Wikings Vardag

Jag är så intressant.

Jag är inte den typen som går obemärkt förbi, det har livet lärt mig. Jag förstår det inte men så är det.
Varför är jag så intressant?
En del känner sig hotade av mig, det vet jag också av erfarenhet.

Jantelagen borde avskaffas. Mer av udda typer som går mot strömmen. Fler av de udda typerna. Vad skulle livet vara utan Di Levas, Ola Svenssons (salo), Kristina Lugns , M A Nominens, Solskensnisses,  Nina Hagens, Björks och andra härliga personligheter?

Jag kommer ihåg en gång när jag läste teologi på Missionsskolan här i Örebro i mitten av 90 talet.
En tjej som jag knappt kände konfronterade mig och var mycket ledsen över att hon tyckte att jag såg ner på henne.
Hon tyckte att jag var typen som trodde att jag var bäst och vackrast.
Jag blev chockad och lite rädd får jag erkänna. Vem var denna tjej och varför hade hon så starka uppfattningar om mig?
Vi pratade en stund och situationen löste sig men för mig kvarstod en stor fråga: varför syns jag så mycket?

Jag är social, pratglad och jag har starka åsikter som jag inte kan gömma.
Mitt liv har präglats av det politiska hem jag växte upp i. Hos oss tog man ställning. Ligga på sofflocket var det inte tal om, det gjorde man bara inte.
"Ifråga sätt allt" sa alltid min mamma. "Tänk själv" sa momor. "Låt ingen trampa på dig" sa alla.

Kvinnorrätten var på tapeten. Mormor var och är feminist. Hon jobbade med handikappade människor och satt som nämndeman då och då. Mamma och jag var ofta i partilokaler och hyresgästföreningslokaler. Pappa sitter i dag i kommunstyrelsen och han har alltid varit politiskt intresserad.

Jag är den typen av person som själv tar reda på hur saker ligger till, en Ronja Rövardotter. När mina föräldrar sa att jag inte skulle göra något så frågade jag alltid varför. Sedan övade jag mig i att låta bli. Detta ledde till att jag oftast hade blåmärken, bulor och skrapsår efter att ha trillat från balkongräcken, gått genom isen, sprungit upp för rutschkanor, snubblat på trappsteg och så vidare.

Idag så sitter såren mer på insidan. Det är ett otal männsikor som sagt till mig att jag borde hålla mig undan. Det kan jag inte.
Hur sjutton skulle det gå till? Kan du gå förbi någon som blir misshandlad utan att ringa polisen eller ställa upp som vittne i rätten?
Kan du se på när när någon blir mobbad? Hur kan du leva med dig själv då?

Rädsla är ett intressant fenomen. Jag är livrädd men jag gör dessa saker ändå. Det ligger nog i mina gener.
Jag har blivit slagen, hotad till livet och kommit undan med blotta förskräckelsen.
Allt för att jag tycker att rätt ska vara rätt.
Jag tänker inte låta mig tvingas till tystnad. Aldrig så länge jag lever.

Jag har gått den hårda skolan. Jag har fått skylla mig själv.
Det konstiga i kråksången är ju att det är så få som går denna väg. Vi utsätter ju oss gladeligen för fara varje dag.
Vi åker bil, röker, dricker, tar droger, åker störtlopp, hoppar fallskärm osv.
Är det enklare att riskera livet för något vi uppskattar? Tror vi att vi har kontroll över det som sker?
Det har vi inte.

När du står/sitter/ligger bakom kameran, hur tänker du då? Är du delaktig i det som sker eller är du bara en iakttagare?
Skulle det som sker framför kameran ske om kameran inte var där?

Vad skulle vara din första tanke om du fångade ett mord med din kamera? Sälja bilderna till pressen eller gå till Polisen med bilderna?
Skulle du vilja skylta med ditt namn?

Moral/etik vs rädsla. Det är männskligt.
Moral/etik vs popularitet/makt/pengar. Det är vidrigt.

Har vi blivit så blase att vi inte bryr oss längre?
Gäller det att alltid vinna?

Jag har många frågor. Finns det plats för mig och mina frågor på Fotosidan? Får jag vara Helena här?
Får jag vara jobbig? Får jag göra fel och be om ursäkt och fortfarande vara accepterad?
Eller måste jag låtsas vara perfekt.

Jag vill påpeka att jag också är hur go som helst, en bra vän, en bra flickvän, dotter, syster osv.
Sedan är jag en idiot, tjatmoster, brudjävel - allt beroende på hur du väljer att tolka mig.
Sedan finns det ju en risk att jag inte är fullkomlig.....(humor) :)

Varför jag skriver detta? För att det är jag. Jag kan inte låta bli att vara just det.

Dela:

FRUSTRATION! TÅLAMOD FINNS INTE PÅ LAGER!

Varför just jag? VÄNTA? Vad är det för påhitt?

Vem kom på att jag skulle öva på just tålamod? I want it all and I want i now! ;)
Livet är kort och min idé-lista är lång. Hur ska jag hinna med alla idéer? Var ska jag hitta alla saker som jag behöver för bilderna? Var finns alla modeller som har det där jag letar efter?
Inte finns de på modellbilder.se i alla fall! Om jag vill ha glamour-modeller så är det BINGO, men jag vill ha personligheter som når ut genom bilden.

Dessutom måste jag vänta på pengarna så att jag kan ta klart mitt körkort!
Jag har lagt ut 17000kr på ett bräde denna månad? På vad?

Jo...............NY KAMERA! ÄNTLIGEN!!! Men.....jag får VÄNTA på den! ARGHHHHHHH!
TÅLAMOD, alltid detta tålamod!

GE HIT!!!! *stampar i golvet* Snart kommer väl mamma och bär bort mig under van och stark arm! ;O)
Det fick hon göra ofta när jag var liten!
Det skulle se ut det, Rubriken skulle bli:
................................................................................................................
"38-årig kvinnlig fotograf bortburen av TANT"!

Fotografen hävdar att hon bara skulle hämta ut en kamera men att hon inte fick den fort nog!
Hennes mamma fick bära bort den vilt skrikande och sparkande fotografen, ut ur butiken.
Ingen anmälan har lämnats in men butiken hävdar att fotografen i alla fall fått sina blöjor bytta! Så nu ska hon nog vara mindre kinkig! ;O)
..................................................................................................................

VUXEN? Vad är det? Ta ansvar för sina handlingar? VA? Ska det vara så? Ska det det?
Jag kanske ska skicka ett mycket argt mail till butiken och säga upp kontakten med dem? *lol*
Kanske hota med att skicka ett mail varannan månad och kräva ett svar på varför jag måste vänta? Jag kan ju alltid kalla försäljaren för "Brudjävel"!!! Det hjälper nog! Då går det fortare!

Respekt! All ära åt vuxna som beter sig som barn! Det vinner de ju på....eller?
Nej, som vuxen får man bära sin egen vikt! Det finns ingen mamma som bär vårt ansvar.
Det hjälper inte att svära och vara otrevlig.

Man får vackert vänta, om det så tar år, månader eller timmar! *SUCKA*....flera timmar...
Livet är hårt för en fotograf!

(För att förtydlig, texten ovan innehåller humor)

Dela:

Döden

Inget lätt ämne.

Förra veckan fick jag ett utav dessa ångest-samtal som jag tyvärr fått för många utav nu; min moster har åkt in till akuten. Hon är jätte dålig.

Myastenia Gravis. MG för att förkorta. En autoimun sjukdom där kroppen bildar antikroppar mot sina egna muskler.
Tyvärr är hjärtat en enda stor muskel. Lungorna kan inte göra sitt jobb utan muskler. Tack och lov drabbar denna sjukdom oftast inte hjärtat.

Respiratorvård i flera månader...det är det som oroar mig nu. Jag kan bara stå bredvid och vara en källa till glädje och uppmuntran.

Köpa en talbok, min moster kan inte ens hålla i en bok någon längre stund, är det det enda jag kan göra?
Krama lite på henne och se till att besöka henne så ofta jag kan.....inte ens läkarna har någon bot mot denna sjukdom. De kan bara lindra.

