Bildbehandling
Sitter och irriterar mig på en dansk fotograf som skryter på sin webbplats om hur duktig han är på bildmanipulation. Läser högt för mig själv; ...the sky was added from my ’sky archive’. Det är en indirekt försäkran till kunderna att även om himlen är mulen på fotograferingsdagen så går det att fixa makalösa cumulus i Photoshop. I ett annat exempel är det bakgrunden som får en översyn; ...the man in the background was also inserted from another picture. Vid den sista bilden i skräckkabinettet, förlåt portfolion, konstaterar han torrt att fortunately, you can create miracles in Photoshop.


Jojo. Just den aktuella bilden får mig att undra hur mycket mirakel man egentligen bör kräva av dialogrutan för färgmättnad, men jag förstår vad han menar. Och han har ju täckning för sitt påstående. Vilket kaffe skulle du bjuda på om du fick oväntat besök?


Lite skäms jag för min missunnsamhet. Jag förmår att uppskatta god bildmanipulation och småler lika mysigt åt Gevalias grundstötta finlandsfärjor som alla andra. Men när det gäller vardagliga bilder som vi uppfattar som dokumentära – i det här fallet en verkstadsinteriör, ett industrihus och ett par golfspelare – så sticker det till i hjärtat.

Under mina år som yrkesverksam fotograf har jag njutit frukterna av att det dokumentära fotografiet betraktas som ett avtryck snarare än ett uttryck. Det betyder att bilden inte är lika ifrågasatt som texten. Finns det på bild så är det sant.

Det spelar ingen roll att det är allmänt känt att det finns en fotograf bakom som väljer vad som fotograferas och när. Vi vet att det vi ser i fotografiet har fotografen sett i verkligheten, även om omständigheterna kan ha varit arrangerade.

De enstaka fall av manipulerade nyhetsbilder vi känner till spelar inte heller någon roll. De är hårresande undantag som bekräftar regeln: Kameran ljuger inte.


Men min danske kollega är ett hot mot kamerans status som obestridligt sanningsvittne. Det är därför jag surar. Jag råkar ha några bilder som innehåller makalösa himlar. Såna som man knappt tror kan finnas hemma i Hökarängen, och som bara skymtar till vid särskilda tillfällen.

Nu undrar jag hur länge folk kommer att ta för givet att jag faktiskt såg den där himlen i sökaren när jag tryckte av. Hur många fler söndermanipulerade skräpbilder dröjer det innan någon jäkel sitter där vid sitt frukostbord, tittar på min bild och ropar till hustrun: ”Gittan, här är en till bild med en sån där inkopierad himmel som den där danske fotografen var så duktig på.”

Jag ryser till. Tar en klunk kaffe och svär att göra vad jag kan för att bevara min fotografiska heder. Inga fler ulliga sommarmoln på mina himlar. Och skulle jag, Gud förbjude, råka få med en tjusig himmel av misstag får jag göra det enda raka – kopiera in en regntungt molntäcke från Flen istället. Fortunately, you can create miracles in Photoshop.

Vad gör man inte för trovärdigheten.



Krönikan har tidigare varit publicerade i tidningen Redaktören