vill inte hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig?

Men det finns rätt många som säger emot. Sådana som anser att skuld och botgörelse är vårt sanna väsen och att vi måste avstå och självpiska oss för att uppnå människovärde.

Visst kan man förhöja njutning genom att säga nej. Låta bli nio gånger så att den den tionde smakar desto mera fågel. Fast motivet är ju ändå att avstå för att må bra i slutändan. Att få njuta med andra ord.

På sextiotalet föddes många slagord, inte minst under det turbulenta 1968. Min favorit är "Allt! Nu!" Både en uppmaning och en önskan om något som undergångskramarna knappast nålar upp på sina anslagstavlor. För antingen man tror på ett bättre varande genom att ingen har det särskilt bra eller ett paradis hinsides detta, så är det utmanande att kräva största möjliga lycka och välgång omedelbart.

Fast tänk om det gäller alla. Även självspäkarna.

För inte är väl vi - jo, jag räknar mig till hedonisternas muntra skara - så själviska att vi inte bjuder in alla till festen? Allt Nu! betyder förstås Alla! Nu! Så kom igen! Sätt er till bords! Ta för er av alla rätterna!

Men om dom inte vill då? Om dom inte mår bra om dom inte mår dåligt?

Tja, världen är fri och vi väljer våra liv. Så det är väl bara att fortsätta på den bana som känns bäst. Avstår dom från allt som jag anser vara det goda så är det resandes ensak. Föredrar man Fanta före Amarone är det helt okej. Osaltat råris före en krämig hummersås? Självklart! Celibat före vällustigt rullande i halmen? Sure. Var och en bestämmer sin egen väg.

Fast det verkar ändå som att avståndstagarna helst vill ha sällskap i sina öststatsgröna vänthallar. Få support för sin önskan att måla världen i grått i stället för i mustiga pasteller. Antingen det gäller klimat, köttkonsumtion, genusfrågor eller något annat stekhett måste alla vara med på filten. I samförstånd och på deras villkor. Och det är då som jag hoppar av.

Att också jag försjunker i pessimism ibland, vanmakt, förtvivlan och ilska är en helt annan sak. Man är ju inte mer än människa. Inkonsekvent och motsägelsefull, svår att hålla på banan. Men trots det med en obändig längtan efter liv och njutning.

Så därför, Allt! Nu! Ja, särskilt Nu, när mörkret sänker sig.

Postat 2014-11-26 08:06 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Strövarkort 181. Jösses vad man var modig!

Tänkte mig just ut i parken när himlen öppnade sig och det började hinka ner. Så i stället för promenad krafsade jag runt lite bland gamla bilder och hittade den här. Tagen i England sommaren 1979 då hustrun och jag kajkade runt ön i en till husbil ombyggd folkabuss.

Hon var i sjunde månaden med vad som senare skulle bli vår första son. Många ackade och skakade sina kalufser över lättsinnet i att dra runt som hippies så nära en förlossning. Men vi svarade bara kaxigt att det fanns väl förlossningsvård i England också?

Att man var så modig och levande som 29-åring. Aldrig att jag idag skulle tänka tanken att göra vad vi gjorde, ens om det var möjligt. Men jag är glad att vi var sådana då. Bilden och minnena är ett bevis på att jag också har levt ett liv långt innan panschistillvarons ackande och skakande slog till.

Bilden är tagen nånstans i Wales och jag läste en bok om Beckett. Det gör jag inte heller idag, fast det kanske jag borde ompröva?

Postat 2014-11-24 11:13 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Strövarkort 180. Jyckarnas bäste vän

Vi satt och pokulerade igår, några gubbar runt ett fikabord. Vad kan man använda sin tid till när man avslutat sitt löneslit? Det var frågan. Och flera förslag kom upp.

Integrationsarbete, sa någon. Absolut! Det är en av dom viktigaste frågor jag kan tänka mig. Att få vara med och lära nya svenskar att prata sitt nya språk; en av dom allra viktigaste uppgifterna.

Man kan också vara aktiv i sin bostadsrättsförening eller i stadsmissionen. Jobba ideellt för andra människors livskvalité. Eller bli nämndeman.

Själv kände jag mig nog lite ytlig, eftersom jag bara kunde komma på hundar. Vem hjälper jyckar som har det svårt?

Jo, det gör Hundstallet så det är nog dit jag ska vända mig. Alla har vi nånting som det glöder lite extra för under västen i hjärtetrakten. Den här historien ur dagens tidningar till exempel, den fick solen att titta fram en stund över Solna i morse.

Så håll ut alla vovvar! Hjälpen är på väg. Jag nalkas Bromma med snabba steg. Här kommer en volontär i vardande.

Postat 2014-11-20 13:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 Nästa