Strövarkort 222. Varför plåtar vi?

Det är den stora fråga jag ställer mig varenda gång jag ser skogen av mobiler framför en scen, en snorig unge med glass eller en luggsliten älg på Skansen. Varför plocka fram mobilen för att ta ett kort som med 99 procents säkerhet blir uslare än ett vykort för ett par kronor nere vid entrén?

Kanske handlar det om att hålla fast? Att försöka knipa den sekund man upplever som förtrollad och minnesvärd; tar man en bild av den med iphonen stannar den kanske kvar, oavsett om man nånsin tittar på den igen.

Varför jag själv plåtar blir jag mer varse om för varje år som går: för att minnas. Inte så att min verklighet alltid är minnesvärd, inte mer än andras i alla fall, men för att komma ihåg hur den ändå såg ut just den gången jag avbildade den.

Så blir varje mjölkpaket som hamnat på bild genom åren ett statement, en påminnelse om att tiden flytt och att den inte lämnar ett enda spår efter sig. Annat än min bild. Vilket känns trösterikt när den stora nedtoningen börjar sätta in. Jag kan kolla hur det var en gång. Precis som i alla andra sagor.

Strövarkort 221. Pip i häcken och glad helg.

Det våras. Det skins av sol och värme sprids. Det är gott att leva, trots att man nyss fyllt ett år till. Fast det vore sämre att vara död förstås.

Ska strax företa en längre promenad på en ö i närområdet. Sen blir det en ö i fjärran som drar; den 25:e åker jag till Sri Lanka. 30 graders värme och sol. Finns det något bättre argument varför?

I väntan på det gör jag som sparvarna i Kungsan. Samlar mig och piper ut vårlyckan. Ha en skön helg.

!

Strövarkort 220. Sen var det det där med färg.

Jodå, jag har fortsatt att leka med nya zoomen - och den är bra, riktigt bra. Men jag har ju också funderat över det där med färg, vibrating, living colors som det brukade stå i annonserna för stora, maffiga Hollywoodproduktioner.

Och jag tycker nog att det är själva färgen som är vitsen - med färg. Även om man nu också vill berätta nån slags historia. Fast jag befinner mig ännu lång ifrån målet. 

Strövarkort 219. Test av nya zoomen och återfall i svartvitt.

Jag har sanerat mitt kameraskåp och sålt av mina Nikon V1-kameror. Inte för att de var dåliga - tvärtom - utan för att det var ett system för mycket att hantera.

Så nu håller jag mig till Canon och Lumix. Och till de senare har jag inköpt den zoom jag gått och sneglat på ett tag: en 12 - 35 mm, 2,8.

En synnerligen kapabel glassbit verkar det som så jag tog med den till mitt gamla favvoknäpparhörn: Kungsgatan - Sveavägen och tog några testkort. Här är ett av dom.

Strövarkort 218. Ser framtiden an i glimrande färg!

För några år sen bloggade jag under rubriken Mot ättestupan. Det kändes relevant då när 60-strecket närmade sig. Men nu, när det strax tippar över till den senare halvan av sextiotalet känns det rätt passé. För det är ju så, att alternativet till att bli äldre är sämre.

Så nu tar vi nya, friska tag. Utställningen tillsammans med fotokompisarna Per-Erik, Affe och Krister på Galleri Korn gav mersmak, så vi har preliminärt bokat en vecka nästa år. Samma tid, samma plats. Fast med en väsentlig skillnad för min del: nu är det slutgrävt i arkivet. 2017 blir det helt nya kort.

Jag tänker utmana mig själv å det vådligaste och ge mig på det svåraste jag vet: färg. Så just nu närstuderar jag några mästare i detalj: William Egglestone, Martin Parr, Lasse Tunbjörk, Ernst Haas. Hur bär (bar) dom sig åt? Hur gjorde dom för att undvika sockerfällorna och visa upp världen som den är eller åtminstone kan vara? Som den ser ut i just min skalle. Det behöver inte alls vara så som den ser ut i andras. Det kan få vara en enda färg som dominerar (som hos Egglestone) eller en gräll palett som hos Tunis.

Det viktiga är att det fortfarande handlar om världen omkring mig: om omvärlden.

Har inte riktigt börjat pilla på avtryckaren än, men här är några exempel på vartåt det kan barka hän om det vill sig väl.