Vandrande skuggor
Snö och natt
Några bilder jag tog härom kvällen. Alf Johansson kan nog gissa var jag har varit.
Kameran är en Fuji XE-1 med 35/1,4. Den lämpar sig utmärkt för nattfoto. I motsats till många andra tycker jag att autofokusen fungerar bra i lågt ljus. Det som får autofokusen att jaga eller missa fokus ibland är rörliga motiv. Hus går alltså bra, även i mörker. Människor tenderar tyvärr att röra på sig, och min kamera har missat fokus på ansikten även i hyfsat bra ljus.
Jag provar just nu Capture One, som är överlägset det svårjobbade medföljande Silkypix. Mörka partier i bilder tagna på höga ISO får dock en blålila ton i Capture One. Den är svår att få bort (om någon annan har en Fuji X-series kamera och stött på samma problem vill jag gärna veta hur ni gör). Kamerans inbyggda råfilskonverterare hanterar sådana bilder mycket bättre. Nog med teknikprat. Titta på bilderna istället och kom gärna med en kommentar.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
Dela:
5 fotoregler för 2013
1. Inga ryggar.
2. Inga människor som tittar i mobiltelefoner.
3. Ja, det gäller dig också.
4. Inga jävla mobiltelefoner, sa jag.
5. Se punkt 1-4 ovan.
Det var väl det hela, tror jag. Ha det gott!
Dela:
Fuji XE-1 – konstruerad av två team utan kontakt med varandra
Retro? Jag bryr mig inte om retro, jag bytte till en XE-1 för att det var ett steg närmare den idealiska framtida spegellösa kamera som förhoppningsvis är på väg. Och för att den gav mig samma bildkvalitet som min Nikon D7000 + 35/1,4 för ungefär en tredjedel av vikten. Fujin är bra på samma saker som jag uppskattade hos min tidigare kamera, en D7000: pålitlig automatisk vitbalans, bra dynamiskt omfång, hyfsat lågt brus på höga ISO.
Billig-Leica? Jamen visst, det finns ingen fotograf som innerst inne önskar sig något annat än en Leica; enda anledningen att skaffa en XE eller liknande kamera är att man inte har råd med originalet. Förresten begriper jag inte vad som är så retro med en 2,3 megapixels elektronisk sökare.
Fujin är precis som jag föreställt mig den - en kamera som konstruerats av två team som inte verkar ha haft mycket kontakt med varandra. Det ena teamet är ett gäng entusiaster som vill bygga sin önskekamera: bländarring, slutartidsratt, en liten samling skarpa, ljusstarka objektiv. Det andra teamet är ett gäng japanska nördar som förmodligen aldrig har sett en kamera och har en mycket vag uppfattning om vad den som köpt en kamera vill använda den till. Och sensorns färgfilter, slutligen, har konstruerats av ett galet geni, som helt struntar i om det fungerar tillsammans med någon annans programvara. Allt detta sammantaget har resulterat i en kamera som delvis är utmärkt, delvis frustrerande. Här är några relativt nytagna bilder - och några exempel på små frustrationer.
Har man zoomat in en bild i bildvisningsläget går det inte att radera den. Man måste först zooma ut, sedan radera.
Det finns en praktisk snabbmeny (Q-menyn), där man bland annat kan välja manuell vitbalans. Men har man valt symbolen för manuell vitbalans går det inte att göra en vitbalansmätning (det man får är gissningsvis den senast inställda manuella vitbalansen). För att ställa vitbalansen mot en testyta måste man i alla fall in bland menyerna innan man kan trycka av.
Med ett knapptryck får man autofokus på vald fokuspunkt även i manuell-läge. Praktiskt! Men någon bekräftelse på att kameran verkligen hittat fokus och inte bara gett upp får man inte: i manuell-läge blir inte fokusrutan grön. Inte lika praktiskt - och inkonsekvent.
Har man tagit bilder i seriebildsläge (3 eller 6 bilder i sekunden) går det inte att granska de enstaka bildrutorna efteråt - istället visas bilderna som en tumnagelstor, loopad animation. Det går inte att zooma in och inte att radera en enskild bild - trycker man på radera försvinner hela sekvensen. Tack! Det är ju tur att man gillar att leka med sin kamera så att man upptäcker sådant i tid, inte när man har tagit en oersättlig bild.
Man kan välja spotmätning, men spotmätningscirkeln visas inte i sökaren, trots att det vore lätt att rita in den (eller göra den valbar, för den som inte vill se den). Det är alltså omöjligt att veta vad man mäter på.
Zoomar man ut leker bildvisningen cover flow, lånat från iTunes, innan man kommer till en översiktskarta. Om jag orkade med sådant pyssel skulle jag fota av displayen för att visa hur fånigt det ser ut.
Det klagomål som hörs mest på alla diskussionsforum - något med slutartider i auto ISO förstår jag mig däremot inte på. Vem bryr sig om auto ISO?
Allt detta låter sig naturligtvis lätt åtgärdas med en firmware-uppdatering. Jag brukar sällan vara en early adopter och visste vad jag gav mig in på. Nu ser det i alla fall ut som om problemet med råfilerna skulle lösa sig - ett par anställda på Capture One har antytt i ett forum att stöd för X-Pro och XE-1 är på väg.
Finns det inga fördelar, då? Jodå, men mer om dem en annan gång. Kanske. Jag är ju inte särskilt bra på att hålla liv i den här bloggen.
Seriösa spegellösa kameror befinner sig fortfarande omkring generation ett, kanske där Nikon D100 befann sig för tio år sen. Det ska bli spännande att se vad de - och inte minst de elektroniska sökarna! - utvecklas till om en eller två generationer. Blir sökarna ytterligare något bättre kan man nog för min del slopa displayen bak på kameran. XE-1 har ju redan en sökare som med sina 2,3 miljoner pixlar slår allt som finns i bak-LCD-väg (Nex 6 och Sonys nya A-99 lär ha samma sökare).
Dela:
