Gömslebygget
Gömslebygget rullar på framåt trots ihållande regn hela helgen.Men
nu är det i stort sett klart utvändigt, fotogluggar, ventilation, tak
och dörr är nu fixat.Väntar nu bara på lite torrare väderlek så att jag
kan måla gömslet i en lämplig färg.Inne är en rejäl regel monterad där
kulleden ska skruvas fast och det som återstår är nu lite ljudisolering
och en del annat småfix.Jag har hängt ett camonät på utsidan som även ska hänga där efter målningen för att ge maximal camoflering.Fler bilder kommer framöver...
Lars-Göran
Åkte till stugan igår eftermiddag för att lägga ut fågelmat och titta till så att allt var ok. Småmesarna surrade runt mig i glädje då jag fyllde på solrosfrön och talg, alltid så glädjande att se de små livens tacksamhet.
På hemvägen åkte jag runt lite på småvägarna, det var lite halvmulet väder och snöade vackert, ganska kyligt - 15 grader. Det är rejält med snö på skogen och otroligt stilla och vackert i vildmarksriket. Jag passerar en större sjö och får se att månen lyser upp den nu blå himlen, vackert mot snön och de snötyngda träden tänkte jag.
Stannade bilen och bytte ut 300mm mot 135mm, tänkte att jag måste ju ta nån bild trots att jag var lite i tidsbrist. Kameran monteras på stativet och trådutlösaren sätts på kameran.Tar några bilder, men står mest och tittar på allt det vackra runt omkring mig.Helt plötsligt hör jag nåt från berget bakom mig, är det sant kan det verkligen vara... och jo det är faktiskt varg som ylar.Hör nu tydligt att det är flera vargar som ylar från olika positioner.Vilken mäktiga upplevelse, såå stämningsfullt, så otroligt känsloladdat, jag blev faktiskt rörd och blev stående som i en annan värld ojojoj ! Efter en halvtimmes ylande tystnar allt och det enda jag kan höra är en skogsmaskin på långt håll. Sånt här glömmer man aldrig !
Bilden tagen med Canon 1DS MIII och Canon 135 2 L
Ha de gott
Lars-Göran Abrahamsson
www.taiganatura.com
Under 10 dygn har jag levt nära vilda björnar,
svårt att beskriva i ord och bild men jag gör ett försök.
Att ha och se vilda björnar så nära sig är för
mig en helt fantastisk upplevelse. Man sitter i sitt gömsle och bara njuter,
spänning och en meditativ känsla infinner sig och man befinner sig
i ett tillstånd av livskvalité som är svårt att
beskriva.
Under de 5 år som jag nu vistats i dessa marker så
har man lärt känna vissa individer, inte bara utseendemässigt utan även på hur
björnarna rör sig.
Vissa individer känns väl igen på gången när de
kommer, de äldre björnarna har ett tungt och långsamt steg, medans de yngre
björnarna är mer oroliga och
småspringer. Sen har vi ju alla skador och ärr som
de äldre björnarna har, jack i öronen, stora ärr över nos och huvud och de
riktigt gamla har ju knappt tänder att tugga maten med.
En del haltar ganska rejält, en av björnarna som
jag såg förra året haltade då så mycket att den knappt tog sig fram, men i år
var allt läkt och björnen gick obehindrat igen.
Tror nog att dessa djur har en betydlig bättre
läkförmåga än oss människor.
Upplevelserna är många, men förra året då jag fick
tillfälle att se och fotografera en björnhona med 3 ungar är nog de finaste
minnet så långt.
I år fick jag se nåt som har hört talas om, men
trodde nog aldrig att jag skulle få se detta.En av björnarna hoppade helt
plötsligt ner i en liten tjärn,
Där drog den upp näckrosblad och låg sen på rygg
och flöt omkring ätandes på dessa grönsaker. Det såg otroligt mänskligt och
komiskt ut måste jag säga.
Bilder på denna björn kommer framöver i poolen
Vilda djur och fåglar.
Björnarna har en stram rangordning och man undviker
i det längsta att ta till kamp, de går hellre en omväg och känner väl igen
varann genom sitt luktsinne.
Första året i de här markerna så gick kameran het
och pulsen låg på topp, minneskorten fylldes snabbt.Nu är det nåt helt annat,
bilderna är färre och upplevelserna är minst lika viktiga som
bilderna. Pulsen är numer i normal nivå och tar ner
mig till en en känsla av lugn och ro.
Vid 2 tillfällen mötte jag i år björn på riktigt
nära håll. En kväll när jag gick efter stigen mot gömslet dök en halvstor nalle
upp på stigen ca 25 meter framför mig,
våra ögon möttes, men när den fick vittring på mig
gick den åt sidan och jag kunde passera förbi. Visst gick pulsen uppåt men någon
speciell rädsla hann jag aldrig känna av,
Hoppas att denna lilla berättelse kan ge en liten
vink om mina upplevelser i björnmarkerna, bilden ni ser här får symbolisera den
njutning och de lugn som jag upplevde för nån vecka sen.Självklart så ska man ha stor respekt förr dessa björnar !
Ps, den björnhona som hade 3 ungar förra året har
bara en unge kvar i år,
Ha de gott och fota väl
Lars-Göran Abrahamsson
