Fotografer Fotografiska temperament 2: Happy go lucky       Foto: Göran Segeholm


"Det ordnar sig."

Om Athina Strataki hade ett motto för sitt fotograferande så skulle det förmodligen vara just det: Det ordnar sig.

– För det gör det ju alltid, säger hon och tar en tugga av en gigantisk kanelbulle.

– Alltid? frågar jag.

Hon stannar upp och tänker efter länge. Som om hon i sitt inre snabbspolar sina sexton år som yrkesverksam fotograf. Så skiner hon upp.

– Ja faktiskt. Det har aldrig gått åt pipan hittills i alla fall.

Om man ska arbeta som Athina måste man förmodligen ha precis den attityden.


Under några timmars samtal med Athina Strataki har det slagit mig flera gånger; hon skulle mycket väl kunna vara en romanfigur, skapad av en författare med taskig inblick i fotobranschen. Athina är en sån sorts fotograf som man bara läser om men aldrig träffar i verkligheten. En som kan komma till en porträttfotografering av en näringslivshöjdare med en reflexskärm i ena handen och en småbildskamera i den andra. Inga blixtar, inget stativ. Inga fotolampor, inga fonder och ingen assistent. Happy go lucky, som en reportagefotograf ur en idealistisk 80-talsfilm. Bara det att Athina jobbar mest med reklam.

Hon vill hålla det enkelt, planera så lite som möjligt och lita till sin egen fantasi och uppfinningsrikedom. Till skillnad från många av hennes kollegor i reklambranschen finner hon ingen trygghet i maximal kontroll över det tekniska. Där ser hon mest låsningar.

– Jag måste lita på mig själv och min förmåga att göra det bästa av situationen. För att känna mig trygg måste jag känna tillit till min egen flexibilitet.

Det är också så Athina vill möta de människor hon arbetar med. Hon försöker inte knuffa in någon i en särskild mall hon gjort upp på förhand. Athina vill lyssna, titta och känna efter. Det är nog därför hon anses vara bra på att ”ta folk”, som det heter. Att få människor att slappna av och vara sig själva.

För att förstå vad jag menar kan du föreställa dig följande: Du befinner dig i ett fikarum på kirurgavdelningen på ett stort sjukhus. Där sitter ett tjugotal helt vanliga sjuksköterskor, kirurger och annan personal och riktar sin uppmärksamhet mot dig. Du är där för att få så många som möjligt av dessa män och kvinnor att nappa på idén att bli fotograferade för en kalender. Halvt avklädda.

En jobbig och ganska obekväm situation för de flesta, men Athina lyckas inte bara få personalen att tända på idén, utan också att göra ett bra jobb framför kameran. Kanske den enkla utrustningen avdramatiserar. För Athina tar som vanligt bilderna i befintligt ljus med en småbildskamera.


Undersköterskan Susanne blev fröken April. En av Athinas favoritbilder ur kalendern från Danderyds sjukhus.


Kalendern blir en succé. Den blir omtalad i TV och alla större riksmedia. Ryska Pravda skriver att Athina är ”en av Sveriges största nutida fotografer”. Kalenderns syfte är att ge sjukhuset en varm och skön image utåt. Förhoppningen är att den ska göra det lättare att rekrytera personal.

Det blir mer än så. Kalendern väcker en debatt som inte bara gäller personalsituationen inom svensk sjukvård, utan också om nakenbilder och människosyn. Många tycker att det är uppfriskande att se sensuella bilder av människor som inte ser ut som supermodeller.

I efterspelet blir en annan av Athinas sidor synlig. Hon blir tillfrågad om intervjuer av flera tidningar. Athina säger nej. Hon blir ombedd att ställa upp i ett debattprogram i TV, Svart eller vitt, och diskutera sina bilder. Athina avböjer.

– Det skulle tagit fokus från dem som verkligen gjort jobbet. De på sjukhuset som drivit hela projektet. Dessutom har jag en blyg sida. Det skulle känts konstigt att sitta i TV och bre ut mig om bilderna.

Athina vill inte bara hålla saker och ting enkla, utan gärna också småskaliga. Det hänger ihop. Det blir tydligt också när vi pratar om uppdragsgivare. Vilken sorts kunder hon letar efter.

– När det gäller reklamjobb så vill jag ligga någonstans mitt emellan det glammiga och det mossiga. Jag känner mig inte hemma på byråer där det mest handlar om att ha en ball attityd. Där har allt en tendens att bli så uppskruvat och konstigt. Samtidigt passar inte heller min stil för de mest traditionella byråerna.

Athina tycker om att jobba, men är ingen arbetsnarkoman. När det var som sämst med reklamjobb i Stockholm för ett par år sedan var Athina inte särskilt orolig, åtminstone inte till en början. Hon har inga svårigheter att uppskatta det positiva i tätare sovmorgnar.


I New York finns streetfighting även i laglig form. Som kampsport går den under namnet ”Brasilian ju jitsu” men är fortfarande mycket våldsam.


Reklamjobben är viktiga för Athina, inte minst ekonomiskt. Hon har skapat sig en egen nisch där hon tar reklambilder med dokumentär stil. Men reklamen är långtifrån allt. Athinas enda formella fotoutbildning är dokumentär – ett år på GFU, grundläggande fotografisk utbildning, i Stockholm för många, många år sedan. Ibland känner hon att hon skulle vilja lägga mer tid på dokumentära projekt.

Det har blivit en del reportagejobb genom åren, bland annat för brittiska Life / The Observer Magazine. Hon har plåtat streetfighting i USA och åldrade musiker från andra världskriget i Sankt Petersburg. När Dalai Lama besökte Sverige för några år sedan var Athina med större delen av tiden och tog bilder i klassiskt rak reportagestil. Athina var anlitad av stiftelsen som arrangerade besöket i Sverige. Hon fick möjlighet att vara med vid tillfällen då inga andra fotografer hade tillträde.

Men trots att Athina jobbar mest med reklam och har dokumentär bakgrund så beskrivs hon ofta som en ”konstnärlig” fotograf.

– Det kanske finns de som tycker att jag plåtar konstnärligt – vad nu det är – men jag skulle aldrig beskriva mig själv som konstnär, säger Athina. Men det är väl det att jag siktar på känslan i bilden och inte på fakta. En lyckad bild för mig är en bild som känns rätt. En som bär fram det jag vill förmedla. Sen får det vara hur skarpt eller oskarpt det vill.

Även om Athina inte ser sig som konstnär så gör hon konstuppdrag. Vi går tillsammans för att titta på hennes installation ”De fyra elementen” i Näringslivets hus i Stockholm. De fyra bilderna föreställer en och samma bit råglas, fotograferad ur olika vinklar med olika ljus. Bilderna är en bra bit över metern höga, kopierade från småbildsnegativ och monterade på metallplattor. Det är inte lätt att gissa motivet.

En som inte känner till Athinas arbetsmetoder skulle kanske tro att bilderna var skapade direkt i Photoshop. Men Athina jobbar inte på det sättet. Hon gör bilderna färdiga i kameran. Hon vill se det färdiga resultatet i sökaren, redan när hon kramar avtryckaren.

– Jag är rädd för att ställa mig i mörkrummet. För djupt inom mig bor en hopplös perfektionist som kan sitta och pilla med saker i evigheter om hon får chansen. Av samma skäl tror jag att det är hälsosamt för mig att hålla Photoshop på en armlängds avstånd.



Vatten. En bild som blev över vid arbetet med "De fyra elementen".


Athina betraktar bildseendet, förmågan att snabbt fånga in det väsentliga i en situation, som sitt viktigaste kapital. Kan hon sätta på och stänga av det som hon vill?

– Nej, det är alltid påslaget. Jag ser bilder precis överallt, oavsett jag arbetar eller är ledig. Det är nästan lite jobbigt, för jag misstänker att jag är mer än normalt känslig för synintryck. Jag har svårt att koppla av i miljöer som jag upplever som visuellt jobbiga.

Även om bildseendet alltid finns där så är det sällan Athina fotograferar utan att ha ett uttalat mål. Hon har aldrig gått igenom perioder då kameran hängt med som en ständig följeslagare. Men så har hon heller aldrig varit någon riktig amatörfotograf. Under ungdomsåren i Linköping ägnade hon sig mest åt dramatik och musik. Hon spelade bland annat med Norrköpingssymfonikerna.

Intresset för fotografi väcktes första gången när hon en sommar bodde hos sin pappa i Athen. Athina var i tjugoårsåldern och blev tillfrågad om hon ville modella för reklambilder. Athina tyckte att det lät kul och eftersom hon var kompis med en annan av modellerna sa hon ja.

– Men jag upptäckte snabbt att det inte var någonting för mig, säger Athina. Jag tyckte inte om att sitta som en docka och bli sminkad. Då verkade det mycket mer spännande att få gå omkring i trasiga jeans med en kamera och ta bilder.

Det var i alla fall där Athina började fundera över fotografyrket. Väl tillbaka i Stockholm började hon undersöka möjligheterna. En kompis kände en fotograf som plåtade mycket reklam, Tony Landberg. Hos honom fick Athina praktik.

När Athina så småningom började ta egna bilder var det naturligt att de hade en koppling till modevärlden. Hon fotograferade många unga, förväntansfulla modeller som behövde bilder till sina portföljer.

– Jag var lika grön som modellerna. Vi kunde lägga ner timmar på en plåtning. Jag lärde mig otroligt mycket.

Via modellernas provbilder spreds också Athinas namn internationellt. Hon fick fler och fler uppdrag, även från prestigefulla agenturer som Eileen Ford.
Numera fotograferar Athina sällan mode. Men kunskaperna och erfarenheterna finns alltid kvar.


Porträtt av en kvinnlig copywriter ur boken "Roffe", utgiven av Reklamförbundet.


Athina har aldrig varit mycket för att ta genrebilder. Ändå är hon representerad hos två bildbyråer – stora Bildhuset och lilla Etsabild.

Bildhuset sökte Athina själv till. Men när det gäller Etsabild blev hon handplockad. Det är en ung bildbyrå som har specialiserat sig på fotografer som har ”ett tydligt och eget bildspråk”. Bildbyråns chef och grundare Anna Eriksson fastnade direkt för Athinas bilder när hon såg några av hennes porträtt av kvinnliga copywriters i en bok som Reklamförbundet givit ut. Det är arrangerade porträtt med dokumentär känsla. ”Poetiskt skruvad”, har någon kallat Athinas porträttstil.

– Det finns fotografer som lite ängsligt sneglar på andra och hänger på så gott de kan. Och så finns det de som lyssnar inåt och går sin egen väg. Athina tillhör definitivt den senare gruppen. Hennes bildspråk är väldigt personligt.

När Anna Eriksson beskriver Athina får jag bilden av en ung, hungrig fotograf som just börjat etablera sig i branschen. Hon använder ord som ”lekfull” och ”spontan”. Och ”situationsstyrd”.

Men även om hennes bildspråk har en ungdomlig vitalitet så har Athina själv hunnit en bit in i medelåldern. Hon är fyrtio fyllda.

– Mmmm, klart att man börjar tänka lite på om det är dags att hitta nya arbetsformer. Särskilt när det var som tuffast för ett par år sedan. Men jag har frilansat så länge nu att jag har svårt att tänka mig en anställning. Under hela mitt yrkesliv har jag bara varit fast anställd i sammanlagt sju månader. I själ och hjärta förblir jag nog alltid en frilans.