Fotografiska rökringar

"Här står en annan och glöder, mitt bland trafikljusens barn"

En hederlig Pugh-låt om Stockholm skrålar ur högtalarna. Fina grejer, en av mina första CD-skivor: Femton sånger om Stockholm. Idag betyder låtarna något annat än vad de gjorde då på tidigt 90-tal. Texterna har en annan och djupare innebörd. Jag förstår på ett annat sätt vad det handlar om. Några spår är lite ytligare, medan andra har en lite djupare nivå under ytan. Fast nu var det kanske inte en skivrecension det här, utan ett inlägg med bilder från Stockholm. Det är resultatet av en promenad på över två mil i maj, men hela resultatet kommer inte i det här inlägget. Ni ser ju var jag började i alla fall:

Woken och blomsteraffären består, men Posten försvann för länge sedan. Den låg längst ner i huset närmast. Miljön är rätt kul kring torget i och med att husen är byggda för småaffärerna som fanns förr. Nu är det inte mjölk, kött och bröd, utan pizza, sushi och kaffe. Ur led är tiden.

Jag korsar ön och kommer bort till den sämre sidan. Sidan som har ett stort sår av betong som man aldrig hade kunnat bygga idag: Essingeleden. Tittar man på en flygbild så kan man se att man inte heller tog så lite av öarna som möjligt. Man tänker inte på det så mycket när man åker på den, men den svänger en bit in på Stora Essingen och Lilla Essingen går den rätt över. Det blev säkert enklare att bygga så.

Utsikten fungerar förstås ändå med en viss bro, fast jag tycker ju att den ligger efter Västerbron på listan över schyssta broar. Här står jag under Gamla Essinge broväg, som ersatte den gamla bron mellan "Storan och Lillan". Den minnesgode kanske kommer ihåg att det för några år sedan gick en dokumentär om olyckan där en av Stockholms spårvägars bussar störtade ner i Mälaren 1948.

Jag gick ned och följde gångbanan längs avfarten från Essingeleden, vilket gör att man kommer över till Gröndal. Jag vet inte vad jag ska tycka, men det är effektfullt i alla fall med de brutala betongbroarna.

Jag har här passerat hela Gröndal och stretat uppåt från Liljeholmskajen. På tal om brutalt så måste det här vara en modern variant av miljonprogrammets brutalistiska formspåk. Lite mer "ljust och fräsch", men fortfarande brutalt.

Nu kanske någon trodde att jag lagt av med tågen, men så är det inte. Pendeln sträcker sig lång över nya Årstabron i kvällsljuset. Stretar sig över för att dyka ned under Söder till Södra Station.

Turtätheten är god så det skottar på ordentligt med pendlar. Tacksamt.

Dags att streta över bron själv. Gamla Årstabron, ett statligt byggnadsminne, sticker upp bredvid.

Jag fortsatte längs Ringvägen, korsade Hornsgatan.

Solen kröp nedåt horisonten och kastade sina sista varma strålar över ett försomrigt Stockholm, smekte Münchenbryggeriets varma tegel. Några skrålade, drack öl, kysstes i solnedgången, spanade ut över staden på vattnet. Det här är Stockholms tid.

Dela: