Wikings Vardag

Ta tillbaka det offentliga utrymmet! Reclaim Photography Stockholm

Varför ska det offentliga utrymmet vara så förbaskat privat? 
Tänk på det en stund. Får du sätta upp vad som helst i en park som säger sig vara offentlig?
Får du dricka och äta vad du vill? Göra vad du vill?

Men om du köper en plats i det offentliga utrymmet får du göra bra mycket mer på samma plats.

Ingen får dricka alkohol på offentlig plats men det är helt ok att göra reklam för alkohol på offentlig plats. 

Du får inte visa brösten på offentlig plats, men det är helt ok att ta ett fotografi på dina nakna bröst och köpa en reklamplats där du sätter upp bilden.

Så länge du betalar för det så får du göra det.

Andra vill ha kontrollen över vad du ska se, höra, känna, smaka och säga.
Vem bestämmer att du inte kan ta ansvar för dig själv? 

Varför ska vi som använder det offentliga utrymmet behöva bli överbelamrade med reklam, reklam, reklam och åter reklam? Vore det inte bättre om vi fyllde våra sinnen med kvalitet och kultur som existerar utan att lura av dig dina pengar?

I helgen var vi 40 stycken fotografer som tröttnat på att andra ska bestämma var, när och om vi kan visa våra fotografier. Vi hade utställning på plattan i Stockholm.

Det var gratis för alla. Ingen behövde köpa något eller bli pålurad en sak som de egentligen inte behöver.

 Gratis är gott, som de lyckliga kompisarna sa!

Det finns saker att kämpa för och en utav de viktigaste är friheten. Frihet för alla, inte bara för några få. 

Min passion för fotografi gör att jag mer än gärna visar upp det jag jobbar med. Tyvärr finns det allt för få utställningsställen som ställer ut verk av oss okända konstnärer och kreatörer.

Tack och lov för våra bibliotek! De är en stor  välgörare för kulturlivet i Sverige!

Precis intill plattan ligger Kulturhuset. Plattan kan knappast vara en bättre plats att ställa ut på. Mycket folk av olika kvalisorter! :) Det är det fina med offentliga platser, alla kan mötas!

Alla kan visa upp sig och sina verk! 

Denna dag stod fotografiet i centrum, på fler än ett sätt!

Dagen var mycket givande på alla sätt! 

Nu, vidare till nästa utställningsprojekt! Vi ses!

Visa på FS Google Eniro Hitta

Dela:

Ta en Anton Corbijn mot fotoregelsjukan och en Marcus Bleasdale mot känslokyla.

Jag sitter uppe och redigerar bilder och lyssnar på musik.
Det blir inte mycket sömn för mig inatt alls. 
Just nu: Tom Waits "Hold on", en latte och foton från Fotografiska.

När jag flyttade över fotomappar till en extern hårddisk så fastnade jag på bilderna från mitt senaste besök på Fotografiska.  

Jag har medvetet lagt dem åt sidan. Besöket på Fotografiska blev inte alls det jag föreställt mig .

Jag och min sambo åkte upp för att se Anton Corbijns foton med samma passion för musik men olika intressen för fotografering. Jag är insnöad i fotovärlden medan Tero gärna ser på foton då och då. 

Så vi var båda glada över att kunna dela våra passioner denna gråmulna dag.  
Det är musiken som  lett oss till Antons fotokonst. 
För Tero var det Depeche Mode men för mig var det lite annorlunda. Jag har sett foton glida förbi och jag har sett musikvideos med intressant bildspråk utan att koppla detta till Anton Corbijn.
Det var först när jag  träffade Tero som jag fick ett namn till de spännande bilder jag sett.

Så under de 12 år som gått sedan vi träffades har jag förkovrat mig i Antons bildvärld och i hans sätt att se och uppleva bilder. 
Detta till trots så blev jag överaskad och på ett sätt befriad. Jag har arbetat mycket medvetet med min fotografering under flera år nu. Det har blivit mycket regler och skapande efter konstens alla regler.

Anton Corbijn skiter fullständigt i fotoregler. Jag blev stående framför bildvisningen på monitorerna inne på Fotografiska. Det närmsta jag kan jämföra min upplevelse med är nog uppenbarelse.

Anton jobbar med själen. Vem som helst kan lära sig reglerna men bara en själ kan föra fram ett budskap till andra själar.  

En miljon bildidéer strömmade genom mig och jag håller på för fullt att bearbeta dem.

När Tero och jag var var färdiga med upplevelsen av Antons bilder så gick vi vidare in i Fotografiskas lokaler. 
Längst in på första våningen så slog verkligheten en tegelsten rakt genom min egocentrerade upplevelse.

Fotografier från en fotograf som följt sin omgivning i 20 år slog hål på allt.
Bilder av "Herrens motståndsarme" och Joseph Konys verk mitt i den svala Svenska upplevelsen, helt lagom för en söndagsfika på Fotografiska för att visa upp sig bland kulturintresserade.

Jag storgrät. Mitt inne i rummet. 
Vad betyder några snygga fotografier av Anton Corbijn efter att jag sett detta.

Detta var inte nyheternas tillrättalagda och politiskt korrekta raportering av lidandet, detta var nu, här och rakt upp i arslet. 
Inte fan skulle det vara så här tyst om Kony om han var Sveries ledare. Då skulle det vara dina barn som kidnappats och tvingats att döda på kommando.
Då hade det varit din 13 åriga dotter som kidnappats för att bli Konys fru.

Då skulle det vara din dotter som blev offentligt pryglad och tvingad att föda Konys barn även fast hon var för ung för att klara av en förlossning.

Kom alltid ihåg att det inte är en slump att vi har demokrati i Sverige! Den kom inte gratis! 
Va fan gör vi med vår demokrati idag? Vi lagstiftar bort den!
Jag vill vara fri under ansvar. Mitt eget ansvar.

Du som är fotograf och brinner för det du gör, kom ihåg att det innebär döden för vissa att fotografera det som händer runt omkring dem. 

Som fotograf kan du påverka! GÖR DET! På ditt eget vis! Efter ditt eget huvud.

Anton Corbijn gör det på sitt vis, Marcus Bleasdale gör det på sitt vis.

Det var en resa på flera sätt, denna dag!

Jag har valt att inte publicera några bilder från Marcus utställning, den ska upplevas på plats.

Ett tips dock: Gå inte upp till fiket på en gång. Jag höll på att smälla av, av"kulturchock".
Drygare personal får man leta efter.
De vet verkligen inte var de jobbar.
 

Dela:

Fotosidans yngsta läsare visade stort intresse för Anna Ullmestrands makrobilder!

Lilla godingen var sjuk med feber och röda prickar över hela kroppen idag. Inga leksaker eller barnböcker hjälpte för att tysta hennes gråt. 
När min sambo kom hem med nya numret av Fotosidan så jollrade lilla godingen och satte igång att bläddra själv i tidningen.  

Tydligen finns det ett genetiskt fotointresse i familjen! :)

Som nybliven moster kan jag konstatera att gåvan måste hoppa över en generation. Min syster gillar att fotografera men hon krälar inte bland pissmyror eller bryter foten för att få en bra bild.  Jag antar att hon är den enda vettiga i familjen. Vi får se om lilla godingen utvecklar sitt nyupptäckta intresse.

Som 5 månaders baby är lilla godingen mycket duktig. Hon sitter själv, hon står med hjälp, hon övar ofta på att säga pappa och hon lyckas mycket bra. Fötterna hittar hon sedan länge och nu har hon hittat tungan så nu lipar hon tillbaka! Öronen är mycket intressanta, nästan mer intressanta än mammas näsa! 

Jag får nog köpa lilla godingen en egen kamera och en prenumeration på Fotosidan!
Tidningen fungerar bättre än leksaker, febernedsättande, mamma, pappa och moster.

Tack för en härlig tidning!  

Dela: