Wikings Vardag

Nät-troll?

Jag fick för någon dag sedan höra/läsa uttrycket nät-troll. Vad är det? Var kommer det uttrycket ifrån?

Allmänt verdertget eller bara något ointressant som någon flummis hittat på? :)

Jag känner mig rudis.

*lol*

mvh

Helena

Dela:

Jag är så intressant.

Jag är inte den typen som går obemärkt förbi, det har livet lärt mig. Jag förstår det inte men så är det.
Varför är jag så intressant?
En del känner sig hotade av mig, det vet jag också av erfarenhet.

Jantelagen borde avskaffas. Mer av udda typer som går mot strömmen. Fler av de udda typerna. Vad skulle livet vara utan Di Levas, Ola Svenssons (salo), Kristina Lugns , M A Nominens, Solskensnisses,  Nina Hagens, Björks och andra härliga personligheter?

Jag kommer ihåg en gång när jag läste teologi på Missionsskolan här i Örebro i mitten av 90 talet.
En tjej som jag knappt kände konfronterade mig och var mycket ledsen över att hon tyckte att jag såg ner på henne.
Hon tyckte att jag var typen som trodde att jag var bäst och vackrast.
Jag blev chockad och lite rädd får jag erkänna. Vem var denna tjej och varför hade hon så starka uppfattningar om mig?
Vi pratade en stund och situationen löste sig men för mig kvarstod en stor fråga: varför syns jag så mycket?

Jag är social, pratglad och jag har starka åsikter som jag inte kan gömma.
Mitt liv har präglats av det politiska hem jag växte upp i. Hos oss tog man ställning. Ligga på sofflocket var det inte tal om, det gjorde man bara inte.
"Ifråga sätt allt" sa alltid min mamma. "Tänk själv" sa momor. "Låt ingen trampa på dig" sa alla.

Kvinnorrätten var på tapeten. Mormor var och är feminist. Hon jobbade med handikappade människor och satt som nämndeman då och då. Mamma och jag var ofta i partilokaler och hyresgästföreningslokaler. Pappa sitter i dag i kommunstyrelsen och han har alltid varit politiskt intresserad.

Jag är den typen av person som själv tar reda på hur saker ligger till, en Ronja Rövardotter. När mina föräldrar sa att jag inte skulle göra något så frågade jag alltid varför. Sedan övade jag mig i att låta bli. Detta ledde till att jag oftast hade blåmärken, bulor och skrapsår efter att ha trillat från balkongräcken, gått genom isen, sprungit upp för rutschkanor, snubblat på trappsteg och så vidare.

Idag så sitter såren mer på insidan. Det är ett otal männsikor som sagt till mig att jag borde hålla mig undan. Det kan jag inte.
Hur sjutton skulle det gå till? Kan du gå förbi någon som blir misshandlad utan att ringa polisen eller ställa upp som vittne i rätten?
Kan du se på när när någon blir mobbad? Hur kan du leva med dig själv då?

Rädsla är ett intressant fenomen. Jag är livrädd men jag gör dessa saker ändå. Det ligger nog i mina gener.
Jag har blivit slagen, hotad till livet och kommit undan med blotta förskräckelsen.
Allt för att jag tycker att rätt ska vara rätt.
Jag tänker inte låta mig tvingas till tystnad. Aldrig så länge jag lever.

Jag har gått den hårda skolan. Jag har fått skylla mig själv.
Det konstiga i kråksången är ju att det är så få som går denna väg. Vi utsätter ju oss gladeligen för fara varje dag.
Vi åker bil, röker, dricker, tar droger, åker störtlopp, hoppar fallskärm osv.
Är det enklare att riskera livet för något vi uppskattar? Tror vi att vi har kontroll över det som sker?
Det har vi inte.

När du står/sitter/ligger bakom kameran, hur tänker du då? Är du delaktig i det som sker eller är du bara en iakttagare?
Skulle det som sker framför kameran ske om kameran inte var där?

Vad skulle vara din första tanke om du fångade ett mord med din kamera? Sälja bilderna till pressen eller gå till Polisen med bilderna?
Skulle du vilja skylta med ditt namn?

Moral/etik vs rädsla. Det är männskligt.
Moral/etik vs popularitet/makt/pengar. Det är vidrigt.

Har vi blivit så blase att vi inte bryr oss längre?
Gäller det att alltid vinna?

Jag har många frågor. Finns det plats för mig och mina frågor på Fotosidan? Får jag vara Helena här?
Får jag vara jobbig? Får jag göra fel och be om ursäkt och fortfarande vara accepterad?
Eller måste jag låtsas vara perfekt.

Jag vill påpeka att jag också är hur go som helst, en bra vän, en bra flickvän, dotter, syster osv.
Sedan är jag en idiot, tjatmoster, brudjävel - allt beroende på hur du väljer att tolka mig.
Sedan finns det ju en risk att jag inte är fullkomlig.....(humor) :)

Varför jag skriver detta? För att det är jag. Jag kan inte låta bli att vara just det.

Dela:

Fotoinspiration och livslust.

Dela:

Vad gör vi för att förbättra stämningen på Fotosidan.se?

Det vore så enormt skönt om vi alla kunde sätta ned foten mot sådant vi inte gillar på fotosidan.se.
Framför allt i forumen.

Vi är rätt många som stör oss på personangrepp, mobbning och trakasserier och vi kan faktiskt stötta varandra.
Vågar jag så vågar du, vågar du så vågar jag. Säg ifrån istället för att vara tyst. Säg ifrån så vänligt du kan.
Strunta i kommentarer som är direkta påhopp och fortsätt den egentliga diskusionen.

Låt de som vill bråka möta en enad front!
Vi vill diskutera inte bråka!

Ingen utav oss är felfri. Inte jag, inte du.
Gör du fel så be om ursäkt och gå vidare. Låt ingen klanka på dig som person. Det är dina bilder som är i fokus här på fotosidan.se.

Sedan så vill jag starkt understryka att det är skillnad på att bråka och att säga ifrån.
Det krävs minst två för att bråka. Du kan alltid vara den första med att dra dig ur ett bråk.

Det vore enormt kul om fotosidans forum kunde fungera som en kunskapsbank där trådarna går att läsa utan avbrott av personliga påhopp. Trådarna blir så jobbiga att läsa när man är ute efter information och råd men plötsligt tvingas se otrevligheter.
Jag tappar i alla fall tilltron till trådarna på fotosidans forum när det igen och igen kommer in sådana inslag utan att något görs för att rensa bort dessa inlägg.

Alla kan vara den som först drar sig ur ett bråk.
Orkar du så orkar jag, orkar jag så orkar du.

mvh
Helena

Dela:

8 månader av ångest.

I dag kom det där kuveret.
Från min läkare.

Innan jag ens hunnit bli feg så öppnade jag brevet.

Cancer finns i familjen. Mamma, Mormor och fler i släkten har haft cancer.
Jag fick ont i bröstet i början av juli 2009. Jag kände att det var något i böstet så jag gick till läkaren.
Senast igår funderade jag på om jag skulle börja skriva testamente.

Sömnlösa nätter och dödsångest.
I december pratade jag med mamma för första gången om mina farhågor.
Sådan är jag. Jag är stark. Jag visar inte att jag har ont eller mår dåligt.
Jag är klippan som finns där där för alla i familjen.
Jag sitter vid sjukhussängen och håller humöret uppe.

Jag bär mina plågor själv. Bland det värsta som finns är att bli tyckt synd om. Jag klarar inte av det.

I det öppnade brevet låg en lapp.
Normala förhållanden.

Jag har inte cancer. Det tog 6 månade för mig att gå till läkaren. Jag är stark nog för att bära mina plågor själv men jag är rädd för att gå till läkaren!

Om inte utställningen tagit upp så mycket av min tid i juli 2009 så skulle jag nog inte orkat alls.
Jag bröt ihop i juli och jag orkade inte fullfölja mina åtaganden på det sättet jag förutsatt mig.

Mina planer nu är att fortsätta planera för framtiden.
Jag har många spännande bildidéer som väntar på att bli realiserade.

Dela: