Wikings Vardag

Det här med Leica del 2 eller Är det bara män som använder Leica?

Hej igen Godingar!

Jag är ju som bekant kvinna! :) En tänkande sådan.
Det finns stunder när jag saknar en kvinnlig förebild inom fotografin. Det finns en del duktiga proffsfotografer som är kvinnor men de bor för långt bort eller är döda. Nog för att jag har en andlig sida men jag tycker ändå att det är ganska svårt att fråga om råd av döda fotografer. De dog ju innan Canons 7D kom ut! :)

Finns det kvinnor här på Fotosidan som använder Leica? Finns det kvinnor som använer Leica överhuvud taget? Förmodligen. Vågar jag som kvinna kliva in i denna mansdominerade värld utan att bli ensam? Hoppas det.

Just nu har jag verkligen inte pengar till att köpa en Lecia (ny) eller mer korrekt uttryckt, jag prioriter annat med de begränsade resurser jg har tillgång till.

Så jag funderar på att låna eller hyra en Leica. Går det att hyra Leica?
Jag har ju fotat analogt i flera år men aldrig fått lektioner eller råd av någon kunnig fotograf.
Jag är med andra ord autodidakt på analogt fotograferande och framkallning.
Det fanns en hyffsad analog kamera och ett bra mörkerrum på gymnasiet som jag lånade av skolan under sommrarna.
Deras mörkerrum fick jag bara en snabb lektion i att använda (90 minuter).

Detta innebär att jag inte har orden för det jag använder. Jag bara gör.
Teknik är mycket roligt om man får använda händerna. Det är inte för inte som jag gillar att meka med datorer, bilar och andra roliga saker som låter när man tappar dem! :)

Pappa lärde mig köra traktor, ploga potatisfåror, köra timmer och meka med SAAB.
Mamma lärde mig att meka med VOLVO. Vår Amazon var mycket enkel att förstå. En bra bil att börja förstå mekanik på.

En Leica tycks mig vara ungefär sådan. Inte för att tänker plocka isär den, men det vore skitkul iofs! :)
Min Canon 7D gör ju en massa saker som jag inte förstår hur det fungerar, bara att det gör det och hur resultatet blir.
En Leica kanske jag kan greppa på ett annat sätt?

Nyfiken i en strut, är jag! :) Någon som har en trasig Leica som jag kan meka med?
Redan som barn plockade jag isär mammas och pappas saker för att se hur de såg ut innuti. Mammas klockradio, väckarklocka utan el, blommorna i fönstret, mina dockor och leksaksbilar och  jag var en riktig Ronja Rövardotter till råga på allt.

Jag har inte ändrat mig nämvärt! Det är bara det att jag måste betala alla mina leksaker själv.....:)
Helst utan delbetalningar. Det blir för dyrt. Så jag sparar. Det tar tid men jag vet ju att jag kommer att vilja ha nya leksaker mest hela tiden! :)

Ha det gött!
Helena

Dela:

GRACE UNDER PRESURE

Det vackraste i livet kommer sällan utan ansträngning. För att se det vackra måste vi uppleva det som är fult.

När jag ser tillbaka på mitt liv så vet jag att himlen måste finnas runt hörnet...men där ligger USÖ.
Två av mina vänner har dött där och jag har besökt ett flertal sjuka vänner på detta sjukhus.
Jag ska göra en del av min utbildning på USÖ, så jag hoppas se mer än död, blod och lidande.

Jag vet att jag ser svart på verkligheten just nu men tänk så ljus min framtid kommer att bli.......

En helt annan sak:

RUSH ska få en stjärna på The Walk of Fame och det brukar betyda att artisten/bandet är historia så att säga. Jag har aldrig svävat så högt på en konsert som jag gjorde på RUSH R30 tunré. Det var en 3 timmar lång flygtur i globens sfär. Jag är beroende av Neil Pearts trumslag. Endast han kan få mig att traggla mig igenom Atlas Shrugged och Anthem, på engleska, enbart för att få djupare insikt i RUSH texter. Det finns ingen annan trummis än Neil Peart!

Jag tog flera terminer trumlektioner innan jag kom till insikt om att jag var bättre på att låta bli. Jag spelade bas i några terminer och blev inbjuden att starta upp ett tjejband innan jag förstod att jag nog borde hålla mig till pianot.
När jag la av med pianolektionerna på grund av att jag flyttade ifrån mitt övningspiano kom jag på att jag kunde skriva låtar. Det slutade i en massa högar notpapper som såg ut som om flugorna gjort dessa till sin sista viloplats.
Sedan kom RUSH in i mitt liv och all inspiration föddes på nytt. Jag tog upp mitt målande och jag var bra på det! Jag lånade en kamera och ett mörkerrum med utrustning och SE det var gott! :-)

Jag öppnade munnen när jag träffade musiker och till min förvåning gillade dom också RUSH! Helt plötsligt jobbade jag med musiker och jag var hemma. Sedan tog mitt förhållande slut och jag var ute på gatan igen utan skivsamling och kontakter.

Efter några år av letande hittade jag min kamera och nu är vi bästa vänner! Det bästa av allt är att den är MIN! Jag betalar för den, jag underhåller den och jag tar smällarna själv. Min sambo har sina egna intressen och blandar inte in mig i dom i onödan! :-) Musiken har vi dock gemensamt, men skivorna delar vi på! Aldrig att jag lämnar mina skivor igen!
Den dagen jag sålde min RUSH-samling för att få mat på bordet, sålde jag en bit av mitt liv.

Dela: