Cykeltur med överraskning

För att göra mera invånarna lite mer hälsosamma har kommunen gjort i ordning två olika cykelslingor på olika håll staden. De är ungefär 2.5 mil långa var och en. Riktigt trevligt faktiskt. Då man uppmuntras att cykla på ställen där man kanske normalt inte cyklar. Min fru och jag valde att cykla den ena av turerna en eftermiddag i augusti. Den vi valde tangerar vårt bostadsområde och kändes därför rätt passande.

Vi tog inte med oss kamerorna den här gången utan vi mer ute för att upptäcka och se. Och få lite motion. Det var spännande och ett litet detektivarbete samtidigt för man hålla utkik efter efter speciella skyltar för att se vart man skulle cykla.

Cykelturen förde oss till en grusväg kantad med massa vackra träd vars grenar böjde sig som ett valv över vägen. Det var en otrolig läcker känsla att sakta cykla på den här vägen. Ibland var vi tvungna att bara stanna och titta och njuta av det vi såg.

Jag kände där och då att hit vill jag återvända med min kamera. Jag kollade vädret och varifrån solen kunde komma. Dagen därpå var jag tillbaka igen med kamera och stativ och tog några bilder. I både liggande och stående format.

#2

#3

#4

Jag valde att konvertera någon av dem till svartvitt och drog i reglagen så att högdagrarna i princip brände ut på sina ställen, men det var medvetet för jag ville framhäva hur grenar och grenverk slingrade sig fram i det ljusa lövhavet. Den här bilden har jag även skrivit ut och låtit rama in. För tillfället står den hemma i vardagsrummet. Jag ska ha med den på fotoklubbens utställning senare i oktober. Vi medlemmar få ha med max tre bilder och de måste vara tagna i år.

TheInvisibleJackal

Arla morgon i skogen

Klockan var strax före 06 när jag parkerade bilen vid den lilla parkering vid Gässlösa Naturreservat någon mil sydost om Varberg. Jag var först och skulle således få ha hela ravinen och skogen för mig själv. Det var med viss förväntan och spänning jag gick ner för den långa trappan till den väntande ravinen. Jag upptäckte tämligen omgående att solljuset inte riktigt hade orkat ta sig ner i ravinen och skogen runt den. Det var ännu lite för tidigt. Jag började gå utmed den lilla bäck som rinner igenom reservatet. Letade lite möjligheter att kunna jobba med långa exponeringstider. Hittade efter ett tag en bild.

#2

Under tiden hade det hunnit ljusna lite så att jag kunde börja leta efter motiv bland det jag egentligen kommit för. Träden.

#3

Jag fick syn på det här lite lätt böjda trädet vid en stor mossbelupen sten. Tittar i sökaren hur jag vill komponera bilden och plockar fram stativet och gör mina förberedelser. Två tidiga morgonvandrare dyker upp på stigen inte långt ifrån mitt motiv. De ser mig inte till en början. Sedan säger mannen i sällskapet:

"Oj, ursäkta! Hoppas vi inte skrämde iväg något för dig.

De förmodade att jag var en fågelskådare som var ute för att fotografera någon sällsynthet. Jag förklarade att det inte var någon fara.

"Jag håller på att fotografera det här trädet och stenen. Ingen av dem lär vara benägna att lägga benen på ryggen i första taget."

De titta en stund på mig som om de hade lyckats snubbla över en tvättäkta galning i skogen på morgonkvisten. Därefter gick de vidare utan veta om de skulle önska lycka till eller inte. 

Jag för min del tog min bild och fortsatte att leta efter motiv ibland träden.

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Fördelen med att fota träd...

Fördelen med att fota träd är de inte är så lättskrämda och springer iväg. I förra inlägget skrev jag om ån Assman i Gårdshults naturreservat. På vägen tillbaka till bilen ifrån det lilla vattenfallet fotograferade jag en del träd. Det har blivit en del trädfoton under de senaste åren. Jag gillar träd. Har alltid gjort. Det är lätt att bli överväldigad av en stor gammal ek.

Hur ska man fotografera ett träd brukar jag fundera på. En del ger sig självt att det där solitära trädet gör sig bäst i helbild med krona och allt. Hos andra träd är det stammen eller grenverket som drar till sig min blick. Ibland är det trädets växtplats. Jag har redan i en del andra inlägg lagt ut bilder på träd och det kommer garanterar mer bilder på träd vad det lider framöver.

