Har sett den bilden på Flashback, precis som du skriver, men att visa den på Fs vore ju allt annat än politiskt korrekt, så det går ju inte för sig. Hur skulle det se ut, det kan ju tolkas som att man är FRÄMLINGSFIENTLIGT inställd och då kommer Herr Redaktör David Elmfeldt och radera inlägget, med ett påpekande om att det innehåller ett politiskt innehåll som är förbjudet på Fs.

Men för att återkomma till en bilden som du åsyftar. Jag tror att det är den 11-åriga flickan som var på väg till eller hem från skolan som ligger där i tre delar, kluven på mitten, precis som du skriver, med benen skilda åt var sitt håll.

Intressant att du jämför den bilden som är tagen under Vietnamkriget på den unga flickan (som dessutom inte har en tråd på sig) med brinnande napalm på kroppen som jämförelse. Den bilden kan man förbehållslöst publicera i mainstreammedia. Dubbelmoral så det skriker om det.

Vad får dig att tro att inte jag också skulle kunna rösta på SD bara för att jag modererar bort inlägg? De inlägg vi tar bort är innehållslöst hasplande där man tävlar i att slänga ut plattityder och tävlar i användandet av förkortningen PK. Skall man agitera politiskt får man åtminstone vara saklig, påläst och komma med något underbyggt.

Att påstå att en krispig bild på sönderkörd människa är den lämpligaste bilden för att visa upp terrorism är cyniskt och avtrubbat. Likaså att man aldrig skulle se såna bilder på Fotosidan är obildat. https://www.fotosidan.se/cldoc/fotografer/bombmannen-pa-arets-bild-2011.htm

Och angående suget av krispiga olycksbilder så har detta drivits fram https://www.fotosidan.se/cldoc/lagochratt/forbjud-fotografering-av-olyckor.htm.

Vill du förkovra dig lite i starka bilder och vad de förmedlar så rekommendera jag dig detta filmade samtal som ligger här på Fotosidan https://www.fotosidan.se/cldoc/tv/tala-om-bilder-del-2.htm

Ps. Du vet att man kan svara på mail som man får? Så kan du få bakgrunden till beslutet där istället för här.

Bilden du beskriver är kanske starkare men mediebyråernas ovilja att publicera bilden har inget med politik att göra. Utan det handlar om en intresseavvägning och journalistik etik att göra. Där man tar till vara på inte bara de direkt drabbades intressen att inte låta ens döda anhöriga publiceras på ett guro-fetischistiskt sätt - utan också att läsarna, kunderna, antagligen inte är intresserade av obduktionsbilder.

Att knattarna på Flashback tycker sånt är ballt är något annat. Att bilderna finns och delas är inget konstigt. Men att bilderna inte används i mer rumsrena mediala sammanhang borde vara fullkomligt självklart. En viktig skillnad mot bilder i t ex Vietnam, oavsett om det är gamla eller nya bilder, är den stora distansen mellan subjekt och publikation. En svensk publicering av bilder från Vietnam förväntas stöta sig mindre med anhöriga eller personer som kan identifiera subjektet.

Även de groteskare bilderna vare sig från Sverige eller långtbortistan har sin plats. Men då måste de som publicerar bilderna, vare sig ansvariga utgivare eller seriösa privatpersoner, kunna försvara publiceringen. Jag tror ingen seriös i sitt publicistiska uppdrag kan, med någon som helst övertygelse, motivera en sådan publicering.

Tony,
"Har sett den bilden på Flashback, precis som du skriver, men att visa den på Fs vore ju allt annat än politiskt korrekt, så det går ju inte för sig. Hur skulle det se ut, det kan ju tolkas som att man är FRÄMLINGSFIENTLIGT inställd och då kommer Herr Redaktör David Elmfeldt och radera inlägget, med ett påpekande om att det innehåller ett politiskt innehåll som är förbjudet på Fs."

Barnslig analys.
Du tror alltså att människor på riktigt skulle koppla ihop gurobilder från Drottninggatan med främlingsfientlighet? Jag tror du spenderar för mycket tid på Internet och utan att förstå vad människor skriver och varför.

"Intressant att du jämför den bilden som är tagen under Vietnamkriget på den unga flickan (som dessutom inte har en tråd på sig) med brinnande napalm på kroppen som jämförelse. Den bilden kan man förbehållslöst publicera i mainstreammedia. Dubbelmoral så det skriker om det. "

Det är inte någon dubbelmoral. Se mitt inlägg ovan. Det handlar om en etisk bedömning där flera faktorer spelar in. Att se bara en avbildad människa utan att förstå sammanhanget som utgör en så viktig del i journalisters och redaktioners bedömning är ett totalt misslyckande att förstå ens första stavelsen av det journalistiska uppdraget.

Mycket bra analys av Mikael.

Jag vill bara tillägga att det är skillnad på att publicera en bild på en levande och en död människa. Den levande människan i det här fallet överlevde dessutom eländet (även om det krävdes rätt rejält med läkarbehandling innan hon blev återställd).

Ja om tarmar och blod på gatan är terrorns mest renaste uttryck kan man ju diskutera. Jag tycker istället att terrorns renaste form snarast är dess mentala inverkan på snart sagt varenda område i samhället. Blodet är snart bortspolat och likdelarna omhändertagna men den mentala förgiftningen terrorn ger är det som verkligen stannar kvar (och vi behöver inte ens ha varit på Drottninggatan för att omfattas av den). Terrorn internaliseras idag i nästan varenda människa trots att den i allmänhet inte ens pågår här rent fysiskt. Terrorn är sällan en enskild händelse utan istället ett mer eller mindre permanent tillstånd som i grunden förändrat alla samhällen i alla länder idag. Nu tänker de flesta på ett eller annat sätt säkerhet och det kan jag säga att jag aldrig gjorde som barn eller ung. Terrorn fanns inte då på samma sätt i vardagen då som den gör nu.

Visst såg vi bilderna från Hiroshima och terrorbalansen var reell men det uppfyllde inte som nu människors vardag. Vi hade först bara en TV-kanal och Internet var inte ens påtänkt. Det var först med de palestinska flygkapningarna och för mig personligen attentatet på Lod Airport (numera Ben Gurion) jag personligen blev berörd. Det attentatet utfördes märkligt nog av den japanska röda armen som flög långt under israelernas terrorradar (som letade araber). Det fick bl.a. till följd att israeliska säkerhetstjänsten trålade in en del av de japanska kompisar jag hade på den kibbutz jag då var på. Samma sak hände parallellt över hela landet. Då som nu är det sällan bara de direkt drabbade som drabbs.

Intressanta och tänkvärda svar.

Min reflektion inför "blodiga" bilder, specifikt då den här bilden jag nämnde, är att det är mycket viktigt att bevara och visa sådant till både nutiden och eftervärlden snarare än att se det som något barnsligt/effektsökande trolleri signerat knattarna på Flashback.

Om 99 år har vi 100 år sedan terrorattacken ägde rum. Hur Sverige ser ut då vet jag ju naturligtvis inte, men att det kommer att ske minnesceremonier, manifestationer och annat är nog tämligen säkert eftersom det är/var (mycket hinner att hända på 99 år...) det värsta terrorattentatet hittills mot Sverige och dess befolkning.

Tänk er ett scenario där man helt och hållet raderat, (själv)censurerat alla dessa blodiga bilder. Kvar finns bara bilder och filmklipp från manifestationen på Sergels Torg, högar av blommor/nallebjörnar samt bilder som är som den som vann Årets bild. Utställningar och dylikt har bara sådant material att visa upp.

Risken är då att folk som lever då kan komma att ifrågasätta. "Var det verkligen så allvarligt?" "Är det sant att det var en som blev påkörd och lemlästad på Drottninggatan, kan knappt tro det...är ju helt sjukt, något sånt kan väl verkligen inte hända i Sverige" "Massor av bilder och klipp på folksamlingen, manifestationen.. men inget från själva händelsen... vet inte vad jag ska tro..."

Vi har ett stort problem om människor - oavsett vilken agenda de har - börjar att ifrågasätta saker som faktiskt har hänt.

Det där med distans till den drabbade som återges och publikationen är intressant i tider som dessa när en stor del av befolkningen i Sverige har ursprung från andra länder. Det var kanske inget problem "förr i tiden" (exempelvis vid Vietnamkriget) men idag kanske det finns ett antal människor i Sverige som - på grund av sin nära distans - skulle kunna känna sig väldigt illa till mods av att se bilder från konflikter som publiceras idag i svensk mainstreammedia.

Tänker här t ex på bilder som publicerades på t ex den drunknade Aylan Kurdi och den pojke i Syrien vars ansikte var helt täckt med stendamm och blod efter en attack, det såg ganska groteskt ut och tanken slog mig - ingen tidning hade visat en svensk unge i det där skicket, vid t ex en olycka.

Är detta något som fotojournalister/media tar hänsyn till idag?

"Tänk er ett scenario där man helt och hållet raderat, (själv)censurerat alla dessa blodiga bilder. Kvar finns bara bilder och filmklipp från manifestationen på Sergels Torg, högar av blommor/nallebjörnar samt bilder som är som den som vann Årets bild. Utställningar och dylikt har bara sådant material att visa upp."

Fast bilderna finns ju fortfarande och ingen uppmanas radera bilderna. De publiceras bara inte i mediala sammanhang. Fotojournalister sitter ofta på mängder av otäcka bilder och bilder som hos dom själva väcker en hel del frågor om etik ens kring bildernas skapande och bevarande helt utan påtryckningar från tredje part. Deras uppdrag, rent professionellt, är att ta avbilda situationer som beställaren kan vara intresserad av att publicera. Men bilderna från en olycka, ett attentat eller må vara som blir tagna blir tagna - oavsett om de publiceras eller ej.

Vill du arrangera en utställning med de mer närvarande bilderna på själva attentaten i sitt omedelbara skede så är det bara att köra. Men som sagt, det kommer bli en resa och jag tror desto närmare utställningens öppnande desto mindre övertygad kommer du antagligen känna dig kring utställningens legitimitet till bakgrund av all kritik från den gemene medborgaren och anhöriga.

Bilderna som används för att illustrera attentatet i media har varit blandade. Allt från det mest intetsägande, vilket ändå vägs upp med en skriven redogörelse av situationen, till lite mer talande; där jag tänker mig huvudsakligen på bilderna längst med den avstängda gatan, polisen som håller perimetern och med läkaren som går intill de övertäckta kropparna. Behovet att visa blod och detaljer är nog inte större i detta fallet än låt säga behovet att visa förkolnade lik i samband med Backabranden i Göteborg.

"Risken är då att folk som lever då kan komma att ifrågasätta. "Var det verkligen så allvarligt?" "Är det sant att det var en som blev påkörd och lemlästad på Drottninggatan, kan knappt tro det...är ju helt sjukt, något sånt kan väl verkligen inte hända i Sverige" "Massor av bilder och klipp på folksamlingen, manifestationen.. men inget från själva händelsen... vet inte vad jag ska tro...""

Samma personer kan hitta de intima bilderna från attentaten. Samma personer kommer antagligen vara misstänksamma även mot de mer obduktionsliknande bilderna med hänvisning till vad staten, eller annan konspirerande aktör, kan ta sig till för att försöka göra en falsk, eller förvrängd, historia trovärdig. Så deras kritik och misstro skulle jag inte bry mig om särskilt mycket.

"Det där med distans till den drabbade som återges och publikationen är intressant i tider som dessa när en stor del av befolkningen i Sverige har ursprung från andra länder. Det var kanske inget problem "förr i tiden" (exempelvis vid Vietnamkriget) men idag kanske det finns ett antal människor i Sverige som - på grund av sin nära distans - skulle kunna känna sig väldigt illa till mods av att se bilder från konflikter som publiceras idag i svensk mainstreammedia. "

Fast svenskar, likt andra, kunde bli väl illa till mods även av att se Vietnambilderna. Vilket också bidragit till det Vietnamkrigsmotstånd som mobiliserades efter att krigets natur blev alltmer känt. Att man visar krigsliknande bilder från Jerusalem i samband med USA-ambassadens öppnande tror jag inte kommer mötas av någon meningsfull kritik från vare sig palestinier, israeler eller amerikaner i Sverige. Eftersom oavsett etnisk bakgrund så är svenska läsare inte på plats. Eller; åtminstone inte mer kritik än all annan rapportering från den så infekterade regionen.

Jag har aldrig hört om att svenska minoritetsgrupper blivit uppjagade eller ilskna över svenska publikationer beskrivande utländska konflikter mer än kanske de danska karikatyrerna och sånt som retas upp de tokreligiösa.

Mikael skrev: "Fast bilderna finns ju fortfarande och ingen uppmanas radera bilderna. De publiceras bara inte i mediala sammanhang."

Syns inte, finns inte. Om folk inte ser bilderna är det inte någon som talar om dem.

(Detta är inte en uppmaning till att publicera fotografier på lemlästade människor i tid och otid).