Wikings Vardag

Att göra vad som helst för att få höra till.

Vågar du ha egna åsikter? Vågar du ta personliga fotografier? Vågar du publicera dem?

Jag tror att du inte behöver titta långt för att se exempel på att människor gör vad som helst för att höra till.
Du behöver nog bara titta på ditt eget liv.
Jag har gjort många dumma saker för att få höra till. En utav de dummaste är att tiga när någon i min omgivning blivit illa behandlad. 

Det finns extrem-exempel på att vi gör vad som helst för att höra till, ta bara Nationalsocialismen, Al-Qaida eller vilken extremgrupp du vill.
Men detta är extremer. Det är inte dessa min blogg ska handla om.

Vad gör dig till en bra fotograf? Fundera på detta en stund.
Vågar du visa/ta personliga fotografier som du vet inte skulle gå hem här på fotosidan t ex? Skulle du våga skriva/tycka att en bild var dåligt/bra utförd om 10 personer före dig skrivit det motsatta?
Jag har märkt tendenser hos mig själv att jag börjar ta mer och mer bilder som passar in. Jag anpassar mig efter vilket forum jag publicerar mina bilder.
Frågan är ju vaför jag ska göra det? Jag har inget uppdrag eller någon arbetsgivare bakom mig. Jag är en individ.
Mina bilder ska spegla mig, inte forumet i fråga.

Är verkligen skräcken att bli refuserad, utesluten eller få hårt motstånd? Är tystnaden värre? Jag syns alltså finns jag?
Syns du verkligen? Vem är du?  Det är frågan.
Vågar du vara du? Vet du vem du är för det första? Vågar du stå ensam med din åsikt/bild eller måste du ha en eller flera som backar upp din åsikt/bild?

En mycket intressant fråga är om en grupp människor som sett X är mer närma sanningen än en individ som sett Y vid exakt samma tillfälle och händelse. Om du ser en fågel flyga från träd X till träd Y men 10 personer påstår att fågeln hela tiden suttit i träd Y, skulle du foga dig eller förtsätta hävda vad du såg?

Jag läste en krönika av Fredrik Lindström i dag. Om du vill så kan du läsa den här:            http://www.aftonbladet.se/kultur/lindstrom/article6746004.ab

Detta inspirerade mig att skriva dagens blogg.

Jag är enormt intresserad av musik. Inte någon speciell typ av musik utan av musik jag tycker är bra. Rush är ett av mina favoritband.  "Fly by night" är deras andra studioalbum och innehåller låten "Anthem". Denna platta är trummisens Neil Pearts första med Rush. Låten Anthem är inspirerad av boken med samma namn av Ayn Rand.

Neil läste denna bok och skrev där efter låten (tillsammans med de andra i bandet).
Detta snappade jag upp och letade reda på boken. Jag var ju tvungen att kolla upp källan! :)
Anthem läste jag för första gången under min praktik på Warner Music i Stockholm (1999). På kvällarna i Västra haninge och Solna läste jag denna bok om och om igen. Den var på engelska så jag tog det ganska långsamt. 
I korta drag handlar boken om Equality 7-2521 som är en ung man som bryter sig ur det allsmäktiga kollektivet. Equality 7-2521 upptäcker det förbjudna ordet "Jag" och man får följa hans väg mot självförverkligande.

Denna bok tillsammans med "Atlas Shrugged" påverkade mig enormt. Inte för att jag håller med om allt med för att det är så utmanande att tänka själv. Det är en utmaning som heter duga. 

Min stora utmaning i livet är att vara jag och att skapa i frihet.
Vad är din utmaning? Liten som stor.

mvh
Helena 

Dela:

2010-03-10 12:46   Peter-L

Tänkvärt blogginlägg!! Många frågor som jag tror att många kan och bör fundera över. Även jag.
Även, om jag nog vill våga påstå att jag inte plåtar för att höra till, att jag står upp för mina åsikter, att jag vågar ta personliga fotografier. Men, jag "vågar", inte publicera dem, efter den "storm", som just varit.
Eller kanske handlar det inte om att inte våga, mer om att kanske inte vilja, orka, som det är just nu. Och det känns i sig lite tråkigt.

Men om man bortser från FAN, så vill jag påstå att jag vill och vågar publicera allt jag kan och vill. Jag försöker hålla att öppet sinne till konsten och det må gälla musik, foto, målningar, dans etc. Men självklart har jag min smak, och mitt tycke. Men det är ju mitt, och ger mig ju inte, som jag ser det, rätten att dömma ut andra/annat.

För att lite återkoppla till FAN, så är detta en fotogenre som jag gillar. På grund utav att jag tycker att den kvinnliga kroppen är Så vacker!! Jag har under en tid funderat på hur jag, skulle vilja utveckla mina bilder inom denna genre. Och kommit fram till att jag skulle vilja plåta lite tuffare, lite mer utmanande bilder på den vackra kvinnan. Men på ett då i mina ögon smakfullt sätt!! Så den som läser "porr" är på helt fel spår. En del sådana bilder finns, men precis som att FAN faktiskt är svårt att plåta, så blir detta ännu svårare, tycker jag. Så, av den anledningen Och, den storm som varit, låter jag i nuläget bli. För i mina ögon är utmaningen att få bilder som är vackert utmanande, men absolut inte porrigt eller så.

Jag står upp för mina bilder, jag kan se hur FS-medlemmar reagerar, hur FS-vänner reagerar. och det är intressant. Men ärlighet är viktigt från alla. Och det är viktigt att visa respekt för andra människor och deras känslor. Men, inte till vilket pris som helst.

Jag hade tänkt skriva ett eget blogginlägg om ett faktum jag konstaterar, men lyfter det lite här.
Jag laddar upp FAN-bilder. Och porträtt, och viss natur... När jag sedan ser, vilka bilder som det tittas på. Så är det till 90% mina FAN-bilder.
Varför??

Jag står upp för mina bilder. Jag skulle stå upp för fågeln som flög om jag vore 100. Men vid 95% och tio andra som säger motsatt, så skulle jag lyssna till dem. Att stå upp för sin sak är bra. Men med en lyhördhet. Den som stänger om sig, blir nog ensam i sin ensamhet. Eller i den ensamma kretsen "av att få höra till".....

Sorry, det blev ett långt svar, på en klok frågeställning. :-) Mvh, /Peter

2010-03-10 13:44   eos30

Om jag tar så väldigt personliga fotografier vet jag inte, har inte något som jag skulle kalla personlig stil, ja det är isf oredigerat... Men när jag laddar upp bilder här, så tänker jag aldrig i förväg på vad andra ev tycker om dom, utan det är bilder som betyder något för mig personligen. Och så länge dom betyder något för mig, så får dom ligga kvar, även om ingen kommenterat dom på flera år.

Den enda gång som jag tvekat inför att ladda upp bilder, var när jag tog några självporträtt, och de hade ju inget med att göra vad andra ev skulle tycka om dom, utan snarare att det kändes utlämnande...

Men jag tar ju heller aldrig uppseendeväckande, eller provokativa bilder, så därför behöver jag ju inte känna mig bevakad och påpassad, utan kan skapa fritt.

Utmaning vet jag inte, men ett mål är att jobba mindre, och leva mer :-) Så jag har mer tid att skapa, och prova allt jag inte hunnit med än :-)

/Jörgen

2010-03-10 15:44   mc bruno

Måste man tänka annorlunda än alla andra för att det ska vara personligt? Tänk om jag tycker som de flesta andra. Och vad är det normala? Jag tror det både är normalt att älska och hata dansband som exempel.

2010-03-10 15:56   ganska

Helt klart tänkvärt, men spelar det egentligen någon roll om man gör saker för att passa in eller för att "vara sig själv"? Kan inte "att vara sig själv" vara att försöka passa in? Varför är det bättre att vara sig själv, än att vara någon som passar in om dessa två nu inte kan gå hand i hand?

Jag vet vart jag står iaf, och det är för privat för fotosidan :)

2010-03-10 17:46   morgondotter

vad menar du med personliga fotografier?

.....
men forumet där man visar "personliga fotografier" kanske skall vara av den karaktären att dom intresserade kan söka sig dit
vilket innebär att de ointresserade slipper att tvingas titta på dessa "personliga fotografier"
(det kan finnas en viss vurm för exhibisionistka inslag)
jag tror att vi måste tala med varandra och se att vi kan nå varandra med språket
närheten och tilliten till våra medmänniskor kan bara utvecklas genom att prata med varandra
prat skapar frihet
tystnad skapar rädsla och egna fantasier
jag står för min åsikt
är inte feg eller likgiltig
inte nymoralist eller kommunist
/inger

2010-03-10 19:02   EGW

Vi kan se på kommentarerna här att din fråga berör. Som det uttryckers i en bok jag nämnt för dig: alla drömmer sin egen dröm. Och sedan finns gruppens, landets, världens gemensamma dröm. Hur väl passar min egen dröm i dessa större drömmar? Jag har fått nytt perspektiv på detta efter min flyttning till Canada. Åtminstone på platsen jag bor nu känner man sig mycket friare att vara sig själv – drömma sin egen dröm – vara excentrisk, vara annorlunda, än jag någonsin gjorde i Sverie. I Sverige blev jag tvungen att vara aggressiv för att förmå att vara mig själv. Fastän jag egentligen inte trivdes med det. Här är det bara avspänt.

Och hur är det då med mina bilder? Jag föreställer mig inte ens att de ska vara så märkvärdiga. Jag försöker tänka på att jag gör dem för mig själv. Och så delar jag med mig, ifall någon är intresserad. Jag har varit bländad av vad många andra här på FS har visat, men jag kan inte imitera dem eller överglänsa dem. För mig handlar det om att ta raka och enkla bilder av min värld. Något mer tror jag mig inte om att kunna åstadkomma. Men just det vill jag göra så bra som möjligt, och kanske så småningom allt bättre, vad nu bättre är.

Jag har funderat mycket över hur bildkritik ska kunna göra oss bättre. Det är ett risigt ämne.

2010-03-10 19:28   EGW

Kommentar till Fredrik Lindström:

Är det sant att svenskar strävar efter att vara individualister? Det är väl i så fall för att vi *måste* slåss för den rätten för att inte bli totalt utmobbade. Som det står i Olrog-visan (skriven på 1940-talet?): ”Du ska tänka som Svensson gör, om du ska tänka nånting alls!” Du ska vara politiskt korrekt. Alla hatar Jantelagen, men det är för att de känner att de måste leva efter den. Gud nåde den som tror sig vara fri att slippa!

Jag märker skillnaden här i Canada. Ingen räknar med att du ska vara något annat än dig själv, och du antas var OK tills motsatsen bevisats. Ingen anledning att ”försöka”, vem skulle missunna dig?

2010-03-11 11:21   Susanne Andersson

Acceptansen för sig själv kommer först utifrån genom föräldrar, syskon, vänner och omgivning som (späd)barn och sedan inifrån när vi mognat till vuxna människor - förhoppningsvis. Värst verkar det vara i tonåren när alla måste ha ett visst klädesmärke, stil eller utseende för att passa in annars mobbas man iskallt ut ur gruppen och tillhörigheten. En del vuxna kommer aldrig ur denna tonårsfas utan fortsätter detta mobbarbeteende livet ut... tyvärr. Men det lider de ju bara av själva, även om de inte inser det. För vem vill ha en sådan person som vän?

Ett mycket bra och tankeväckande blogginlägg!

... och när det gäller foto och bilder så har jag gjort egna spår ända sedan jag blev medlem här, vilket jag också fick höra av min första lärare och inspiratör här på FS - att jag inte gjorde som andra utan gick min egen väg. Tack för den viktiga puffen, herr B! :o)

2010-03-15 08:43   Maverick

Ett problem är väl att folk sällan vågar vara personliga oavsett vad, och det syns även i fotografi.

Sedan det där med att stå för sin sak... Om man tänker sig den där fågelhistorian så skulle jag nog fundera över om det är värt så mycket att hävda sin iakttagelse. Jag vet ju vad jag såg och om de andra nio tror något annat så spelar det kanske inte så stor roll. Ur deras perspektiv så kanske det t o m är sant.

Större delen av FS är forum av folk som anpassat sig. Vi ser t ex inte semesterbilder. De flesta laddar upp de bilder som de är mest nöjda med, eller kanske helt nöjda med. När det kanske vore mer utvecklande att ladda upp de bilder de inte är nöjda med så att de kan få input på varför det inte är bra.

Jag har nog inte utvecklad något personlig stil riktigt än i min fotografi, men jag vågar vara personlig om det behövs.

/Maverick