Across the Bridge, Simon Johansson

ACROSS THE BRIDGE

Ölandsbrons skarvar smäller i däcken. Minns att under de första åren, när bron var ny, stod ölänningarna i klasar längs vägkanten och tittade förundrat på fastlänningarnas invasion. Det gör de inte längre. Annars är det mesta sig likt, här rör sig tiden långsamt. ...

Jag passerar radbyarna, de välmående storbönderna med sina nymålade hus, välklippta gräsmattor och romantiska vagnshjul på ladugårdsväggarna. Sedan kommer de slitna och förfallna gårdarna med sina rostiga traktorvrak och staplar med gamla bilbatterier. Här finns ekobönderna som i hemlighet gräver ned järnskrot bakom ladan, barnen som leker i det gamla stallet med inrasat tak, ungdomarna i epa-traktorer som drar en repa på bygatan. Över åkrarna, förbi de övergivna stugorna och snart är jag framme i den lilla sympatiska byn där bönder och konstnärer lever och arbetar sida vid sida och där jag har tillbringat oräkneliga somrar.

Och efter sex timmars körning från Stockholm inser jag att resan givetvis har pågått mycket längre än så. När jag kör genom majsfälten går det inte att undvika den något banala reflektionen att vägen löper parallellt med mina minnen. Men jag visste inte då, för så många år sedan, att det finaste ögonblicket skulle bli en flaska champagne och ett livsavgörande löfte en sen kväll i december. Jag visste inte heller att den kvällen ironiskt nog skulle bli början till slutet.

Jag ser vänskap, glädje, kärlek, ett uppbrott och en sorg. Allt ackompanjerat av det lågfrekventa och entoniga brummandet från de mäktiga vindkraftverken på åkrarna. Det finns så mycket fulhet här. Det finns så mycket skönhet här.