En digital mätsökarkamera med retrovibbar

Fotosidan testar Nu är det dags. För första gången i världshistorien gör vi på Fotosidan ett test av en kamera från Leica. Och det är inte vilken kamera som helst vi ska testa, utan den lyxiga och något egensinniga Leica M8.

På Fotosidan har endast ett tiotal personer uppgett att de äger en Leica M8, att jämföra med den betydligt vanligare Canon EOS 400D som ägs av 3403 medlemmar. Det är kanske inte så konstigt, eftersom Leica M8 är en ovanlig och udda kamera som inte är gjord för att attrahera den stora massan. Många har sett M8:an som en lyxkamera, en statuspryl för rika människor eller möjligen ett digitalt alternativ för Leicafantaster. När den släpptes kostade den närmare 42 500 kronor, så det är kanske inte så konstigt att den fått en sådan stämpel. Jag tänkta ta reda på hur det är att fotografera med denna omtalade kamera. Märks det en skillnad i bilderna eller på mitt sätt att fotografera? Är kameran värd sitt höga pris, och i så fall varför?

Nonchalant hänger jag M8:an på axeln, slänger på mig jackan och drar ut på stan för att testa kameran i vad jag har förstått är dess rätta element - gatufotografi. Jag märker snart hur jag känner mig lite coolare än vanligt, lite som att jag är en av stjärnorna i Woody Allen-filmen "Vicky Christina Barcelona". Jag låter saker ta lite mer tid, tänker efter lite mer innan varje exponering (eftersom det är en ganska stor möda för mig som är ovan att ställa in allt manuellt). För på denna kamera finns varken autofokus eller motivprogram, här gäller det att kunna sin foto-teori utan och innan! Den enda automatik som finns är bländarförval, men det räcker i och för sig väldigt långt. Eftersom det är en mätsökarkamera ställs fokus in med hjälp av två små rutor i mitten av sökaren, något som också kan vara ganska förvirrande till en början. När dessa två rutor går ihop så att de visar samma bild - då är det skarpt. Rutan är ganska liten, och det är därför inte helt lätt att se. Det gäller att ha bra syn, med andra ord. Fördelen är att det blir väldigt precist, och det är lätt att se i sökaren och ställa in skärpan även i starkt solljus.

Det mest positiva med kameran är helt klart att den är så liten, men ändå kompetent. Den väger nästan ingenting där den hänger på axeln, och om du nödvändigtvis vill ha med dig en kameraväska så finns det givetvis specialdesignade väskor som faktiskt är ganska snygga. Och det är inte bara kameran som är liten - objektiven är också små. Om du har en Leica behöver du aldrig släpa med dig stora teleobjektiv som väger flera kilo. De flesta objektiv i M-serien är mindre än din hand - och det är ju väldigt tacksamt i många situationer.

Något som däremot inte är så diskret är slutarljudet. Det låter väldigt högt och mekaniskt när den knäpper av, men ändå lite exotiskt. Problemet med högljuddheten har i och för sig åtgärdats på uppföljaren M8.2. Den senare varianten har också försetts med ett extra programläge med i stort sett total automatik, förutom bländaren som är helt mekanisk.

Knappsatsen är det enda som är lite plastigt på denna kamera som i övrigt nästan känns överdrivet robust. Men den gör sitt jobb, och det är lätt att navigera i menyerna. Allt känns avskalat och enkelt.

Trots att kameran bevisligen har plats för minneskort (2) ser vi att Leica ändå hyllar filmen. Det har nämligen lämnat en liten urgröpning där filmen brukade sitta (1).

Leica M8 är i mångt och mycket en kamera som går mot strömmen. Den inte liknar någon annan digitalkamera och det i sig är värt en hel del credd tycker jag. Få digitalkameror har en så analog känsla som M8:an. Designen är nästan identisk med den analoga föregångaren M7. Det är i princip bara LCD-skärmen som avslöjar att det är en digitalkamera vi har att göra med. Hur är det med bildkvaliteten då? Jo, färgerna återges på ett väldigt trevligt sätt, och upplösningen har jämförts med den på Canon EOS 5D eller Nikons D2X. Jag läser att andra testare har haft problem med att vissa mörka partier i bilderna blir lilafärgade, men det var i alla fall inget jag märkte av under den korta period jag testade kameran. Brusnivåerna tycker jag var helt okej. I det improviserade iso-testet till höger ser vi hur bruset blir störande först vid 640-1250 någonstans. Men det är i jpeg-format. I dng-formatet blir bildkvaliteten ännu bättre.

Närgränsen på 0.7 meter kan vara ett krux. Det gör att kameran inte lämpar sig till macrofotografering. Det kan också vara ett problem exempelvis vid vardaglig dokumentation eller dokumentärfoto. Och det är just detta (och det faktum att den är en mätsökare) som gör att kameran inte blir speciellt mångsidig. För den som endast ska köpa en systemkamera blir det därför lite svårt att nöja sig med en M8. I alla fall om du inte är helt bombsäker på vilken typ av fotografering du vill syssla med.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen gillar Leica M8. Det är en häftig kamera som går mot strömmen på så många sätt. Samtidigt ska det nog mycket till för att jag skulle gå och köpa ett eget exemplar. Den är lite väl "egen" för att användas som förstakamera, och den känns knappast "allround". Leica M8 är som allra mest lämpad för långsamt fotografi - eftertänksamt gatufotografi eller djupsinniga fine-art nude-bilder, eller varför inte noga genomtänkta porträtt? Den känns mindre bra för snabbare bilder - till exempel sportfoto eller naturfoto. För att verkligen kunna uppskatta den här kameran fullt ut ska du nog vara Leicafrälst sedan tidigare. Men, det är fortfarande en otroligt rolig kamera att fotografera med - som på sätt och vis förändrade mitt sätt att fotografera under den korta tid jag provade den.

Tips!

Om du är sugen på att fotografera med en mätsökarkamera men inte har råd att lägga ut 30-40 000 kronor, så kan det vara ett bra alternativ att börja analogt. Du kan hitta en hyfsad mätsökarkamera modell äldre för några hundralappar på diverse annonssajter. Om du vill kan du komplettera med en filmscanner. Sedan är det bara att sätta igång!