Vardag

Vilja och motivation

Det blir allt tydligare, vilja och motivation är nyckeln till att erövra kunskap och känsla. Det finns ingen genväg, inget lättvunnet sätt. Det är som i den gamla tv-serien Fame, motstånd övervinns med blod, svett och tårar.

Men så värst många tårar fäller jag inte... inte heller blöder jag, eller svettas. Åtminstone inte på utsidan (såvida jag inte tappar kameran i backen, eller batteriet tar slut i ett kritiskt ögonblick).Däremot kan insidan få sig några rejäla törnar.

Misslyckas jag, är det bara att ta nya tag. Stå stadigt med fötterna på jorden, fokusera... och göra ett nytt försök. Sist men inte minst... ett nätverk av goda vänner, är en livsviktig förutsättning för att få perspektiv:)

Dela:

Påsk

Vi har följt "The bible" i påsk, en bombastisk filmatisering. Personligen uppskattar jag den inte, en misslyckad produktion i mina ögon.

Den är alltför fragmentarisk och ytlig, en sekundär upplevelse.Jag saknar eftertanke och reflektion, djup och identifikation.

Hur som helst... mitt största problem är inte det, utan hur vi ska få i oss drygt två kilo lösgodis innan annandagen.

Men det går, med lite vilja och motivation. Trots allt... vad vore påsken, utan ett visst mått av lidande?

Dela:

Hängivelse

Tillståndet av närvaro, infinner sig i allmänhet inte omedelbart när jag fotograferar eller målar. Till en början, är jag alltför medveten om min omgivning. Rösterna, ljuden, ljuset och mitt eget förhållande till människorna och rummet omkring mig.

I takt med att min inlevelse ökar, försjunker jag i det meditativa tillståndet. Jag slutar bekymra mig, blir ett i det existerande ögonblicket. Jag bejakar, och accepterar motståndet i kameran eller penseln. Hängivet överlämnar jag mig till skeendet.

När jag slutat kämpa mot infinner sig en ofta sällheten... och likt ett barn som slickar glassen från tallriken, ägnar jag mig hämningslöst åt njutningen.

När stunden är över, är jag tömd på omedelbara reflektioner. Rummet och tiden återtar sin ursprungliga form. Det enda som berättar att någonting verkligen hänt, är spåren på minneskortet eller duken.

Dela:

Hårtork

Katter har alla sin egen unika personlighet, som perserhonan Ellen. Hon är den klumpigaste katt jag mött. Hon snubblar på sina fötter, ramlar i trappan och halkar i sitt hår. Hon är asocial, lite folkskygg och enstörig.

Men hon är också kärleksfull och öm, social och varm. Som vid de tillfällen jag sitter vid datorn, och redigerar bilder. Då ska hon slickas, gnida sin nos i mitt ansikte och tvätta mitt hår. Så hjärtegod en katt någonsin vara... och jag måste erkänna, jag tycker om det.

Det har dock sina sidor att vara föremål för hennes kärlek, jag vet inte hur många gånger hon vällt ut min kaffekopp eller kraschat min dator. Hennes stora tassar och otympliga kropp har ingen koordination. Hon är överallt, jagar skärmbilden och trampar på  tangentbordet... välter ner och demolerar.

Jag har försökt få henne förstå, att jag inte tycker det är ok. Men även när jag för tjugonde gången lyft ner henne från bordet, hoppar hon klumpig tillbaka. Det kostar på att vara föremål för hennes kärlek, men jag är lite ömhudad och omhuldande. Jag vill inte förneka henne behovet av närhet... och låter det ske.

Dock finns det tillfällen, då Ellens milda personlighet förvandlas till ett fäktande och flyende vilddjur. Det är efter dusch och shamponering (vilket hon faktiskt verkar tycka om), när håret ska torkas.... Då protesterar hon högljutt, försöker med klor, tänder och klagosång komma loss.

Men vad hjälper det... Ewa är rutinerad perserkattägare och dotter till en hårfrisörska, och vet hur man handskas med en hårtork.

Dela:

Konsensus

I mötet med andra människors ställningstaganden fjärran mina egna, inser jag mina egna tankars begränsning. I mötet med motstridiga åsikter kan tankemönster prövas, och nya livskraftiga gemensamma insikter växa fram.

Ett förhållningssätt som förutsätter att vi släpper taget om det invanda, och öppnar sinnet för nya möjligheter. Det är utvecklande och stimulerande, men också krävande och enerverande. 

Konsensus kan också vara frukten av konflikträdsla och undanfallenhet enligt vissa, jag håller inte med om det. Konsensus är för mig ett levande, humanistiskt och socialt begåvat sätt att förhålla sig till en i slutändan gemensam ståndpunkt. 

Konsensus gäller inte i grundläggande matematik eller grammatik. Där är ett plus ett två, och ett verb behöver ett subjekt. Jag ska ärligt säga, lagbundenheten i dessa regler har aldrig riktigt tilltalat mig. Jag har haft svårt att uppbringa lusten att lära mig. Men det är klart, saknade jag helt kunskap i matematik eller stilistik skulle jag inte kunna sköta mitt arbete. Eller skriva i min blogg.

Jag får tacka min far för det, han ägnade tålmodigt timme efter timme åt att jag skulle förstå det som stod i skolböckerna. Jag ville inte, och kämpade emot... men vi möttes i någon form av konsensus.  Till slut fastnade det mest övergripande, i skuggan av mina frustrerade tårar.

Dela: