Fotografer
Pieter ten Hoopen i sitt kontor i Stockholm. Foto: Göran Segeholm


Efter några hektiska år som guide i Indien, Pakistan och Mellanöstern flyttade Pieter ten Hoopen från hembyn i Holland till sin systers och svågers gård utanför Tidaholm i Västergötland. Han ville ta det lugnt och jobba i skogen. Vid den här tidpunkten tog fotografi ingen stor plats i Pieters liv – han var en ganska oerfaren amatörfotograf utan några planer på att ägna sig åt fotografi som yrke.

Fem år och två utbildningar senare är han en av Sveriges mest omtalade fotografer. Två år i rad har han fått placeringar i Årets bild. I september fick han Pressens bilds stora fotopris, och han har blivit uttagen att få delta i det prestigefyllda erfarenhetsutbytet World Press Photo Masterclass.


Några dagar innan jag ska träffa Pieter ten Hoopen för första gången är jag på en konferens i Örebro om lokaljournalistik. I slutet av ett seminarium som handlar om bildjournalistik reser sig en av åhörarna, en lokalreporter:

– Men vad ska man tycka om bildreportage som nollåttor gör när de för en gångs skull kommer ut på landsbygden? Som det där han von Hoppen gjorde om Söderbärke. Det är ju så långt från verkligheten – det blir ju bara Änglagård av alltihopa och ingen känner igen sig. Ska det vara bra bildjournalistik det?

Flera andra lokalreportrar mumlar medhåll. Det är många som minns Söderbärkereportaget i DN fast det är två år sedan det publicerades. Det var det första jobb Pieter ten Hoopen gjorde som fick stort genomslag. Det diskuterades ganska flitigt i mediakretsar och lokala företagare från Söderbärke klagade på att det gav en föråldrad och schabloniserad bild av deras samhälle. Andra menade att både Pieter och hans bilder var en välbehövlig frisk fläkt inom den svenska bildjournalistiken.

Bilderna är avskalade och mestadels stillsamma. En sak som är lite speciellt med flera av dem är att människorna inte har garden uppe. De står bara där och tittar in i kameran, utan att skratta eller le eller se ut på något särskilt sätt. Det är lätt att förstå att bilderna kan provocera, för de bryter mot konventioner om hur folk som blir fotograferade ska uppträda inför fotografen. Någon har tyckt att bilderna ger ett intryck av att söderbärkeborna är lite socialt oslipade. Samtidigt är många av bilderna väldigt varma, nästan kärleksfulla. Om än på ett avklätt sätt. Kanske väcker bilderna irritation för att precis så här skildras ofta socialt utsatta människor i bild.

Hursomhelst; Pieter ten Hoopen fick pris för bilderna – en förstaplats i klassen svenskt vardagsliv vid Årets Bild 2003. En bild från Pieters reportage blev omslag på årsboken med tävlingsbilderna.


Ett par dagar efter örebrokonferensen träffar jag den förmodade nollåttan i hans kontor på Kungsholmen. Han är klädd i en röd Helly Hansen och har prilla under läppen. Hans handslag är kraftigt. Senare under samtalet ska det komma fram att han inte trivs särskilt bra i storstaden och att han ibland saknar jobbet som skogsarbetare utanför Tidaholm. Han är uppvuxen på den holländska landsbygden, som han inte tycker skiljer sig särskilt mycket från den svenska bortsett från att det är glesare mellan människorna i Sverige. Jag tänker att om Pieter gjort narr av glesbygdsbor så har han samtidigt gjort narr av sig själv. För någon storstadsmänniska är han då rakt inte.

Jag berättar om lokalreportrarna i Örebro. Pieter både förstår och inte förstår att hans bilder kan väcka irritation.

– Alltså, jag gjorde ju aldrig anspråk på att ge en heltäckande bild av Söderbärke. Jag gav min bild. Jag skildrade stämningarna ärligt, som jag upplevde dem.

Ur reportaget Söderbärke, 2002.


Efter den första kritiken återvände Pieter till Söderbärke och höll ett föredrag på Folkets hus, öppet för alla. Han visade sina bilder med projektor på storduk och svarade på frågor. Han upplevde till en början stämningen som bitvis hätsk, men kände också att han vann förståelse för sitt sätt att se.

– Men visst, säger han och håller upp en bild som visar pensionärer som spelar bingo i Folkets hus. Jag kan inte förneka att jag ser något av Twin Peaks i bilden. Inte den skrämmande, mörka sidan, utan stämningen som råder när Agent Cooper beställer in kaffe och paj på caféet och tiden stannar. När han låter sig slukas upp av ögonblicket och just då bara ägnar sig åt upplevelsen att äta och dricka utan att låta något annat störa. Motsatsen till ett hektiskt storstadsliv.

– Hur arbetar du? frågar jag. Händer det att du arrangerar dina bilder och till exempel ber någon att sitta eller stå på ett speciellt sätt för att du vill uppnå en effekt?

Pieter slår ifrån sig. Det måste vara på riktigt. När han tar porträtt, och bara då, händer det att han talar om för folk var han vill att de ska stå eller sitta. Men han skulle aldrig försöka styra någons kroppsspråk. Han reser sig upp från köksstolen och visar:

– Jamen tänk till exempel att jag skulle stå på det här sättet av mig själv, säger Pieter och poserar. Om du ber mig att stå på ett annat sätt så tar du ju bort det uttrycket och ersätter det med något som du har hittat på. Gör man på det viset så vet man inte vad man missar.

Pieter vänder sig om och rotar fram ett fotografi ur en trave med ramade bilder som står lutade mot väggen. Bilden föreställer en flicka i nedre tonåren som är klädd i svart klänning och har kattöron på huvudet. På kinderna målade morrhår. Jag känner igen bilden, den ingår i söderbärkereportaget.

Ur reportaget Söderbärke, 2002.


– Titta hur hon står, säger Pieter. Vilket kroppsspråk! Jag skulle aldrig kunnat hitta på att hon skulle hålla handen sådär. Det skulle bara blivit dumt. Nu är hennes sätt att stå så uttrycksfullt. Hon är på halloweenfest, men känner sig lite utanför för att hon börjar bli för gammal för att klä ut sig. Hon vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig.

Ju mer vi pratar om arbetsmetoder, desto tydligare blir det att Pieter är en utpräglad väggfluga. En bildjägare som helst vill smälta in i den miljö där han jobbar och påverka skeendet så lite som möjligt.


Historien om hur Söderbärkereportaget blev till avslöjar ytterligare något om personen Pieter ten Hoopen. Han var egentligen i byn för att göra ett kortare reportage om en skobutik. På lunchen tog han en promenad och såg ett par i sjuttiofemårsåldern stå och röka utanför Folkets hus. Pieter gick inte bara förbi som de flesta kanske gjort. Han tog kontakt.

– Hej, vad gör ni?

De spelar bingo, men just nu är det rökpaus. Pieter och paret pratar om ditt och datt och det slutar med att mannen bjuder in Pieter till bingolokalen. Väl därinne blir Pieter gripen av hur uppslukade alla är av bingospelet. Stämningen är stillsam, nästan meditativ. Så länge spelet pågår ägnar ingen honom någon större uppmärksamhet. Han tar några bilder. När Pieter senare fortsätter sin promenad genom samhället hittar han andra bilder som förmedlar samma känsla av stillhet. Han samlar dem i kameran.

Väl tillbaka på DNs redaktion diskuterar han bilderna med en av tidningens formgivare och undrar om ett större bildreportage från Söderbärke kan vara något för söndagsbilagan. Så blir det. Pieter gör ytterligare två besök på orten och är bland annat med och fotograferar på företagarföreningens årsfest.

En intressant detalj i den här historien är att Pieter ännu inte är yrkesutövande fotograf när han tar bilderna som får pris i Årets bild. Han är på DN som praktikant från Nordens Fotoskola Biskops-Arnö.

När jag träffar honom i oktober 2004 har han bara varit yrkesverksam i dryga två av sina trettio levnadsår. Ändå har han hunnit ställa till med en hel del. I årets upplaga av Årets bild blev det pris igen, tredje plats i den konstnärliga klassen. I september fick han Pressens Bilds stora fotopris på 100.000 kronor.

Kanske ännu mer betydelsefullt på lång sikt är att Pieter blivit utvald att delta i prestigefyllda World Press Photo Joop Swart Masterclass. Det är ett erfarenhetsutbyte där tolv relativt färska, lovande bildjournalister från hela världen under några dagar sammanförs med sju framstående fotografer och redaktörer av världsklass. Pieter är den förste svensk som tagits ut till gruppen. När vi träffas är det bara två veckor kvar tills avresan. Pieter säger att han blir nervös när han tänker på det. Det hjälper inte att det genom en slump hampat sig så att en av Pieters närmaste kollegor, Roger Turesson, är en av de sju lärarna i år.

– Alla säger att det går så bra för mig. Och det gör det ju också, fast jag känner inte att jag skulle vara inne i någon sorts fantastisk karriär. De gånger jag själv tycker att jag når framgång är när jag lyckas överraska mig själv. Det har inte så mycket att göra med vad andra tycker.

Pieter säger att han aldrig är helt nöjd med sina bilder. Alltid finns där någon brist, även om det kanske bara är han som ser den. Det är svårt att ständigt slå knock på sig själv, att inte fastna i vissa beteenden.

När jag frågar Pieter vilken sorts personlighet man ska ha för att ta såna bilder som han kan han naturligtvis inte svara.

– Ingen aning. Som person är jag ganska energisk, och jag önskar ofta att jag vore lite lugnare. Men annars vet jag inte... nyfiken kanske?


Ur reportaget Hotel Rembrandt, 2004.


Pieter började fotografera i 25-årsåldern. Sin första systemkamera fick han av Harry Knippens, den lokale porträttfotografen i hembyn i Holland. Det var en sorts tack för hjälpen för att Pieter hjälpt Harry att fixa en gammal Saab. "Inte för att jag kunde något om bilar, men man kan ju ändå göra sitt bästa." Pieter tog med kameran på resor till bland annat Indien och Pakistan, där han arbetade som guide. Sina första bildutställningar hade han i Harrys skyltfönster i senare delen av 90-talet. Pieter kände sig väldigt stolt, men hade inga tankar på att bli yrkesfotograf. De idéerna fick han inte förrän han flyttade till Sverige och började studera på informationslinjen på Hellidens folkhögskola i Tidaholm. Där träffade han en fotolärare vid namn Bertil Lindgren.

Under sitt år på Helliden var det fotografin Pieter jobbade mest med. De andra ämnena passade inte hans temperament alls lika bra. Bertil Lindgren uppmuntrade honom.

– Hans exotiska indienbilder var jag inte särskilt imponerad av, säger Bertil Lindgren. Jag sa åt honom att ta bort dem ur portfolion. Däremot hade Pieter börjat fotografera en del människor som bodde på gårdar i trakten, och de bilderna hade bra kontakt och känsla. Pieter har en förmåga att se det många andra bara skyndar förbi.

Hur skulle Bertil beskriva Pieters personlighet?

– Han är väldigt social, direkt och har lätt att ta människor. Hans sätt att vara påverkar varje grupp som han är med i. Han är överallt, uppmärksammar vad som händer och tar tag i saker och ting. Han ser människorna runt omkring sig.

Jag frågar Bertil om han tycker att Pieter är typisk för sin fotografgeneration.

– Både och. Pieter kommer fram till människan väldigt bra, och det kanske skiljer honom från många generationskamrater som tar bilder som kan uppfattas som väldigt mycket yta. Annat hos Pieter tycker jag är mer typiskt – han går rakt på och jobbar medvetet med färg. I likhet med många andra unga fotografer har han jobbat med färg från början och aldrig ägnat sig åt gråtoner. Det är olika sätt att se.

Ju mer jag får veta om Pieter, desto tydligare framgår det att ett allmänt människointresse och social förmåga är viktiga redskap i hans fotograferande. Det är också bland det första DN-fotografen Fredrik Funck nämner när Pieter ten Hoopen kommer på tal. Fredrik Funck är handledare för alla elever från Biskops-Arnö som gör praktiktermin på Dagens Nyheter. Fredrik tycker att Pieter är lätt att få kontakt med och att han har en härlig känsla för humor.

– Vi andra fotografer på DN såg rätt snart att Pieter hade något extra. Några tippade att han skulle bli utnämnd till Årets fotograf det året. Det känns att han är en genuint bildskapande bildjournalist, en hantverkare.

Fredrik beskriver Pieter som målmedveten och fokuserad – säger att han är aktiv i sitt sökande av sig själv och sitt bildspråk. Viljan att berätta är stark, men Pieter väljer sina jobb med omsorg. Pieter ten Hoopen ser sig inte som en allmänfotograf som måste klara av allt från sport till matbilder.


