Motiv som är svåra att motstå

Att se en annan fotograf fotografera är ett av de tillfällen när min kamera dras som en magnet upp till ögat och fingret hjälplöst hamnar på avtryckaren.

Nå väl ingen är fullkomlig - kan inte ens hålla fingret i styr när föremålet är "ur bild"

Men ibland så får även själva fotogafen sin plats i bilden

Skulptur av Hanneke Beaumont

Skulptur av Hanneke Beaumont

Det magiska röda

Bilder som innehåller en enskild företeelse som är markant röd har precis samma effekt på mig. Oftast är jag inte själv medveten om varför jag fotar just det men vid en genomgång av bildmaterialet är det slående. Här vid västkusten handlar det ofta om röda sjöbodar eller bojar.

Obs! ingen sjöbod *ler stolt* över att ha fångat något annat motiv för en gångs skull

Människans bästa vän

Slösar massor med minne på djur. Det är bra motiv när man älskar utmaningar och just djur. Fingret går som en lärkvinge på avtryckaren, vilket resulterar i ett digert gallringsarbete senare samma dag (i bästa fall). Alla vet hur svårt det är att fota ett djur. 95% i papperskorgen. I bästa fall en bild som duger för kritik här på FS.

Allt från glatt svansviftande minigrisar, underbara islandshästar till vackra birmor hamnar okritiskt på mitt minneskort.

Mingrisarna Kerstin & Sprut är några filurer som inte platsar här normalt

Johann & Hvinur har jag däremot inte dragit mig för att lägga upp. Även om det mer beror på meriterna än kanske själva fotot Jag-var-där-när-dom-tog-VM-guld-och-fick-till-en-lite-annorlunda-bild-som-jag-trots-allt-är-rätt-nöjd-med.

Hummertinor min andra inlämningsuppgift

Uppgiften handlar om färg. Efter att ha funderat i över en vecka över vilken bild jag skulle välja hade jag imorse inte blivit ett dugg klokare. Nu var jag tvungen att göra uppgiften. Inte för man måste men jag vill vidare i kursen, därför var det ett måste för mig. Fick helt enkel bara ta en.

Är inte nöjd men här är iallafall efter- och förebilden. 

Efterbilden

Förebilden

Värre än tandläkarbesök

Blev fotograferad idag, usch jag verkligen avskyr det. Försökte att uppföra mig och inte spy galla, miljoner ursäkter över den obekväma situationen och den stackars fotografen. Det gick väl så där. Hon var snäll och lyssnade gav instruktioner och småpratade trevligt. Verkligen jätterar. Men inte kommer det något gott ur detta - en ful fet kärring med passerat bäst-före-datum.

Försöker intala mig att det är så här verkligheten ser ut. Det är så här andra ser mig och att det är jag där på bilden. Man ska gilla sig själv och acceptera sin ålder. Ålder är inga problem men kärringen på bilden känns definitvt inte som jag. Ska jobba på det där med att gilla läget och acceptera faktum och det är verkligen inget problem förrän man ... som sagt ... ser resultatet i displayen.

Förr i min ungdom kunde jag då och då i ljusa stunder trösta mig med "Du är ful - Jag är fet - Jag kan banta". Men nu då när båda passar lika bra? Finns det någon sorts mantra eller annan terapeutisk övning tro?

Varför är det så avskyvärt att vara på den ena sidan a kameran och så himla kul på den andra? Någon sorts balans bordet det finnas - för rättvisan skull - eller?

Så mycket behagligare med ett tandläkarbesök. Kort uthärdligt plåga men sen fina och hela tänder.

(inget foto av förklarliga skäl)

Ser du vad jag ser?

Jag älskar att fota islandshästar och har en stor önskan om att få en bild som jag är superdundernöjd med. Får dessvärre medge att jag inte har lyckats - än. Min "bästa bild" är något helt annat och långt i från mitt favoritdjur.

Varför blir det så?

Ibland händer det att jag kan vara förhållandevis nöjd med en av mina hästbilder. Men eftersom jag har en nära relation till hästen tycker jag att det är jättesvårt att göra en objektiv bedömning om det verkligen är en bra bild eller om det bara är modellen som får mitt hjärta att se det "vackra". Har t.ex. bilder på hoppiga och skuttiga små fölungar som jag inte visar upp här på grund av relationen till den lilla modellen. (Fölexempel: Frekja, Örn)

Samma sak med bilder på familjemedlemmar och släktingar.

Exempel på bilder som jag gillar men som jag bedömmer är allmänt ointressanta:

Hur bedömmer du en bild? Vad ser du? Vad avgör?

Historien bakom ett husdjur

Blir smått generad varje gång någon ger beröm och frågar hur bilden kom till. Osäker på om jag egentligen bör berätta om "arbetet" bakom bilden.

Ingen fotostudio ingen avancerad ljussättning

Kan säga så mycket som att någon vidare fotograf det är jag väl egentligen inte även om jag älskar att leta motiv och vinklar. Ser bilden jag vill ha i huvudet men det är så svårt att få till det precis så som man tänkt sig. Faktum är att fotograferingens vindlande vägar är ett stort mysterium för mig.

Men med Photoshops hjälp lyckas jag ibland att pilla så att bilden blir som bilden i mitt huvud. Den fotokunskap jag saknar försöker jag kompensera med min photoshopande.

Så kom den här bilden till

Det var en oerhört regning och gråtrist dag i stallet när sniglen kommer glidande genom stalldörren. Den var ju en liten rolig krabat med sitt hus och på en så annorlunda plats så plötsligt såg jag bilden framförmig. Raskt ut i bilen och hämtar kameran, inte märkvärdig alls men behändig och som därför alltid är med. Pladask ner på magen, mitt i stallgången, framför snigeln.

Den avancerade ljussättningen består i att jag mer och mindre lägger fingret framför blixten.

Väl hemma får bilden en liten körare i photoshop, svärtar bakgrunden något lite ytterligare klonar bort en fönster i fjärran, liksom stengolvet. En gnutta digital ljussättning och lite minilir med kontrast och intensitet och bortkloning av några sandkorn på skalet.

Fixt och klart.

Kände mig skapligt dum när en annan mycket smartare snigelfotograf (Anders Lindblom) berättade hur han helt sonika lyft upp sin modell till bekvämare höjder och ljussatt enligt konstens alla regler och dessutom haft en geniala idén att sätta den på en spegel. Och voila fått till en pangbild.

Tack och lov att ingen såg mig där på stallgolvet.

Större version av bilden