Återbesök

En helg i slutet av april ett par veckor efter vårt förra besök hos mina föräldrar åkte vi dit igen för att hjälpa dem med lite olika saker. Precis som förra gången ville de ut och åka en sväng på landet för att se om de kunde få syn på några djur. Det var bara två veckor sedan sist, men under de här två veckorna hade mängden synliga djur minskat betydligt. Vilket det gör i regel ju grönare det blir ute. Det dröjde därför innan något syntes till och det var en ensam trana på ett fält.

#2

De första rådjuren stod en bit bort. De lyssnade efter det regelbundna ljudet som inte verkade komma ifrån en bössa.

#3

På nytt fält kom två rådjur gående tämligen nära. Jag hade vevat ner rutan sedan tidigare och var så att säga beredd. Rådjuren brydde sig inte nämnvärt om bilen verkade det som. 

#4

En bit därifrån på ett angränsade fält stod några rådjur vid ett stängsel. De hade full koll på oss. Stängslet var rätt högt och jag undrade vad de skulle göra. Klarade de att hoppa så högt? Eller skulle de gå längs med stängslet? Var gräset verkligen grönare på andra sidan att det var värt att ta sig dit?

#5

De visste inte heller riktigt vad det verkade.

#6

Elegant löste de problemet genom att ta sig mellan stängseltrådarna.

#7

Gräset var bättre här.

#8

Det sista rådjuret på rundan stod ensam och betade med den skyddande skogen tätt inpå.

TheInvisibleJackal

I gröngräset...

Så här när årets slut är skönjbart, har jag börjat gå igenom vilka bilder det blev i år. En del minns jag rätt väl. Andra har jag glömt och åter andra har jag på något sätt missat. Vissa perioder är jag mer aktiv i mitt fotograferande. Mycket beroende på att det under en tämligen kort period på året händer det rätt mycket i naturen.

I maj var jag ute och körde sakta, sakta på vägarna runt trakterna kring Esmared i Halland. Jag hade varit där tidigare och haft stor tur med älg. Jag närde således förhoppningar om fler bilder på älg. Nu blev inga älgbilder den här gången utan istället blev det rådjur.

#2

Rådjur är vaksamma

#3

och snara att till ta till flykten,

#4

men är samtidigt lite nyfikna på vem det är som är i deras marker med konstiga makapärer i synen.

#5

Jag visste att det fanns vildsvin i området. Jag hade noterat det låga stängslet som fanns vid många av fälten, men eftersom jag också vet att de är tämligen skygga av sig har jag inte heller närt något större tanke åt dem. I en liten öppning mellan en del buskar och träd såg jag först något som jag uppfattade som stenar på avstånd, men jag tyckte att en av dem rörde sig. Jag backade tillbaka till öppningen. Kollade med kikaren. Jodå, det var vildsvin. Två stycken vuxna individer och tre kultingar. Avståndet var rätt långt och jag spanade efter om det fanns något sätt att försöka ta sig lite närmare. Det gick en liten grusväg till vänster om fältet där vildsvinen höll hus. Kruxet var att därifrån hade jag ingen chans att se dem eftersom de befann sig i en liten svacka på fältet. 

#6

Istället för vildsvinsbilder blev lite fler rådjursbilder.

#7

Jag stannade bara helt kort. Bilen var rätt dold bakom träden, men jag ville inte oroa henne alltför mycket. Jag tog två bilder och körde sakta därifrån.

TheInvisibleJackal

Oväntat möte

I vanliga fall brukar jag allt som oftast under den här tiden på året tillbringa en och annan timme i gömslet i det närbelägna Trönninge ängar, men med den rådande situationen i åtanke har jag undvikit att ta mig dit. För att minska risken för smittspridning uppmanas vi alla att försöka hålla avstånd till våra medmänniskor. Något som inte är det allra lättaste i gömslet. Dessutom kan man aldrig veta om ängarna helt plötsligt får besök av en art som lockar kryssarna man ur huse. Det händer lite då och då. Nej, då är det bättre att undvika gömslet vid ängarna tills tiderna säger annat.

Vad gör man då?

Går runt och känner sig frustrerad?

Ja, det är lätt hänt, men eftersom naturen innehåller så mycket annat än fåglar och mitt fotograferande har vidgats till att innefatta andra motiv, inriktade jag mig istället på att försöka få lite landskapsbilder istället. Som tur var tog jag även med telet.

Jag körde in på en liten väg i hopp om att kunna komma en liten bit ifrån de lite större allfarvägarna och hitta något där som kunde stimulera mitt fotograferingsbegär. Efter ett tag stötte jag på det här gänget med dovhjortar ute på ett fält. Jag saktade försiktigt in. Vevade ner rutorna på bilen och stannande. Slog av motorn. Satt ett tag och bara tittade innan jag tog fram kameran.

Bilen är faktiskt ett förträffligt gömsle många gånger. Trots det, undrade säkert den här gruppen med dovhjortar vad det var för en främmande tingest som ställt sig där utan att direkt företa sig något.

Bättre fly än illa fäkta tyckte nog den här dovhjorten och satte av med långa språng.

Och så sätter de alla av.

Inte över stock och sten, men väl över vägen framför bilen.

De stannar slutligen på andra sidan vägen på ett starkt solupplyst fält med några slanka björkar i bakgrunden. Riktigt snyggt tänker jag, men de har ju fått "taxben". En liten upphöjningen  på fältet skymmer effektivt deras ben. Jag startar bilen och rullar sakta framåt i hopp om att få ett bättre läge samtidigt som jag vill att de håller sig tämligen stilla och inte sticker iväg på nytt. Bilar som kör längs den här lilla vägen är de nog rätt vana vid. Det är väl när bilen stannar till som de blir mer vaksamma. Det gäller att ta det lite försiktigt.

De står kvar och jag tar några bilder.

Lite längre bort står en av dem och tittar lite uppfordrande på sina medhjortar.

Några bestämmer sig att följa uppmaningen.

Det sista jag ser av dem är när de lugnt och stilla försvinner in i björkskogen. Ett oväntat och trevligt möte är över för den här gången.

TheInvisibleJackal