Hon kan dö. Det gjorde min farfar, Peter och Henrik. Jag kommer också att dö, du med. Trevlig tanke eller hur?
Hur säger man hej då till ett lik? Det tänkte jag när stod och stirrade på Peter på sjukhusbritsen. Han var ju inte där längre, bara en massa dött kött. Varför ska jag stå här, tänkte jag, vad onödigt. Peter är ju i himlen nu. Konstig tradition.

Henrik var bara skinn och ben när jag kramade honom för sista gången. När jag ringde till honom på sjukhuset nästa gång svarade hans fru att han precis gått bort.
Hur kan det finnas något som gör så ont utan att köttet är skadat? Bara tanken på att upphöra att existera är för stor för mig.

Mamma har haft cancer, mormor har fortfarande metastaser nära ryggmärgen, morfar har haft flera strokes och kan knappt prata eller gå. Farmor kommer inte längre ihåg mig och jag tackade precis nej till att gå och kolla mitt bröst för jag fegade ur!

De läkare jag pratat med säger att det inte är någon fara för de känner bara normal strimmighet men jag har ont.
Just detta är ingen typiskt sympton på bröstcancer men jag behöver kolla upp det säger de.

Att dö för mig är ingen större sak men jag har enorm ångest över hur jag ska dö. LÅNGVÅRDEN, smaka på det ordet. Det är värre än döden.

Så jag kommer strax att återgå till att fötränga allt vad död heter! Jag har ett liv att leva nu. Det är det enda jag får.
Just därför är det så viktigt att leva det och att göra det som betyder mest för mig.

AGAPE

Dela:

Varmluftsballonger över Närkeslätten eller E20 kom farligt nära.

Nu har jag fått tummen ur och tänker skriva ner min ballong-förföljelse färd via E20 och traktorvägar.

Det var Ballong SM i Örebros luftrum 23-25 maj. Jag och min sambo hade precis kommit hem efter en skön helgdag ute i naturen och var mycket hungriga och trötta.
Det skulle bli pannkakor och det var min tur att göra mat så jag plockade fram bästa äggen och godaste ekologiska mjölet och skulle precis till att knäcka första ägget när jag såg nått i ögonvrån. Det flög en luftballong över hustaket på granngården.

Jag hojtade till på sambon som hunnit säcka ihop i soffan och han sa att det var Ballong SM. Jag plockade snabbt tillbaka alla ingredienter och plockade ännu snabbare ihop mina fotogrejer och sa till sambon att nu ska vi plåta ballonger! Sambon flög upp ur soffan och var påklädd snabbare än stålis!
Teknik-saker som flyger går ju inte att missa!

Väl ute i bilen satt jag och hoppade och sa på bästa svengelska "Follow that luftballong" (vi har en låg nivå på våran humor ibland).  Utrop som "Kör mot skogen" hördes också.  Vi satte fart efter ballongerna och hoppades att de inte skulle landa i tjottahejti eller dess granngård. Vi hade tur. Det blev i närheten av Glanshammar. En av ballongerna som det stod "Obs!" på var på väg att droppa en markör på en åker så vi tog första bästa grusväg åt det hållet. Väl framme på bron över E20 plåtade jag en hel del ballonger och jag fick en del hyffsade bilder.

Jag följde denna ballong med intresse då den kom in först av alla sedan vi parkerat på bron.

Mitt hjärta började banka kollosalt  när ballongen tappade höjd och började driva farligt fort mot E20.

Den klassiska frågan dök upp: Fotografera eller hjälpa? Jag valde det första. Jag kan inget om hur man hindrar en ballong från att landa på en hårt trafikerad motorväg.

Kameran smattrade på i serie-fart.

Här har ballongen precis tagit mark. Nu blev jag orolig över att själva ballongen skulle lägga sig över vägen eller dra med sig korgen ut på körbanorna. Vi satte oss i bilen och åkte så fort iväg på den taktorväg som syns i denna bild.

Väl framme så hade ballongföraren lyckat landa säkert och var på väg att ta ur varmluften ur ballongen.

Glada miner och ett självsäkert svar att ballongen inte alls var på väg ut i vägen lugnade ner mitt klappande hjärta.

Vi fick en trevlig pratstund med både förare, följeslagarna och kontrollanten. Fina bilder på interiören i korgen fick jag också.

Här har ni brännaren i väskan och brännslebehållaren till höger.

Ägaren till korgen förklarade läget för oss och visade hur ballongen fungerade och hur själva tävlingan gick till.
Han presenterade kontrollanten och visade markören som de droppat vid det kors som målats ut på vägen intill.

Denna bild visar markören som ballongföraren droppat. Kontrollanten i förra bilden, han i röd jacka, antecknade alla data i en bok. Vi fick reda på en hel del fakta om kostnaden för att driva runt ett ballongteam, bara försäkringen för denna hobby är runt 1500kr i månaden. Inköp av just denna ballong var runt 12000kr, en spottstyver i sammanhanget alltså. Bränslet under just denna färd hade gått på runt 1500kr. Då hade de flygit runt en timme.

Sedan tillkommer tillstånd i luftrummet och kostnader för det osv.
Dyr hobby sa föraren och jag klämde lite extra på min fotoutrustning och räknade tyst vad jag hittills lagt ner....
Jag kom fram till att en hobby får kosta pengar!!!! Så det så!

Vi har kul vi hobbyister! ;O)
Jag lever bara en gång... i detta liv i alla fall! Om man nu ska tro på sådant....en del verkar inte leva detta livet alls...eller tro på något över huvudtaget. Ballongerna fortsatte flyga över våra huvuden och vi sa hejdå till ballong nr) med inneboende hobbyister. Vi satte oss i bilen och körde tillbaka på traktorvägen. Mitt på mötte vi en bil och min sambo undrade om vi eller den mötande bilen skulle backa. Den mötande bilen stannade och vi åket fram. När vi kom närmare sa min sambo, det där ser ut att vara kerstin och sören, det var det visade det sig! Min kusin var med också! Honom har jag inte sett på ett år! Nu såg jag delar av min släkt på en traktorväg mitt uti spenaten. De är också fotonördar by the väg!

Livet är kul ibland!

Kramisar.

Visa på FS Google Eniro Hitta

Dela:

Det låg en bensinmack vid mitt hus. Nu med aktuella bilder.

Jag bläddrade i Örebros stadsarkiv på nätet idag och jag blev nyfiken på om vårt hus fastnat på bild.
Det hade det! Dessa tre bilder från 1973 visar hur vårt hus och parkering såg ut då.
Notera sjukvårdsapparaten på den låga röda byggnaden, detta var en kondomautomat, men det kunde man ju inte skriva ut på 70 - talet! :-)  

Själva bostadshuset ser nästan likadant ut men balkongerna är idag av gjutjärn och det har monterats in 3-glas fönster. De gamla fönstren är sparade och målade mörkt gröna.
Under70-talet var huset ett slags Halfway-house där fd missbrukare bodde för att slussas in i samhället.
Från början byggdes detta hus för att SJ behövde lägenheter för sina lokförare/anställda.
1993 byggdes huset om och fick pris för bästa ombyggnad. Nu är det 14 lägenheter, 1st 3:a och resten 2:or.

Våran lägenhet är en av tvåorna, 86 kvm och mycket vacker. Hyran ska vi inte prata om.....;O)
Vi trivs som bara den och vi har fin utsikt över stadens tak. Vi har underbara grannar som tyvärr ska flytta, så om du är intresserad av en 3:a eller en 2:a så hör av dig till Asplunds! Men du måste vara trevlig och hör sen!!!! :)

Det låga huset till vänster i denna bild är idag rivet och där byggdes nytt under 90-talet.  

Det är intressant hur en stad förändrats under åren. Det är ännu mer intressant att se området där man bor förändras bara under de år man bor där. Sedan 2005 har det byggts en cirkulationsplats, en väg har dragits om och det har byggts nya hus på våran bakgård.

Ibland undrar jag om vi aldrig blir nöjda........

Ha det gött!

/Helena

Uppdatering av bilder:

Så här ser det ut idag.

Det har hänt en del!

Dela: