Ett projekt om det som är viktigast i livet
Juliana Wiklund är fotograf och grundare till fotoprojektet "Essence Vitae" där fotografer ideellt arbetar med familjer som på något sätt har drabbats av en livshotande sjukdom.
Essence Vitae är ett uttryck som fotograferna bakom projektet själva har skapat. Vitae betyder ”livet” på latin och essence ”det som är viktigt” vilket då blir: Det viktigaste i livet.
Hallå där Juliana Wiklund, grundare till projektet. Hur föddes tanken till att starta Essence Vitae?
- Projektet föddes när jag fotograferade en väldig sjukt mamma 2003, som var kompis till en av mina bästa vänner. Jag var gravid i åttonde månaden och hade ingen aning om hur det skulle gå till. Men jag var säker på en sak: jag ville koncentrera mig på kärleken som fanns i familjen och glädjen att vara med sitt barn. En månad senare gick mamman tyvärr bort, men familjen kontaktade mig och berättade om vilken glädje de kände över att bilderna fanns. Lite längre fram, 2008 läste jag ett reportage om en familj som kämpade med glädje och kärlek, trots deras dotters livshotande sjukdom. Jag blev så berörd att jag kontaktade dem och jag fotade dem våren 2009. När jag träffade dem lärde jag mig förstå den kraft kärlek och glädje har som palliativ behandling. Det var då jag bestämde mig för att hjälpa familjer på riktigt. Jag kontaktade ett antal olika familjer jag läst om på bloggar och erbjöd mina tjänster som fotograf. Familjerna tyckte om idén och jag åkte över hela landet för att fotografera dessa fantastiska människor. Mina blogginlägg intresserade andra fotografer, de ville också vara med. Så det blev dags att skapa ett namn till idén och en hemsida!
Hur många fotografer är ni som arbetar med det här just nu och hur har projektet ändrats sedan starten?
- Idag är vi nästan 40 fotografer spridda över hela landet. Projektet har väl förändrats i den meningen att vi kan erbjuda våra tjänster precis över hela landet. Vi vågar därför mer aktivt söka fler familjer till projektet.
Vad är det bästa med att arbeta med Essence Vitae, enligt dig?
- Det är nog känslan av att göra något för dessa familjer. Att ge dem något som jag själv skulle vilja ha, om jag var i samma situation. Vi har gång på gång fått bevis för hur mycket bilderna betyder för familjerna, även när det värsta har hänt. Bilderna tröstar också, och det är skönt att veta att vi kan göra något meningsfullt.
Vad gör du när du inte arbetar med Essence Vitae?
- Jag fotograferar mycket barn, porträtt och andra uppdrag åt olika företag och egna företagare. På helgerna fotar jag bröllop, en annan passion! Resten av tiden är jag med mina tre underbara barn och försöker vara närvarande med dem så mycket som möjligt.
Hur stor del av din vardag fylls av detta projekt?
- Essence Vitae tar upp min tid i den mån att jag tänker ofta på projektet, hur vi ska nå ut bättre, hur vi ska kunna förbättra det, osv. Men rent praktiskt jobbar jag kanske med projektet ett par timmar om dagen. Jag har egentligen inte råd att jobba så mycket ideellt, men när man ser hur mycket vår engagemang betyder till våra familjer, blir det svårt att inte göra så!
Hur ser planerna ut för Essence Vitae framöver?
- Vårt mål är förstås att fota så många som vi bara kan. Men vi vill också i framtiden kunna visa upp bilderna. Främst på sjukhus i form av någon typ av utställning. För att skapa hopp, även för familjer som inte är med i projektet, så de får se att det trots sjukdomen finns massor med glädje, respekt och kärlek. Vi har också tankar på att försöka ge ut en bok med bilder av våra familjer och med deras starka berättelser. Vi ber gärna alla som har en blogg eller bekanta som kan hjälpa oss att nå fram till flera familjer, att prata om oss och sprida ordet om projektet!
Läs mer om Essence Vitae på hemsidan: http://essencevitae.com
Nya artiklar
Sydsvenskan lägger ner sin bildredaktion
Amerikansk fotopionjär på Kulturhuset
Tala om bilder! - del 5 - Julia Peirone
Nu kan du få med dina bästa bilder i Fotosidan Magasin
Fotoskola: 15 tips för att maxa skärpan i dina bilder
Tongivande gatufotografi visas i Stockholm
Snygga hålkameror i trä
Rösta fram Fotosidans Mästarbild 2013
Markus finner lugnet i Hjo
Makroskola och normalzoomar i Fotosidan Magasin 3/2013
Senaste artiklar och nyheter
- Sydsvenskan lägger ner sin bildredaktion
- Amerikansk fotopionjär på Kulturhuset
- Tala om bilder! - del 5 - Julia Peirone
- Nu kan du få med dina bästa bilder i Fotosidan Magasin
- Fotoskola: 15 tips för att maxa skärpan i dina bilder
- Tongivande gatufotografi visas i Stockholm
- Snygga hålkameror i trä
- Rösta fram Fotosidans Mästarbild 2013
- Markus finner lugnet i Hjo
- Makroskola och normalzoomar i Fotosidan Magasin 3/2013
Senaste blogginläggen
- Färgfjäll, från Tri-x till CT18, Första fjällvandringen Del 3
- Skärfläcka i dimma
- Fyra varianter med gult..
- Jag fick låna en ängel
- VILKEN NATT!!!
- RESTIPS! KROATIEN MAKARSKA RIVIERAN/SPLIT
- Familjeliv i pingvinvärlden
- Fullformataren som ger mest valuta för pengarna
- Mera Fado under en känslosam kväll i Uppsala
- Utopi om enhet.
























Deras arbete tillsammans med ert, tror jag hade blivit en riktigt bra grund för drabbade och anhöriga att bearbeta en svår sjukdom.
http://www.ungcancer.se/
Jag blir glad av att läsa denna artikel. Att långsiktigt hjälpa familjer i obegripligt svåra situationer är värt all beundran och respekt.
/Magnus
Jo, jag blev berörd. Och frågan uppstår varför vi egentligen fotar. Fåfänghet? Teknikfascination? Drivkraft att skapa bilder? Eller för att nå någonting mer än egen utveckling?
Sådana frågor avgörs kanske mer i tysthet.
Med "vi" menade jag alla vi mer eller mindre duktiga fotografer här på Fotosidan som springer runt var som helst för att fånga en bild som kanske är värd att lägga ut här.
Lite i motsatsen till:
Det finns också sådana som gör det för andra eftersom det hjälper dessa människor på något sätt.
Har "vårt" ;) fotande någon mer mening än det estetiska och allmänt samhälleliga?
Och därför finns det kanske inte så många kommentarer här. En gissning.
måste vara en dröm att få kunna hjälpa till med något som detta...
Att kunna ge nått som kan ge lite glädje om det mest ofattbara inträffar...