Om jag gör det svartvitt...

Det här är en slags fortsättning på mitt förra inlägg. Efter att kommit hem från en lite tveksam fototur likt den jag skrev om i det inlägget, är inte det första jag gör att kasta mig över datorn för ladda in bilder och börja jobba med dem. Nix. Icke sa Nicke. Snarare blir kamerorna liggande i ryggsäcken i en vecka. Ibland flera veckor innan jag tar fram dem för att ladda in bilderna i datorn. Istället gör jag något helt annat. Läser någon av de 7 - 8 böcker jag alltid har på gång, skriver på ett inlägg eller lyssnar på musik (vilket jag ofta gör även när jag bearbetar mina bilder eller skriver blogginlägg - i mina öron ljuder för tillfället Lux Interiors stämma i Aloha from Hell). 

Min paus från fotograferande börjar således redan när jag packar ner mina grejer i ryggsäcken och promenerar tillbaka till bilen. Och bryts inte förrän jag känner mig nyfiken på att se efter vad det egentligen blev för bilder. Ibland konverterar jag en del av bilderna till svartvitt. Inte för att de skulle bli bättre utan mer av ren nyfikenhet och kanske en tro på att jag kanske kan locka fram något ur bilderna som jag får fram i färgbilden. Ibland är det så. Andra gånger inte. En del gånger vet jag inte vilket. 

Jag har ingen färdig mall när jag gör mina bearbetningar utan låter den musik som jag för tillfället lyssnar på när jag gör mina bearbetningar inspirera. Det kan vara allt från The Stooges, Sonic's Rendezvous Band, Frank Zappa till Charles Mingus, Ojos De Brujo och Jordi Savall. Musiken bidrar i varje fall hjälpa till att skapa rytm och ett flyt i mitt bildbehandlande och sedan i min tangentbordstango när jag skriver mina inlägg. Musik är mycket viktigt. 

#2

#3

En kväll vid havet

Hemma igen från årets semesterresa och det kliar alltjämt i avtryckarfingret. Att komma hem efter att ha varit iväg och ägna stor del av tiden och fotograferande kan bli lite av en antiklimax. Jag närde fortfarande en stor lust att fotografera efter hemkomsten från vår resa norröver. Det bara det att jag går inte igång på de motiv som finns i mitt närområde. Sinnet är fortfarande kvar i fjällen. I mitt inre är det fjällvärldens natur jag letar i efter motiv. Det är en märkligt känsla att stå framför det hemmavana och i tankarna och i föreställningen vara någon helt annanstans. Ändå känner jag suget att ge mig ut med kameran och leta motiv. Det är som ett gift. Fast ibland kanske man  verkligen skulle ta och behandla det som ett gift och istället undergå någon form av behandling. I det här fallet - att lägga undan kameran för en tid. Hur svårt är inte det. Jag har funderat så många gånger tidigare på det. Efteråt vill säga. Gång på gång trillar jag dit. Det är som jag inte råder mig själv. När jag står där med kameran på stativet framför något som jag inte egentligen känner lust att fotografera är det inte lätt att bara packa ihop grejerna och åka hem. Jag har trots allt uppbådat kraft och energi för att ta mig dit jag är. Att åka hem utan ta en enda bild är lite av ett misslyckande. Skulle kännas som ett misslyckande om jag gjorde det. Det borde inte göra det. Att vara ute och bara njuta av naturen är också ok. Troligen är det prestationsångestsdjävulen som viskar i mitt öra - "Se nu till att du får nog gjort!" Och jag står där med min kamera och mitt stativ och kämpar med motivationen kanske i första hand. Det är där det brister. I motivationen. Att trycka på avtryckaren är lätt. 