Det är lite lustigt hur ens fotografiska resa ser ut. Jag började fotografera för fem år sedan för att jag vill dokumentera de fåglar jag såg som fågelskådare. Särskilt då med flyktbilder på fåglar. Då rörde det sig ofta om slutartider mellan 1/800 s upptill 1/4000 s beroende på vilken art. Snabba beslut hela tiden, men nu har fotograferandet växlat ned betydligt i tempo. Visst, jag fotar alltjämt fåglar emellanåt, men inga flyktbilder. Om det inte händer något spännande och det finns en intressant bakgrund. Tiden med rena flyktbilder är förbi. De är tämligen intetsägande faktiskt. Jag tror att alla dessa bilder på flygande fåglar som jag tog i början av mitt fotograferande mer har varit ett slags bevis, ett kvitto för mig själv att "yes", jag kan fotografera snabbt flygande fåglar, men nu efteråt säger bilder mig inget mer än det var den eller den arten, men inget mer. 

När jag fotograferar träd är det mer känslor inblandade. Ofta också något som närmast skulle kunna beskrivas som vördnad. Minnet är också inblandat när det gäller t ex hur löven prasslar i vinden, om det är någon vind att tala om. Jag har lagt märke till att olika träds löv prasslar olika i vinden beroende var trädet växer, hur formen på dess löv är beskaffade. Träden böljar av spröda toner. Det är som en finstämd musik som man måste var helt stilla med sitt väsen för att höra och beröras av. Den kräver hängivenhet och koncentration. Att blunda hjälper mycket. Då kommer även lukterna fram.

Det är lätt att fotografera den stora, det egenartade trädet, men hur är det med "genomsnittsträdet"? Finns det ens ett sådant? Är inte alla träd unika på sitt sätt? 

Här är bilder på några olika träd i Gårdshult naturreservat.

#2

Bild 3 - 5 är på samma träd fast ur olika vinklar. Om jag kan och har möjlighet försöker jag se och fotografera ett träd ur olika vinklar för att ibland är inte den första vinkeln den mest talande. Ibland är det summan av vinklarna som är det väsentliga, som säger något trädet.

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Tillbaka till Hallandsåsen

Det finns några platser som jag gärna återvänder till lite då och då. Osbecks bokskogar på Hallandsåsen är ett av dessa ställen. Att kunna återvända till en plats har både sina fördelar och nackdelar. Fördelar är att om man kan återvända tillräckligt ofta får man möjligheten att fotografera i olika typer av ljus och tider på året. Nackdelen skulle kunna vara att man kan bli lite lätt hemmablind och fotograferar ett antal motiv för att de har fångat ens blick tidigare och ligger liksom inpräntade i minnet - "Det här var ett fint motiv." - och så letar man på något sätt undermedvetet efter dessa motiv för att ännu en gång ta en bild. Inget fel det, men man tappar lite skärpan och öppenhet för nya motiv.

Oftast väljer jag att gå samma slinga på åsen. Mycket berodde på att jag vet att här finns det motiv som tilltalar mig, men för att inte drabbas av hemmablindhet har jag den här gången valt att gå en slinga som jag sällan går för att på så sätt låsa upp hjärnan och försöka se nya motiv.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Gässlösa III

Många gånger under den senaste tiden när jag är ute och fotograferar tänker jag ofta på hur det eller det motivet skulle se ut i svartvitt. Nu är det ganska lätt att ställa om kameran i monokromt läge, vilket jag dock inte har börjat göra, men jag har tänkt på det. Det verkar för tillfället vara så att det långt ifrån fotografisk tanke till fotografisk handling i mitt funderande kring motiv. Jag tror eller jag vet att förmodligen skulle se fler motiv som skulle passa bra i svartvitt om jag hade kameran inställd på monokromt läge. 

Jag har också det senaste året börjat gå igenom mina framkallade bilder en gång till  efter att jag gjort färgframkallningen och kollat om de skulle passa att konvertera till svartvitt i Lightroom. En del passar. Andra inte. Ibland är det till och med så att en del passar bättre i svartvitt än i färg. Rätt spännande faktiskt. 

Således har jag även gått igenom mitt bildmaterial från Gässlösa för att se vad som funkar i svartvitt.

När jag använder ett svartvitt bildspråk är det inte i första en dokumentär skildring av motivet som jag eftersträvar snarare är det tolkningen av vad jag känner när jag ser motivet. Jag tänjer därför på det fotodokumentära till förmån för det fotokonstnärliga. Ger mig större frihet i framkallelseprocessen av den svartvita bilden. Det kanske är därför jag ännu inte ställer om till monokromt läge. För att inte störa processen med att framställa en svartvit bild. Jag har kommit underfund med att för mig börjar skapandet av den svartvita bilden i det ögonblick jag har konverterat en färgbild till svartvitt. Det är då jag först ser vad en bild kan leda till. Ibland leder det åt håll, vilka jag inte från början anade att det skulle gå. Jag litar på intuitionen och följer efter och ser vad den leder mig. Jag gillar det.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal