Fotosidan klämmer på en D200

Fotosidan testar

I vanlig ordning kallar jag inte det här för en kameratest, för det tycker jag är förbehållet de tidningar och sajter som verkligen objektivt och systematiska kan gå igenom en ny kamera, jämföra med alla konkurrerande märken och modeller, göra systematiska och konsekventa tester av brusnivåer etc.  Här kommer istället lite tankar och betraktelser efter några veckor som D200-ägare.

Jag är själv Nikon-fotograf sedan tidigare; D100 vart min första digitala systemkamera i slutet av 2003 men när D70 kom ett halvår senare kom bytte jag till den. Som nybörjare på DSLR tyckte jag den var lite enklare att jobba med, lite snabbare på råfiler och jag tyckte även bilderna såg lite bättre direkt ur kameran utan större efterbehandling (något jag gillar, för att sitta framför datorn gör jag nog ändå... ) I den här artikeln kommer jag göra lite betraktelser och jämförelser mellan min nya D200 och den ”gamla trotjänaren” D70.

Varför byta till D200?

Det är som bekant lätt att förtrollas av nya prylar, och man sätter igång att ”hitta på” behov för att motivera sig själv (och hustrun :-) att investera i en ny dyr kamera. Faktum är D70:n har passat mig jättebra under åren och fortsätter att göra så, jag är helnöjd med den. Jag har aldrig upplevt att ”endast” 6 megapixlarna eller bruset på höga ISO har varit något problem. D70:s största svaghet är väl tendensen till moirémönster och -artifakter i vissa bilder, något ju våra noggranna läsare hittade direkt i mina första D70-bilder från Gran Canaria, före jag själv hade sett dem. Moiré har dock aldrig förstört någon viktig bild för mig, men risken finns ju där - vilket kan ses i detta skräckexempel. Men det finns ju så många andra faktorer som kan sabba en bild (oftast den som håller i kameran :-) så det har aldrig känts som ett problem.

I och med att jag har lärt mig mer om foto har jag dock längtat tillbaka till en del av de funktioner som fanns på D100:an; speciellt de olika inställningsbankarna, möjlighet att ändra fler saker via knappar istället för via meny (speciellt AF-C), vertikalgreppet i vissa lägen odyl. Och efter att vi fått en förhandstitt på D200 uppe hos Nikon var jag snabb och lade en order direkt, för den har funktionerna och är svår att motstå när man väl en gång haft den i handen…

Kölistan på D200 inför lanseringen var lång, mycket lång, och väldigt få kameror kom till Sverige. Men jag hade tur, så strax före jul dök den upp – dock utan det beställda nya objektivet 18-200 och vertikalgreppet. (Jag fick dock möjlighet att testa det nya objektivet under en helg då jag lånade ett från Nikon, så några bilder med det finns också med).

Första intrycket består

D200 är en grymt gedigen kamera, märkbart tyngre än D70 med sitt magnesiumchassi. Kamerahuset andas precision och kvalitet. Av de kameror i liknande prisklass jag kännt på så kommer KonicaMinolta D7D, som jag tog en vinterpromenad med för ett år sedan, mest lik i känslan. Dock var det inte det metallchassit som var viktigt för mig när jag valde att köpa D200, för D70 verkar palla en hel del den också, utan att  det är tätat med O-ringar och packningar.  Jag gillar både regn och dammiga öknar, så ju mer kameran är skyddad mot elementen desto bättre.

Handgreppet har en annan utformning, lite kantigare än D70s runda grepp för fingrarna. Först tyckte jag det var obekvämare och sämre, men efter att ha plåtat en hel del nu vinter med vantar på så gillar jag det lika bra, om inte bättre, än D70:s.

 

Displayen

Displayen på baksidan är ju betydligt större än den på D70, så det går att granska skärpan bättre och betraktningsvinkeln är större. På D200 kan man få både det klassiska histogramet, och ett uppdelat på fyra små histogram (YRGB). (Hur man använder och tolkar dessa har jag dock inte lärt mig än…) Nytt är även ett läge där man ser vilken fokuspunkt som valdes och var i bilden den hamnade. Det går smidigt att bläddra runt och det går att zooma in i bilden betydligt mer än på D70. Dock kan visning av bild efter exponering kännas lite segt, det tar någon sekunder innan bilden dyker upp på displayen.

LCD-panelen på ovansidan som visar vald bländare mm är också rejält stor och visar nästan allt man vill veta och lite till. Dock ser man inte ISO normalt -- det behövs ett tryck på ISO-knappen för att se detta (och man ser det alltid i sökaren).

Sökare

Om skärmen är ett lyft från D70 så är sökaren ännu mer det. Även om man inte riktigt kommer i närheten av sökaren i en fullformatskamera, tex analoga F6, så är den klart bättre än D70, större och möjligen även ljusstarkare. Det finns två uppsättningar fokusområden, dels en layout med små punkter men man kan också byta till en annan layout med färre men större områden vilket kan vara en fördel om man fotograferar tex rörliga motiv där det kan vara svårt att ”pricka” rätt.

Ett annat riktigt lyft är att man nu ser ISO i sökaren, inga mer tabbar att man råkar fotografera med fel ISO inställt – nåja, man kan i alla fall inte längre skylla på kameran för att man inte såg värdet. Att se ISO-talet i sökaren gör också Auto-ISO-funktionen riktigt användbar, mer om den nedan.

Knappar, spakar och vred

Knapparna på baksidan är som D70 med en extra för att välja fokuseringsmetod (fyra olika val). Det finns även separata knappar för att låsa exponering och fokus, D70 har som bekant endast en för dessa funktioner. Man väljer P/S/M/A med en knapp+rattvridning till skillnad från D70, lite omständligare men enklare att utföra medans man kikar i sökaren.

Till skillnad från D70 har D200 också fått egna knappar för ISO, Quality och WB. På D70 delas ju dessa med knapparna för att styra bildvisning, låsa bilder odyl vilket gjorde att man ibland råkade ändra visningsläge när man ville ändra ISO tex. Dessa sitter nu mycket bra till på vänstra delen av kameran, där man väljer exponeringsval/program på D70.

Man kan ställa in hur D200:s alla olika knappar skall fungera. Till skillnad från D200 finns det två knappar nåbara med tummen, som kan ställas in för att låsa exponering och/eller fokus på en mängd olika sätt. Under fokuspunktsväljaren sitter en knapp för att styra fokuseringsmetod - det finns fyra lägen men jag har inte bekantat mig med de mer automatiska än. Knappen för AF-C/AF-S/M är liten och sitter av tradition på framsidan – för mig så hade den gärna fått flytta till baksidan den också, nära fokusmetodsvalet - lite mer logiskt och enklare att komma åt med vantar på.

Kameran har dessutom en extra knapp, kallad ”FUNC” (nedanför nedbländningsknappen), som man kan ställa in att utföra olika inställningar. Jag har en inställningsbank för blixtfoto, där har jag ställt in den knappen till att fyra av förblixtarna och sedan låsa exponeringsläget inför exponeringen – som då inte kör förblixtar. Det är smidigt om motivet (ofta barn) reagerar på förblixtarna och hinner blinka till. I banken för normalt foto har jag istället ställt in så spotmätning aktiveras när den trycks in.

En odokumenterad finess

Man kan också ställa in vad som skall hända om man trycker mitt på fokuspunktsväljaren, den stora runda på baksidan. Här finns en mycket smidig, delvis odokumenterad funktion: när en bild visas på displayen kan man trycka till och kameran zoomar då in i bilden till önskad förstoring, och dessutom direkt till den fokuspunkt som var aktiv. På så sätt kan man snabbt kolla om skärpan sitter där man avsåg – smidigt!

Känslighet och brus

Kameran har 100 som lägsta ISO-tal, mot D70 som har lägsta på 200. Resultatet på 100 är mycket fint, men jag har märkt att jag gärna går runt och plåtar på ISO200 också av gammal vana. Bruset är inget att prata om på dessa nivåer, och inte heller är det farligt uppåt mot de högre nivåerna – men det skall noteras att jag är mer tolerant för brus än vad vissa forumstyckare verkar vara, i alla fall det brus som D70 och D200 genererar -- ett tämligen jämnt brus utan stora färgfläckar. Jag är nöjd ända upp till 800 och även på 1600 är det helt OK. Ett plus är att ISO kan stegas upp i 1/3-steg, tex 100, 125, 160, 200 etc. Kameran har dessutom tre HI-lägen över 1600, upp till motsvarande 3200 som man kan ta till ifall det är riktigt dåligt ljus och man hellre får brusiga bilder med sig hem än inga alls...

Det finns inbyggda brusreduceringsläg i kameran men jag har inte nyttjat dessa så mycket; hellre lite brus än förstörda detaljer och är det något utsnitt jag vill ta ut så efterbehandlar jag hellre bort det.

”Auto-ISO äger…”

…skulle min son uttryckt sig. D200 har nämligen fått en förbättrad Auto-ISO-funktion som jag är förtjust i. På D70 och D100 vart det ju en överraskning efter exponeringen hur kameran hade valt ISO, och man exponerade lite i blindo – det var för automatiskt. På D200 har den blivit mer användbar; när exponeringsmätaren är på ser man i sökaren vilket ISO-värde kameran kommer välja och kan då välja tex att ändra slutartid/bländare, eller acceptera och låta kameran exponera med det ISO-tal den valt.

Man kan nu även sätta en max ISO-gräns som kameran får ”pressa” exponeringen till, tycker man tex bruset är acceptabelt till ISO640 sätter man max där och kameran kommer då inte välja högre utan istället underexponera. Man kan även sätta den en längsta slutartid som accepteras innan kameran börjar pressa ISO uppåt när man är i A-läge tex (däremot inte den största bländare som får väljas, den kan öppna helt). Man kan även köra i M-läget och få ett läge där man själv har koll på tid och bländare, och kameran justerar med ISO för att exponera rätt med de valen. Så Auto-ISO är klart smidigt i vissa situationer, speciellt där ljuset varierar mycket och tiden att ändra är knapp.

Märkligt nog kan man inte välja de tre HI-lägena när Auto-ISO är aktiverat, och man kan inte heller tillåta Auto-ISO:n att gå så högt upp. Varför denna begränsning finns vet jag inte; vill man nu gå så högt skall man väl få det också, på eget ansvar förståss. Men det är väl något elektroniskt….

Batteritid

Batterikapaciteten får jag utnämna till D200:s stora svaga punkt. Med D70 kunde man plåta i vad som tycktes en evighet innan det var dags att byta batteri. Inför en veckas fjällresa i somras, utan tillgång till elström, köpte jag på mig några extra batterier för säkerhets skull, men behövde inte byta batteri på hela veckan -- trots att jag även körde flitigt med VR-objektivet!

Men med D200 verkar den tiden tyvärr vara förbi, kameran slukar betydligt mer ström än D70 och trots att Nikon har tagit fram ett nytt batteri till D200 med mer kräm i (D70:ns batterier går inte att använda, synd att jag har fyra st…) så har jag fått sätta det på laddning redan efter en dags frekvent fotograferande (några hundra bilder). Man kan gissa att det är den stora displayen som drar ström, den kan man förvisso undvika att använda - men hur kul är det nu när den blivit så bra... Så det blir till att köpa på sig några reservbatterier. (Det kan noteras här att Nikon har byggt in teknik i de nya batterierna som skall göra det omöjligt att använda piratbatterier!).

Jag har inga specifika fakta på hur många bilder man kan ta men enligt Bjørn Rørsletts noggranna test av D200 är datatransport i kameran (NEF drar mer batteri än JPEG) och den stora displayen båda stora batteribovar. Nå, jag vill varken ge upp NEF eller att använda displayen, så två batterier är redan beställda (men restade på Dustin, utan känt leveransdatum...)

Bildkvalitet

Bildkvaliteten är ändock det viktigaste. Här har jag inte hittat något att klaga på, vad jag kunnat se från mitt normala fotograferande sedan jag fick hem den så exponerar D200 mycket bra, och färger, hudtoner, omfång, vitbalans mm verkar överhuvudtaget vara mycket bra. Tekniska tester på tex dpreview.com kommer skärskåda kameran på alla dessa punkter, jag kan bara konstatera att de blir minst lika bra som D70 och i många fall jämnare och med bättre detaljupplösningen. Jag länkar till ett helt gäng bilder längre ner, kolla och bedöm själva.

Lite fundersam vart jag på en del av mina första blixtbilder med SB800:n, som plåtats med autovitbalans – vitbalans skall ju då skall anpassas efter blixten. De såg lite väl blå och kalla ut, förmodligen är det mer ”korrekta färger” men ändrar jag till ”Flash” eller mäter in mot en grå yta mha Nikon Capture så får jag en mer behaglig hudton. Det här är något jag skall undersöka mer.

Kameran har ett nyutvecklat IR-filter framför sensorn som skall reducera mer infrarött ljus än tidigare. Detta skall ge mer naturtrogna mörkgröna och bruna färger. Nackdelen med detta blir dock att D200 inte blir lika bra på att ta infraröda bilder som D70. Det går fortfarande, men man måste ta använda betydligt längre exponeringstider än med D70.

Skärpa

Skärpan på D200 har debatterats en hel del på tex dpreview sedan D200 började levereras, några har tyckt den ger mjuka bilder och även jag har funderat på varför D70:ns bilder vid betraktning på skärmen upplevs skarpare. Vid en snabb jämförelse mellan bilder zoomade till 100% från D70 respektive D200 får man onekligen intrycket att D200:ans bilder är aningen softare. Inte direkt oskarpa, men inte med riktigt samma knivskarpa skärpa man kan få till i en D70-bild.

Jag har funderat en del på det här, testat lite och tror mig kommit fram till några slutsatser:

D200 har ett effektivare sk lågpass/antialias-filter framför sensorn. Detta motverkar de otrevliga moiréeffekter som D70 kan visa i vissa motiv, men ger å andra sidan aningen mjukare bilder - de kan behövas skärpas lite mer.

D200 har högre upplösning vilket medför att en liten darrning på handen ger större effekt än på en 6 mpix sensor med samma fysiska storlek. Kameran är också tyngre och ligger på ett annat sätt i handen, så det är uppenbart att här krävs lite mer övning och tillvänjning innan jag plåtar med samma slutartider som på D70 med samma resultat. De skarpaste bilder jag tagit med D200, och som är helt i klass med D70:s skärpa, är närbilder med blixt i mörk miljö som ”fryst” motivet effektivt och eliminerat ev skakningsoskärpa. Jag kan konstatera att det inte är fel på kameran eller objektivet, utan personen bakom kameran…

Att upplösningen är större påverkar ju också hur man ser bilden när man zoomat 100%, bilden är ju större så alltså har man egentligen zoomat in mer än man gör i en 6 mpix-bild. Så för en rättvis jämförelse bör man betrakta bilder från D70 och D200 förminskade till samma format.

En kamera med högre upplösning kräver också bättre objektiv för bra resultat, så att skramla ihop för att ha rår med ett D200 och sedan inte ha råd att köpa kvalitetsobjektiv till den är ingen bra idé.

Så slutsatsen är D70 är lite mer förlåtande vad gäller skakningsoskärpa, D200 kräver lite tillvänjning - iallafall i mitt fall.

Svartvitt läge

D200 har, förutom de ”Optimize Image”-inställningar man har på en D70, även ett läge för svartvitt. Det är trevligt att kunna gå runt och fotografera som om man hade svartvit film i kameran; visning på displayen är s/v och alla bildfilerna (JPEG och/eller NEF) är i svartvitt när man tar in dem i datorn - man kan tänka "i svartvitt" hela vägen. Jag har känt att när jag plåtat färgbilder tar det emot att göra dem svartvita sedan - bildupplevelsen har blivit färgad av att ha sett färgen så att säga. Färgerna kan återkallas i en NEF:en via Nikon Capture om man ångrar sig!.

Tyvärr kan man inte förändra skärpan, kontrasten odyl i kameran när man är i svartvitt-läget – detta ställer man ju in via ”Optimize: Custom” men då kan man bara ta färgbilder. För svartvitt väljer man ”Optimize: Black/white”, och då kan man inte påverka något själv.  I ”Nikon Capture” är dock svart/vitt istället bara en av inställningarna i ”Color Mode” – hade det varit det så även i kameran hade man ju kunnat få till svartvitt via Custom-inställningar.

Enligt Nikon är det svartvita läget mest tänkt för yrkesgrupper som tex poliser som vill ha enkel inställning, och det skall dom ju få förståss men med bara lite mer möda hade man kunnat få till ett svartvittläge med samma flexibilitet som man har i färgläge, ett läge där man kan minimera efterbehandlingen

Ett litet mörkt moln: bandningsproblemet

Det finns ett känt problem D200 som diskuterats mycket på Internet-forum; den sk ”bandningseffekten”. På vissa typer av exponeringar kan man i mörkare partier se tunna vertikala ränder i bilden, det kan liknas vid manchester eller wellpapp. En del exemplar verkar känsligare för detta än andra, tex den första testkamera tidningen Kamera&Bild fick låna visade detta överallt på helt normala motiv (bilder man nu tagit bort från sajten), och jag har sett liknande hemska exempel på nätet. På de flesta kameror är det dock inte alls så markant, men man kan provocera fram det genom att överexponera på mellanhöga ISO-tal tex.

Jag kan se tillstymmelse till detta även på några av mina bilderna, men först när jag verkligen zoomat in 100%-200% och letat runt efter detta. Det förekommer då i mörkare partier nära ett större helt överexponerat område – ingen av bilderna jag sett det på har varit något att spara ändå, men helt klart är det något som inte är som det skall.

Svenska Nikon vet om detta problemet och har sagt att detta inte är acceptabel kvalitet. Får man detta problem med sin kamera är det bara att kontakta Nikon Service och få den fixad enligt uppgift.

Några bilder tagna med D200

Jag har samlat ihop några av mina bilder tagna med D200:n. Här finns bilder som är efterskärpta, justerade kurvor etc.
Till bilderna

Jag har också några bilder där jag försökt jämföra D70 och D200 med samma objektiv. Tyvärr missade jag att ställa in ton likadant på bägge kamerorna ... den ena står på Auto, den andra på Normal - vilket förklarar den skillnad i nyans man kan se i bilderna.
Till bilderna

Slutsummering

D200 är en proffskamera, det märks direkt när man tar i den. Rejält chassi i magnesium, rejält tätat mot fukt och damm (sökaren på min D70 är full med damm…). Bildkvaliteten är suverän, det finns inställningsmöjligheter för att passa alla typer av fotografering och fotografer, och priset är mycket rimligt -- man får verkligen valuta för pengarna.

Lite smolk i glädjebägaren är dock det där bandningsproblemet, men där får man lita på att Nikon gör sitt till för att få en snygg och snabb lösning på detta. Risken är väl att detta gör att man stoppar  produktionen av nya kameror ett tag tills det är fixat, så att det då dröjer ännu längre innan kunderna får sin efterlängtade godbit.

Vem skall köpa en D200 då?  Skulle jag rekommendera den som första digitala systemkamera?  Mja, kanske - det är lite som att köpa cykel till barnen; antingen köper man en liten enkel så de kommer igång att cykla direkt och ofta. Eller så tar man i och köper en lite finare, dyrare, fler växlar, lite för stor ram då så det finns att "växa i" - cyklar är ju dyra. Den där cykeln är dock svårare att komma igång med, det blir lite vingligare i början, några skrapsår medans man lär sig - men när man väl fått koll på allt cyklar man om dom andra.

Om du skall köpa din första DSLR och har en tajt budget; köp då inte en D200 med ett billigt objektiv, för på den här upplösningen krävs det bra objektiv och sådana är dyra. Kika då en betydligt billigare hus initialt, för tex Nikons D50 och D70 räcker mycket långt och du kan lägga ev överblivna slantar på gluggar eller en eller två riktigt bra blixtar istället. 

Har du dock redan en Nikon D50 eller D70 som du tycker du börjar växa ur är valet självklart. Men fundera på om du verkligen växt ur din kamera, är det verkligen de tekniska finesserna som saknas eller är det din kunskap och teknik som brister?  Jag kan ärligt erkänna det senare och att jag gott skulle kunna köra D70 ett par år till....

(Men jag kommer faktiskt behålla min gamla D70 också, det kan vara bra med en backup. Kanske skall man ta pilla bort lågpassfiltret helt och få en dedikerad kamera för att plåta infrarött... :-)  

Jag har bara känt min D200 i någon månad nu, och det känns om jag bara skrapat lite på ytan till dess fulla potential. Det kommer bli en bra och lång bekantskap känns det som; jag har helt klart köpt en "cykel att växa i".

Uppdatering 2006-01-17: om 18-200 VR-ojektivet 

Flera har frågat vad jag tycker om det nya objektivet. Som jag skrev ovan så har jag inte fått det än, men fick låna ett från Nikon under några dagar. Jag tycker inte jag kan ge något direkt omdöme baserat på de få bilder jag plåtat; för att bedöma skärpa etc krävs lite mer systematiskt test på olika bländare och brännvidder. Men så vitt jag kan se är det ett trevligt objektiv i klass med 18-70mm, och jag ångrar inte att jag har beställt ett. VR är smidigt bra och kan till viss mån kompensera att det är så ljussvagt.  Jag tyckte mig uppleva viss vignettering på 18mm och skärpan är ju inte i klass med mitt 70-200/2.8VR men något annat är väl inte att vänta - det är en viss prisskillnad...  Jag har sett viss CA på några bilder men inte alls störande och lär inte synas vid normal bildanvändning, och det är definitivt mycket bättre än mitt enkla 70-300 G som är hemskt på den punkten.

Det är ett allroundobjektiv som passar sig till alla de tillfällen då man inte är ute för att enbart fotografera, resor, aktiviteter med barnen etc - men skall man utnyttja D200 till fullo får man nog också investera i lite finare objektiv också. Om man skall göra cykeljämförelsen igen så är detta objektiv en "hybridcykel" - inte speciellt bra på någonting, men tillräckligt bra på allt.