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Norröver XIX - Helags

Från Flatruet hade vi kört tillbaka mot Ljungdalen och i Ljungdalen hade vi tagit av mot Torkilsstöten. Vid Torkilsstören parkerar man bilen och vandrar uppför rakt under fem stora bågar som vintertid håller upp en skidlift. Efter att sedan ha passerat ett antal ledkryss kommer man upp på en platå med en helt otrolig utsikt över Helags. Vandringen uppför är lite tuff. Speciellt om man inte har helt 100 %-iga fötter. Jag hade inte fått med mig mina vandringsstavar så stativet fick tjänstgöra som vandringsstav uppför. Det fungerar helt okej tycker jag att skruva ut ett av stativbenen till lagom längd och använda det på det här viset. 

#2

Vi hade varit här fyra år tidigare efter att ha fått tips från ett par vi träffande just uppe på Flatruet. Den gången blev det bara ett kort besök eftersom vädret ändrade sig i rasande fart till det sämre. Ända sedan den gången hade vi velat återvända. Kanske allra mest jag då som från att ha varit en renodlad fågelfotograf mer och mer börjat gå över till landskapsfotografering de senaste åren. 

#3

De här husen i nedre kant är STF:s Fjällstation. Det är fullt möjligt att ta sig dit via leden. Det ser inte ut att vara särdeles långt att gå, men det är en mil ifrån där jag står och tar bilden med mitt 100-400:a. Avstånden här uppe är enorma och det är väl lite av det som på något sätt är tjusningen. 

#4

Att stå här och blicka ut över den här fjällvärlden är något obeskrivbart. Det tar andan ur mig. Det är bedövande vackert. Så överväldigande att jag inte vet var jag ska börja fotografera. Är det bättre där borta? Eller är det bäst här? Tiden finns inte att undersöka alla tänkbara platser. Foten vill det inte heller även om det behagligt att röra sig här uppe. Egentligen borde man spendera flera dagar här uppe. Kanske rent av tälta för att kunna börja skrapa lite på ytan bland alla de fotografiska möjligheter som finns här.

#5

Jag byter kamera och tar den med 24-70:an och försöker mig på ett panorama. Avstånden här är enorma och jag känner mig verkligen liten. 

#6

Jag har bestämt mig för att gå upp ytterligare en bit högre upp på den här platån. Min fru ligger någonstans på fjället inbegripen i att makrofotografera  växtvärlden här uppe. Vi rör oss i olika delar av verkligen hon och jag. Njuter var och en på sitt vis av naturen och tystnaden. Det är helt fantastiskt här. 

#7

På en klipphäll står en ensam ren. 

#8

Den bryr sig föga om att jag är uppe också. Njuter kanske även den av utsikten och naturen här uppe. 

#9

#10

Jag skiftar mellan kamerorna för att få olika utsnitt. Det här berget har fascinerat mig sedan första gången jag fick syn på det. För mig är lite som Tolkiens Lonely Mountain i Bilbo, även det som synes inte ligger isolerat från andra fjäll. Det är känslan av ett Lonely Mountain som snarare väcks hos mig när betraktar det här berget. Någon gång ska jag försöka komma det närmare.

#11

#12

Helags. Skulle tro att utsikten är bedövande därifrån. Dessutom finns det goda chanser att få se fjällräv har jag förstått. En plats att längta till. 

#13

#14

#15

#16

En liten renkalv uppenbarar sig ett gott stycke ifrån mig.

#17

Av okänd anledning rusar den iväg över fjället och ser ut att vara på väg rakt mot mig. 

#18

Jag står helt stilla.

#19

#20

Till sist är det så pass nära att den uppmärksammar mig. Jag talar lugnade till den, men förgäves den har sett skräckens enögda uppenbarelse på fjället. En bror eller kusin till Polyfemos går lös i den svenska fjällvärlden är allt den kanske hinner tänka innan den tvärt byter riktning från min plats.

#21

Den andra renen har vandrat åt ett annat håll. Den står bara där. Stilla. Lider nog en del av värmen. När vi kom ner sedan såg vi att det stod en ren inne i den lilla öppna boden vid foten av liftanläggningen. Troligen också för att svalka sig. På håll kunde vi i en del snöfläckar se renar som låg ner i snön för att få svalka.

#22

#23

Molnen börjar hopa sig och det är dags för oss att börja tänka på återtåget till bilen nedanför liftbågarna. Ner är något lättare att ta sig än upp, men skulle det börja regna rejält kan det det vara nog så besvärligt att ta sig nerför en del brantare partier där jorden ligger i dagen.

#24

Det svårt . Otroligt svårt att slita sig. Jag känner att jag vill ha mer. Den här platsen. De här fjällen slår an en sträng hos mig som jag känt på få platser.

#25

#26

En sista bild innan det är dags att packa ihop kamerorna och börja bege sig nedför. Det är nästan med en klump i halsen jag packar ihop mina saker. Om det finns något som kan kallas för själsliga hemman, är detta ett av mina. 

TheInvisibleJackal

Norröver - XVII - Björnrike

Bitvis är leden stenig. Jo, jag tackar jag. Det stämde mer än väl. Sakta men säkert tog jag mig fram gnolade på en fotvrickarblues. Vi hade tagit oss till Björnrike, för att från en väl tilltagen parkering ta oss upp till något som kallades Björnrikestugan. En promenad på 1.5 kilometer enkel väg. Med tanke på terräng och annat kändes det som ett lagom mål. I fotoryggsäckarna hade vi knölat ner lite ätbart så att vi skulle kunna ta en välförtjänt fika vid Björnrikestugan.

#2

#3

Emellanåt vände jag mig om och fotograferade det som kunde överblickas från den ökande höjden som leden bjöd på.

#4

Alltjämt stenig men nu hade leden börjat plana ut och det var ett riktigt behaglig promenad.

#5

#6

#7

Uppe vid stugan fanns det alla möjliga bekvämligheter och därtill möjligheter att ladda sin mobil medelst hjälp av solceller. Mycket smart. Här blev vi en stund. Här var det gott att vara. Vi fikade och njöt av tillvaron. En simpel ostmacka och några rågkex ute i naturen är ibland mer välsmakande än bakelser på något fashionabelt konditori. 

#8

Vägen ner till parkeringen var visserligen lika lång som hit upp, men på något sätt kändes det som inte särskilt ansträngande att gå samma väg tillbaka. Dessutom var det nedför hela vägen. 

#9

Bakom stugan fortsatte dock leden. Vad kunde det finns upp vid krönet tro? Rätt var det var hade vi satt den ena foten framför den andra och var nu på väg ytterligare uppåt. Drivna av en oåterkallelig nyfikenhet parat med den stora glädjen att röra sig ute i naturen även om leden framåt såg ut som en överstressad stenläggare rusat fram i arbetet.

#10

Det omgivande landskapet skiftade karaktär ju högre upp vi kom. Det började likna en veritabel mardröm för fjälljoggaren som föredrar att på egen hand välja sitt spår. Det var hur som helst ett spännande landskap som rullades upp framför våra ögon. 

#11

#12

Björnrikestugan syntes inte längre till. Leden vi vandrat på ringlade fram i landskapet bakom oss. I ett huj hade vi kommit ett bra stycke längre än vi insett. Hur mycket längre till skulle vi gå. Vägen tillbaka var lika lång som den sträcka vi hitintills hade gått. Vi hade sett få andra vandrare. Tröt krafterna eller min fot ansåg att nu får det vara nog, var det inte bara att lägga sig invid stigen och likt en Bon Scott väsa fram https://open.spotify.com/track/6EGsvchOgeJqNofXHpnBGj?si=7e6ce4de700f4dcc 

#13

Var det dags att börja tänka på återfärden? Vi tog en paus och en funderare. 

#14

På håll syntes nu en liten stuga. Skulle vi försöka ta oss dit eller skulle vi här och nu vända om. De allestädes närvarande funderingarna förstörde lite av njutningen av att vara ute och vandra på okänd mark. Samtidigt måste ett beslut fattas. Den fysiska verklighets beskaffenheter av såväl det ena som det andra slaget gick bara inte att kringgå. Att ta oss till stugan var för långt.

#15

Att ta oss upp för nästa krön däremot såg inte ut att vara alltför avlägset. 

#16

#17

Sagt och gjort. Strax var vi uppe på krönet och blickade tillbaka. Det såg inte så brant ut från det här hållet som det varit att gå uppför sista biten.

#18

Vi såg oss om efter någon lämplig plats att slå oss ner en stund.

#19

#20

En bit från leden hittade vi några trevligt utformade stenar att sätta oss på. Ta fram det sista av fikat för att göra fotoryggsäcken något lättare. 

#21

Utsikten var av den storslagna arten.

#22

Molnen likaså.

#23

På ingen tid alls mörknade himlen. Skulle skyn faller över våra huvud? Då vi på egen hand inte kunde bestämma oss (vi sjöng en velighetsblues i stämmor). Bestämde naturen åt oss. Nu var målet parkeringen med bilen, utan att förhoppningsvis bli alltför blöta. Regnet såg ut att inte vara alltför långt bort. Tack Moder Natur för din visdom som leder oss på rätt väg.

#24

#25

Lika snabbt som det hade mörknade sprack det under vår återfärd upp. Vi valde dock inte att stanna till någon längre stund mer än för att släcka törsten emellanåt med lite vatten. Magen knorrade dessutom, för den saknade den utlovade middagen. En middag som dröjt längre än väntat. Och som skulle dröja ännu ett litet tag till innan vi var framme vid bilen. 

TheInvisibleJackal

Norröver XVI - Sångbäcksfallet

Strax intill vägen upp till Storhogna låg Sångbäcksfallet. Efter en kortare skogspromenad kom vi fram till en anlagd trappa som tog oss ner i ravinen till fallet. Antalet platser varifrån man kunde fotografera själva fallet var begränsade till den ena sidan. Några personer som var där för att mer titta på fallet lyckades med några djärva kliv och något längre  skutt eller två ta sig från några olika stenar över till andra sida. En sida som åtminstone kunde ge möjlighet till andra kompositioner. 

#2

Jag tvekade länge huruvida jag skulle våga mig över. Faktorer som avgjorde att jag till slut valde att inte försöka ta mig över var att de som som tagit sig över var i runda slängar 25 år yngre, hade ingen packning med sig, såg ut att ha fullgoda fötter. Här kände jag åldern ta ut sin rätt även om jag inte precis kan påstå att jag känner mig lastgammal. Den avgörande faktorn till att jag inte försökte ta mig över var till slut min hälssporrefot. En fot jag ännu inte helt kan förlita mig på. 

#3

Lite trist, men det var bara att acceptera. Någon typ försök till att försöka ta sig över skulle troligen sluta i ett ofrivillig bad i bäst fall och i värsta fall något typ av skada som skulle negativt ändra resans kommande planer. Det var det definitivt inte värt. Hade jag haft mina vandringsstavar med mig är det möjligt att jag hade försökt. 

#4

Det blev till att försöka så gott det gick att hitta de kompositioner som jag kunde från den här sidan.

#5

#6

En bit längre nedströms låg ett omkullfallet träd tvärs bäcken. Jag kände med handen på trädet och fann att det var som formligen försöka ta fram med bananskal under fötterna. Det var inte heller något som skulle fungera. Ni märker att jag inte givit upp tankarna helt på att försöka ta mig över till andra sidan.

#7

Det var då jag hörde ett välbekant ljud. 

#8

En strömstare hoppade runt bland stenarna på andra sidan. I lägen som detta var det perfekt att plocka fram kamera nr två med 100-400:an redo. Jag la mig inte helt platt på backen, men förhöll mig så nära marken som möjligt.

#9

Med kameran med 24 - 70:an nedpackad i ryggsäcken började jag nu åter fotografera fallet igen. Nu med möjligheter till  längre brännvidder, som gjorde att jag på ett helt annat sätt kunde isolera delar av fallet.

#10

#11

#12

Lite lagom trötta gav vi oss i kast med de närmare 2 miljoner trappstegen upp ur ravinen och till den väntade bilen. I morgon väntade ett ny vandring uppför en annan del av fjällen i Vemdalen.

TheInvisibleJackal