Fredrik Funcks beskrivning av Pieter stämmer bra överens med hur Pieter själv beskriver sitt sätt att jobba. I sin frilanstillvaro gör Pieter många vanliga reportage som kanske tar ett par timmar eller så. Och porträtt. Det har bland annat blivit en hel del författarporträtt för Expressen på sista tiden. Men det är de stora projekten som är Pieters livsluft. Som det bildreportage från The Victory Outreach Church han gjorde i våras och somras inför World Press Photo Masterclass. Temat är stolthet. En del av bilderna publicerades i DN i oktober under rubriken "Med Gud som motgift". I sammanlagt sju dagar levde Pieter tillsammans med drogmissbrukare som söker en ny tillvaro genom Bibeln. Reglerna är stenhårda, rutinerna bergfasta.

Det tog Pieter över ett år av brevväxling och telefonsamtal att få komma in i kyrkan. The Victory Outreach Church har blivit hårt kritiserad, och de ansvariga var på defensiven. Varför Pieter till slut fick komma in vet han inte. Kanske för att kyrkan också behöver publicitet för att överleva.

Ur reportaget In Search of Pride, 2004


Under första vändan till Rotterdam levde han med de intagna i tre dygn med en ständig klaustrofobisk känsla och rädsla för frälsningspressen som dominerade atmosfären. Andra gången var han där fyra dygn. Då var han förberedd på vad han skulle möta och kände sig lugnare. Hela tiden delade Pieter alla delar av vardagslivet med de före detta drogmissbrukarna. Det var en förutsättning för att komma tillräckligt nära. För att visa respekt och därmed vinna förtroende.

– Jag har en längtan att arbeta med stora projekt som inte alltid passar in i tidningarnas produktionsmodeller. Jag älskar uppladdningen inför ett stort jobb, alla förberedelser, att läsa på och lära mig om ämnet. Sedan blir det bara som en stor urladdning när jag väl är på plats och tar bilderna. Så tycker jag bäst om att arbeta.

När Pieter säger att "fotografi är som vilken idrott som helst" så menar han inte att det är en tävling, utan den totala fokuseringen på en uppgift.

– I Holland tävlade jag i skridskoåkning på relativt hög nivå. Och allt det där som är runtomkring tävlandet får jag också i fotograferandet. Träningen och förberedelserna inför en total urladdning.

Nästa större urladdning ska ske i Colombia. Pieter ska göra ett av sju bildreportage i en internationell satsning som bildbyrån Moment står bakom.

– Jag är glad och tacksam för mitt medlemsskap i Moment Agency, säger Pieter. Jag hade tur som kom med. Det är fantastiskt att få arbeta tillsammans med så duktiga fotografer som Roger Turesson, Chris Maluszynski och de andra.


Det är tufft att vara frilansfotograf idag. Hur går det ekonomiskt, överlever Pieter?

– Ha ha, inte enligt min revisor. Men det går på något sätt ändå. Jag får hålla omkostnaderna nere och försöka hitta många uppdragsfotograferingar mellan mina egna projekt.

Att jobba på andras uppdrag kräver inte alls samma samlade koncentration som de egna projekten. Det liknar mer ett vanligt jobb, tycker Pieter. Som att vara skogshuggare eller vad som helst. Fast det kan vara nog så krävande.

– Jag vikarierade som pressfotograf en sommar, och det var väldigt hektiskt. Jag älskar nyheter, men jag är tveksam till om jag skulle vilja ha en anställning. Det skulle förstås skulle vara tryggare ekonomiskt, men jag vill ha tid att göra mina egna grejor.

En sån grej är Svenska rum, en idé som Pieter jobbat med i ett par år. Hittills har han nitton bilder i serien, men det ska bli många fler.

– Det handlar om vanliga rum och människorna som bor i dom, säger Pieter.

Några få av rummen i serien tillhör folk som Pieter känner eller bekantas bekanta. Men de flesta bilderna har han tagit hemma hos människor som han aldrig träffat förr. Pieter knackar dörr.

– Det är skitsvårt att vinna förtroende när man jobbar som frilans och inte har någon tidning i ryggen, säger Pieter. Tänk dig själv att jag knackar på hemma hos dig och frågar om jag får ta en bild av dig i ditt vardagsrum. Hur reagerar du? Jag kan inte tala om för dig var bilderna ska hamna till slut, för det vet jag inte.

Jag tänker att det är en punkt som skiljer Pieter från många andra fotografer. Han fortsätter att knacka på okända människors dörrar, fast det är jobbigt. Han skiter i att det är obehagligt att bli avvisad eller till och med misstänkliggjord, för lusten att se projektet slutfört väger tyngre än hans bekvämlighet.

Men tyngst av allt väger lusten att berätta.


Ur reportaget Hotel Rembrandt, 2004