Det gäller att balansera mellan sin egen och fotografens bild, som du är inne på. Anna har ju ett syfte med sin bild, att beskriva och förmedla sin värld fylld av visst vemod och rädsla. Samtidigt måste ju betraktarna, du och jag, få bejaka våra egna känslor inför bilden, gilla eller inte gilla, svårare än så är det nog inte. Det fantastiska är väl när de två bilderna smälter samman och blir till en enhet fylld av känslor.

Christer Strömholm sa en gång; Världen har de färger som Kodak bestämt. Han menade alltså att den färgskala som bilder av världen fick, den var bestämd av Kodak. Därför fotograferade han sällan i färg. Jag har egentligen bara sett hans Polaroidbilder i färg.
Men nu, med en digital process har vi fått nya möjligheter att göra bilder med den färgskala som vi vill ha. Det tycker jag Annas bilder är ett bra exempel på. Sedan kan jag hålla med dig om att många klistrar på en sådan effekt på sina bilder, utan att tänka efter vad den effekten egentligen har för innebörd. Det är långt ifrån vad Anna gör.