Wikings Vardag

Övergiven och lämnad åt ödet.

I maj detta år var jag på Azorerna. Huvudstaden i ögruppen heter Ponta Delgada.

Mitt hotell låg högt med underbar utsikt över atlanten och vulkantopparna. Det var underbart skönt att sätta rumpan på sängen och pusta ut efter mitt livs första charterflygning.

Jag har bara flugit i små enmotoriga plan tidigare och ett stort charterplans-gung var inte alls liknande mina tidigare flygupplevelser. Tack och lov gjorde inte kaptenen några "fallande löv" för att impa på passagerarna! :-) Luftgroparna och turbulensen var något nytt! Ganska cool faktiskt! Det som inte var lika roligt var den försenade landningen. Det var flygstrejk i Frankrike så vi var tvugna att ta en omväg och landa i Lissabon för att tanka. Resan tog 10 timmar istället för 5. Jag var så otroligt mör i kroppen när vi landade i Ponta Delgada.

Hotellet var 5 stjärningt och toppen! Luftkonditionering, mörkläggningsgardiner och tyst som i graven på nätterna.
Utsikten var slående. Atlanten åt ena hållet och vulkaner åt det andra. JAg stupade i säng ganska omgående och sov som en prinsessa. Frukosten var underbar med lokalt odlad ananas och melon. Ostar som var lokalproducerade i Europas mordenaste mejerier. Nybakt bröd i olika sorter och juicer som var färskpressade. Kaffet var inte gott men det gjorde liksom inget. Ponta Delgada var fullt med bra kaffeställen i alla fall.

Ponta Delgada och hela ön San Miguel är en bit av paradiset. Jag kommer att lägga upp en del bilder ifrån Azorerna i ett eget album så välkommen in och titta!

Jag rekommenderar er som gillar att vistas i paradiset med kameran i högsta hugg att åka till Azorerna! För er som gillar att titta på delfiner, valar och andra fiskar rekommenderar jag att ni tar med er dykutrustningen eller köper en tripp ut på havet med en av de lokala fiskebåtarna. Det finns safaribåtar också, men dom är hyffsat dyra. Några erbjuder dock del av pengarna tillbaka om ni inte ser några valar/delfiner.

 Före er som älskar naturen så ÅK till Azorerna. Jag grät av hänförelse när jag bilade runt på ön. Det är svårt att hålla känslorna i styr när man blir så överväldigad. Till och med luften är klarare. Den är blåare. Alla färger är klarare.
Tyvärr hade jag bara min gamla Nikon Coolpix med mig så bilderna är lite si och så. Jag har en bild uppe i mitt album från Ponta Delgada. Det är ett av alla emigranthus som finns i staden. För ett antal år sedan var det så fattigt på öarna att många lämnade sina hus över en natt för att ta sig till USA och till andra delar av  Europa. Staden kan inte göra något med husen utan ägarnas medgivande, men dessa går inte att få tag på. Ingen vet var dom är. Så husen förfaller i all sin skönhet. Ibland kan man se att fasaden är uppstöttad på baksidan för att inte rasa över trafikanterna.

Det är rikt på kontraster i Ponta Delgada. Brevid ett emigranthus kan det ligga ett gamalt hus som är topprustat och värt en förmögenhet på markanden. Hela staden är under upprustning och mycket sattas på att göra havet mer tillgängligt för invånarna. Hamnen byggs om och marinan utökas. Fiskarna var på väg att dö ut som yrkesgrupp då staden bestämde sig för att bygga hus åt alla verksamma fiskare. Fiskarna betalar inget för husen utan fick dom av staden. EN normallön för en fiskare är ca 5000kr per månad under högsäsong. Nät är förbjudet runt hela Azorerna då man inte vill skada delfinerna. Att äta fisk på Azoerna är ett måste och då rekomenderar jag Garoupa, om den finns på menyn.

Så, ta med dig kameran och åk till Azorerna. det finns så mycket att föreviga. Jag åker igen i sommar.

Vi ses kanske!

Dela:

GRACE UNDER PRESURE

Det vackraste i livet kommer sällan utan ansträngning. För att se det vackra måste vi uppleva det som är fult.

När jag ser tillbaka på mitt liv så vet jag att himlen måste finnas runt hörnet...men där ligger USÖ.
Två av mina vänner har dött där och jag har besökt ett flertal sjuka vänner på detta sjukhus.
Jag ska göra en del av min utbildning på USÖ, så jag hoppas se mer än död, blod och lidande.

Jag vet att jag ser svart på verkligheten just nu men tänk så ljus min framtid kommer att bli.......

En helt annan sak:

RUSH ska få en stjärna på The Walk of Fame och det brukar betyda att artisten/bandet är historia så att säga. Jag har aldrig svävat så högt på en konsert som jag gjorde på RUSH R30 tunré. Det var en 3 timmar lång flygtur i globens sfär. Jag är beroende av Neil Pearts trumslag. Endast han kan få mig att traggla mig igenom Atlas Shrugged och Anthem, på engleska, enbart för att få djupare insikt i RUSH texter. Det finns ingen annan trummis än Neil Peart!

Jag tog flera terminer trumlektioner innan jag kom till insikt om att jag var bättre på att låta bli. Jag spelade bas i några terminer och blev inbjuden att starta upp ett tjejband innan jag förstod att jag nog borde hålla mig till pianot.
När jag la av med pianolektionerna på grund av att jag flyttade ifrån mitt övningspiano kom jag på att jag kunde skriva låtar. Det slutade i en massa högar notpapper som såg ut som om flugorna gjort dessa till sin sista viloplats.
Sedan kom RUSH in i mitt liv och all inspiration föddes på nytt. Jag tog upp mitt målande och jag var bra på det! Jag lånade en kamera och ett mörkerrum med utrustning och SE det var gott! :-)

Jag öppnade munnen när jag träffade musiker och till min förvåning gillade dom också RUSH! Helt plötsligt jobbade jag med musiker och jag var hemma. Sedan tog mitt förhållande slut och jag var ute på gatan igen utan skivsamling och kontakter.

Efter några år av letande hittade jag min kamera och nu är vi bästa vänner! Det bästa av allt är att den är MIN! Jag betalar för den, jag underhåller den och jag tar smällarna själv. Min sambo har sina egna intressen och blandar inte in mig i dom i onödan! :-) Musiken har vi dock gemensamt, men skivorna delar vi på! Aldrig att jag lämnar mina skivor igen!
Den dagen jag sålde min RUSH-samling för att få mat på bordet, sålde jag en bit av mitt liv.

Dela:

Handen på halsen.

Jag försöker att pendla mellan böckerna och datorn, men på något sätt
fastnar jag med blicken ut genom fönstret.
Det går förbi så mycket intressant folk och vädret är underbart.
Jag borde ta kameran och gå ut!

Du jobbar som vanligt och jag har ångest över plugget...som vanligt.
Ingen är hemma och alla mina vänner har flyttat till Stockholm. Det är så synd om mig idag! :-)
Svenskaböckerna är fulla av regler och undantag som jag ska kunna.
Tack och lov för att jag har en toppen lärare. Hon är störtskön. Nörd!

Nu ska jag släntra ut till köket och stilla mitt espresso-behov!

Tiddelipom på er.

Dela: